Frågor från läsekretsen
◼ I Hebréerna 3:1—6 omnämns Mose, Jesus och Jehova Gud i förbindelse med ett ”hus”, men vilket ”hus” är det som åsyftas?
Aposteln Paulus talade egentligen om Guds folk, eller församling, som ett ”hus”.
Hebréerna 3:1—6 lyder: ”Följaktligen, heliga bröder, som har andel i den himmelska kallelsen, tänk på den apostel och överstepräst som vi bekänner — Jesus. Han var trogen mot Honom som gjorde honom till detta, såsom Mose också var i hela Hans hus. Den senare räknas ju värd större härlighet än Mose, eftersom den som uppför ett hus åtnjuter större ära än huset. Nu uppförs ju vart och ett hus av någon, men Gud är den som har byggt allting. Och Mose var såsom tjänare trogen i hela Hans hus som ett vittnesbörd om de ting som det skulle talas om senare, men Kristus var trogen såsom Son över Hans hus. Vi är Hans hus, om vi intill slutet stadigt håller fast vid vårt fria och öppna tal och vår stolthet över hoppet.”
Tidigare hade Paulus sagt att Jesus, som Guds Son, hade ärvt ett förnämligare namn än änglarna. Aposteln påpekade också att om ordet i lagen, som överfördes genom änglar till Mose, förtjänade uppmärksamhet, så gjorde det ord som talades genom Sonen det ännu mer. (Hebréerna 1:1—4; 2:1—4) I kapitel 3 i Hebréerbrevet betonade Paulus därefter Jesu överlägsenhet.
Kom som bakgrund ihåg att Gud, efter det att Mirjam och Aron klagat över Mose framträdande roll i Israel, kallade Mose för ”min tjänare Mose ... betrodd med (”trogen i”, enligt den grekiska Septuagintaöversättningen) hela mitt hus”. (4 Moseboken 12:7, NW) Eftersom Aron som överstepräst hade tillträde till tabernaklet (och också till det allraheligaste), så måste Gud ha talat om Israels nation eller församling som sitt ”hus”, i vilket Mose var hans tjänare. Paulus hänsyftade tydligen på detta i Hebréerna 3:2. Han sade att Jesus var trogen mot Gud, precis som Mose hade varit ”i hela Hans hus”. Men sedan skrev Paulus att Jesus ”räknas ... värd större härlighet än Mose”. Varför det?
Paulus argumenterade att ”den som uppför ett hus åtnjuter större ära än huset”. Alla människor som har byggt ett bokstavligt hus skulle instämma. Paulus sade alltså att Jesus, Guds Son, var värd större ära än Mose, eftersom Jesus uppförde ett hus, men det gjorde däremot inte Mose. Paulus erkände naturligtvis att den slutliga äran för allting går till Gud. — Hebréerna 3:3, 4.
Paulus spann vidare på den här bevisföringen och sade att Mose var en trogen ”tjänare” i huset. (Hebréerna 3:5) Ja, Mose var själv i eller var en del av församlingen eller Israels ”hus”. Men hur var det då med den som skulle komma senare, den messianske profeten, som Mose förebildade och förutsade? (5 Moseboken 18:18, 19; Johannes 1:21, 25; Apostlagärningarna 3:22, 23) Den profeten skulle vara mer än en trogen tjänare i Israels hus. Paulus skrev att Kristus var ”Son över Hans hus”, eller Jehova Guds hus. Över Israels hus? Nej, Paulus tänkte på något större.
Mose tjänade i ett ”hus” enligt lagförbundet, men Jehova lovade en bättre anordning under ”ett nytt förbund”. (Hebréerna 8:7—13; Jeremia 31:31—34) Det nya förbundet är med det andliga Israels hus eller nation. (Galaterna 6:16) Paulus slog alltså fast: ”Vi är Hans hus, om vi intill slutet stadigt håller fast vid vårt fria och öppna tal och vår stolthet över hoppet.” — Hebréerna 3:6; jämför 1 Timoteus 3:15; 1 Petrus 2:5; Matteus 16:18.
Det ”hus” i vilket Mose tjänade var således Israels fysiska församling, men det ”hus” som Jesus uppför och över vilket han tjänar är församlingen av andliga israeliter, vilka bevarar sitt ”hopp” ”intill slutet”. — Hebréerna 3:6.
◼ Varför skrev Paulus: ”Om vi bara i detta livet har hoppats på Kristus, är vi de mest ömkansvärda av alla människor”, med tanke på att det kristna levnadssättet sägs vara givande redan nu?
Den sanna kristendomen är sannerligen ett bra och tillfredsställande levnadssätt. Men aposteln Paulus’ kommentar i 1 Korintierna 15:19 visar att någon som har utstått lidande för sitt hopp skulle vara ömkansvärd om hans hopp vore ogrundat.
