Religiös förnyelse eller andlig kris?
”Tal om bön, meditation, gudsdyrkan och bibelstudium har ersatt sociala kampanjer i många kyrkor. ... Vad dessa tendenser visar, säger iakttagare, är en nyfunnen beslutsamhet hos dem som har en religiös tro att ’söka finna det heliga’ i ett samhälle som i allt högre grad har avlägsnat sig från sina religiösa grundvalar.” — U.S. News & World Report.
”I hela Östeuropa finns: det tecken som tyder på en religiös förnyelse. ... I Ungern, Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen säger präster och forskare att ett allt större antal människor vänder sig till — eller vänder tillbaka till — kyrkorna. ... Unga människor frågar: ’Varför lever vi?’” — The New York Times.
ATT döma av rapporter sådana som dessa kan man fråga: Ser vi ett andligt återuppvaknande äga rum? Även om tillväxten i kyrkorna har släpat efter tillväxten bland befolkningen, har små ökningar kommit till synes här och var under de senaste åren. Somliga kyrkliga befattningshavare ser detta som en antydan om att den nedgång som skett inom kyrkorna sedan 1960-talet har nått sitt bottenläge och vänt, så att förhållandena nu ser lite ljusare ut. Oavsett om så är fallet eller inte kan man fråga: Varför vänder sig dessa människor till kyrkorna?
Varför denna ”förnyelse”?
”Det råder en äkta hunger bland människorna, en känsla av att någonting fattas i deras andliga liv”, säger den amerikanske episkopalprästen Tilden Edwards. Med andra ord tycks det vara fler och fler människor som blir desillusionerade på det materialistiska och världsliga levnadssättet, och de söker nu livets mål och mening. Andra har gripits av fruktan för en kärnvapenkatastrof eller fruktan för brottslighet och våld, eller också kan de ha drabbats av någon personlig tragedi, och till följd härav har de vänt sig till religionen för att få lindring och tröst.
En påtaglig sidoeffekt av denna tendens är att ”österländska” religioner har fått fotfäste och tillväxt i Väst. Tempel, helgedomar, moskéer, meditationscentra osv. växer upp både i städerna och på landsbygden i västvärlden. Någonting som också är mycket påtagligt är de grupper som utövar sådant som yoga, transcendental meditation, zenbuddism och Hare Krishna. Enligt somliga religiösa auktoriteter tycks dessa ”exotiska” trosuppfattningar erbjuda just det som många människor i västvärlden söker: En auktoritativ gestalt som talar om för dem vad de skall tro, en ”sak” som ger dem stadga i livet, en känsla av att de tillhör en intimare grupp och ett tillstånd av inre frid eller självmedvetenhet.
Förnyelse eller kris?
Det faktum att människor vänder sig till religionen för att få svar på sina frågor, när de ställs inför kritiska och farofyllda tider eller då de lider av tomheten i sitt sätt att leva, bekräftar bara den fundamentala sanning som Jesus Kristus framhöll: ”Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.” (Matteus 4:4) En rent materialistisk levnadsväg ger helt enkelt inte den styrka och uthållighet som behövs för att ta itu med många av dagens problem.
I själva verket tror somliga iakttagare att denna andliga tomhet är ansvarig, åtminstone till en del, för de många sjukdomar som förekommer i dagens samhälle. ”De misslyckanden som det mänskliga medvetandet, berövat sin gudomliga dimension, har gjort har varit en avgörande faktor bakom alla de större brotten under detta århundrade”, sade den kände ryske författaren Alexandr Solsjenitsyn.
När vi nu står inför denna andliga kris, måste vi fråga: Kan kyrkorna klara av uppgiften att tillfredsställa de andliga behov som de som vänder sig till dem har? Kan dessa människor finna den andliga vägledning och styrka som de söker? För att gå rakt på sak — kan religionen klara krisen av i dag?