Frågor från läsekretsen

▪ När en person en gång har blivit ett vittne, räknas han då alltid som ett sådant?

Nej, Jehovas vittnen liknar inte sådana religioner som anser: ”En gång medlem, alltid medlem.” En liten procent väljer att ta avstånd från gemenskapen i den kristna församlingen eller blir uteslutna på grund av att de är obotfärdiga syndare.

Vid ett tillfälle vände många lärjungar sig bort från Jesus och ”ville inte längre vandra med honom”. (Johannes 6:66) Bibeln förklarar också att om en kristen utan att ångra sig bedriver grov synd, skall församlingen ”avlägsna den onde mannen ur... [sin] krets” och ”sluta upp att vara i sällskap med” honom. — 1 Korintierna 5:9—13.

Om en kristen i vår tid hemfaller åt en syndig kurs, sammanträffar därför en kommitté av andligen kvalificerade äldste med honom. De önskar se om han ångrar sig och kan föras till rätta. (Galaterna 6:1) Om inte, lyder de äldste bibelns anvisning om att utesluta syndaren för att församlingen skall vara ”osyrad”. — 1 Korintierna 5:7.

Eller ibland händer det som nämns i Johannes 6:66, nämligen att ett vittne av eget initiativ beslutar sig för att lämna sanningens väg. Han kanske rentav meddelar sitt beslut efter det att kommittén börjat granska hans orätta handlande. Han kanske meddelar kommittén skriftligen eller inför vittnen förklarar att han inte längre önskar tillhöra församlingen eller vara känd som ett vittne. Då behöver de äldste inte längre fortsätta sin undersökning. Men för att församlingens medlemmar skall veta att han ”gick ut från oss”, meddelar de äldste församlingen om att han har tagit avstånd från församlingsgemenskapen. (1 Johannes 2:19) Den kommer då att rätta sig efter den inspirerade befallningen att inte ta emot en sådan i sitt hem och inte uttala en hälsning till honom för att inte bli delaktig i hans onda gärningar. — 2 Johannes, vers 10, 11.

Människor tvingas alltså inte att förbli en del av församlingen. Men de allra flesta av Jehovas vittnen har samma inställning som apostlarna, vilka frivilligt höll sig till Jesus och därigenom fick hans andliga hjälp och åtnjöt den varma gemenskapen i Guds församling. — Lukas 22:28.

▪ Hur kunde Mose, om han var verkligt ödmjuk och anspråkslös, i 4 Moseboken 12:3 skriva att ”Mose var mycket saktmodig [ödmjuk, NW], mer än någon annan människa på jorden”?

Det kanske inte var så lätt att skriva detta, men Mose kunde ge denna exakta beskrivning av sig själv under inspiration från Gud.

Uppriktigheten och öppenhjärtigheten hos bibelskribenterna är ett bevis för att bibeln är inspirerad av Gud. Mose och andra män, som Gud använde till att skriva delar av bibeln, skrev ovanligt öppet och ärligt om saker och ting.

Mose berättade till exempel om tillfällen då hans folk kom till korta eller syndade, och han skrev också om sin egen brors och systers tillkortakommanden och synder. (2 Moseboken 16:2, 3; 17:2, 3; 32:1—6; 3 Moseboken 10:1, 2) Mose skonade inte heller sig själv — han berättade öppet om sina egna misstag, till och med om sådant som ledde till att han blev tillrättavisad av Gud. (4 Moseboken 20:9—12; 5 Moseboken 1:37) Det var därför konsekvent av Mose att sakligt nedteckna ett faktum som Jehova av allt att döma önskade skulle tas med, nämligen att Mose själv var ovanligt ödmjuk. Det sammanhang där detta står utgör ett typiskt exempel på detta. I stället för att Mose blev upprörd och förnärmad, när Mirjam och Aron ifrågasatte hans myndighet, lät han Jehova rätta till situationen.

Mose förebildade Messias. (5 Moseboken 18:15—19) När Jehova riktade uppmärksamheten på Mose ödmjukhet, gav han således en försäkran om att Messias också skulle äga denna önskvärda egenskap. Finner vi inte Jesu ödmjukhet tilldragande, när vi läser evangelierna, och drar den oss inte till honom och ger oss orsak att lita på honom? — 2 Korintierna 10:1; Hebréerna 4:15, 16.