Det finns goda skäl att tänka att det levnadssätt som blir resultatet av att man lever enligt sann kristendom är givande. Begrunda några bevis för det. En sann kristen tillhör en församling av kärleksfulla människor som lever ett rent och sunt liv och som är intresserade av honom, villiga att ge både andlig och materiell hjälp. På grund av att den kristne följer Guds råd skyddas han mot många fysiska faror och sjukdomar, till exempel dem som är förbundna med omoraliskhet, alkoholmissbruk, rökning och narkotikamissbruk. (Romarna 1:26, 27; 1 Korintierna 6:18; 2 Korintierna 7:1; Efesierna 4:18, 19) Han driver inte omkring utan mål eller inriktning i livet, osäker om livets mening, utan uppskattar i stället sitt förhållande till sin Skapare och finner tillfredsställelse i att göra Guds vilja. Att han följer på bibeln grundade principer bidrar till ett tryggare och mer framgångsrikt familjeliv. På grund av sin ärlighet kan den kristne vara eftertraktad som anställd och ha större chans att få behålla sitt arbete.
Även denna korta uppräkning visar att det kristna levnadssättet verkligen är rikt och givande.
Ibland får dock den kristne utstå motstånd, förföljelse och till och med våld. (2 Timoteus 3:12) Jesus förutsade att det skulle vara på det sättet. (Matteus 24:9, 10; Markus 8:34; 10:30; Lukas 21:12; Johannes 16:2) De kristna i Korint under det första århundradet visste det. De visste att Paulus, som hade ”förföljt Guds församling”, nu själv var föremål för förföljelse. Han skrev till dem: ”När vi blir förolämpade, välsignar vi, när vi blir förföljda, härdar vi ut.” (1 Korintierna 15:9; 4:12; 2 Korintierna 11:23—27) Men han skrev också: ”Varför är vi i fara varje stund? Dagligen står jag ansikte mot ansikte med döden. ... Om jag, på människors vis, har stridit med vilddjur i Efesus, vad hjälper det mig? Om de döda inte skall uppväckas, så ’låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö’.” — 1 Korintierna 15:30—32.
Den förföljelse de kristna då ställdes inför hade med deras hopp att göra. Om detta hopp bara hade varit en illusion, skulle det ha varit meningslöst för dem att genomgå förföljelsen. Därför kunde Paulus säga: ”Om vi bara i detta livet har hoppats på Kristus, är vi de mest ömkansvärda av alla människor.” — 1 Korintierna 15:19.
Men Paulus visste att Kristus med säkerhet hade blivit uppväckt. Efter sin uppståndelse hade Jesus visat sig för hundratals vittnen, däribland Paulus själv. (1 Korintierna 15:3—8) Därför uppmanade han korintierna: ”Följaktligen, mina älskade bröder, bli fasta, orubbliga och ha alltid rikligt att göra i Herrens verk, och vet att er möda inte är förgäves i förbindelse med Herren.” — 1 Korintierna 15:58.
Paulus var övertygad om att varken han eller andra kristna som led för Kristi skull var ömkansvärda. Han levde ett fullt, minnesvärt och till och med avundsvärt liv. Precis som det var för honom kan det vara för oss, att ”den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma”. — 1 Timoteus 4:8.
◼ Innebär Jesu ord om att ”kärleken hos flertalet [skall] svalna” att det skall ske nu bland Guds sanna tillbedjare?
Vi har goda skäl att tro att Jesus inte talade om någon stor minskning av kärleken hos Jehovas folk.
Apostlarna hade frågat om ”tecknet på ... [Jesu] närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. Jesus förutsade krig, jordbävningar, livsmedelsbrist och förföljelse av de kristna, och han tillade: ”På grund av den tilltagande laglösheten skall kärleken hos flertalet svalna.” — Matteus 24:3—12.
Mycket i den här profetian fick en uppfyllelse under tiden från det året (33 v.t.) och fram till den stora vedermöda som romarna ställde till för Jerusalem år 70 v.t. (Jämför Lukas 19:41—44; 21:5—28.) Var det under den här tiden så att kärleken hos flertalet av de smorda kristna svalnade? Nej. De som föll bort från kristendomen under den generationen var av allt att döma i minoritet. De flesta av de kristna som fick utstå förföljelse från judarna fortsatte att förkunna ”ordets goda nyheter” och visa kärlek mot Gud, mot icke troende och mot medkristna. (Apostlagärningarna 8:1—25; 9:36—42) Men kärleken svalnade verkligen bland judarna, som menade sig vara Guds sanna tillbedjare. Flertalet bland dem ignorerade Jesu varning, gjorde uppror mot Rom och tillgrep våld för att försvara sin nation.
Jesu profetia sträcker sig bortom det första århundradet och får sin större uppfyllelse i vår tid. (Uppenbarelseboken 6:2—8) Precis som det var med judarna då har människor nu allt mindre verksam kärlek. Millioner människor har blivit ateister. Även inom kristenheten har människor en tendens att visa mindre kärlek till nästan, och kyrkonärvaron och bibelkunskapen minskar i allmänhet. Många som tycks vara religiösa försöker rätta till mänskliga problem med politiska medel. Det är alltså uppenbarligen bland dem som påstår sig tillbe Gud som kärleken svalnar.
Sanna kristna får dock inte vara självbelåtna. Eftersom några kristna i det första århundradet förlorade sin första kärlek eller drogs bort från den på grund av problem, kan också vi finna att vår kärlek svalnar. (2 Timoteus 2:16—19; Uppenbarelseboken 2:4) Om det hände oss, skulle vi vara undantag i förhållande till flertalet av Jehovas folk, men det faktum att det kan hända oss som individer betonar behovet av att vi håller ut till slutet för att bli frälsta. — Matteus 24:13.