Frågor från läsekretsen
◼ Betraktar Jehovas vittnen alkoholism som en sjukdom?
Många människor talar om beroende av alkohol som en sjukdom i detta ords vidare bemärkelse. Till dem hör bland annat forskare, läkare och människor som hjälper alkoholister, eftersom många av dem använder ett sådant ord som ”sjukdom”, när de beskriver eller definierar alkoholism. Det heter till exempel i Science Digest för maj 1984:
”Alkoholism är fortfarande en sjukdom som söker en förklaring. Den ansågs en gång endast vara en rubbning i sinnet, men nu anser man att den också har genetiska och biokemiska komponenter. ... Resultatet av nyligen gjorda undersökningar stöder tidigare uppgifter från Sverige om att alkoholmissbruk ofta ’går i släkten’.” — Sidan 16.
Det finns dock anledning att varna för att betrakta alkoholism som en sjukdom. Somliga alkoholister och andra har gärna velat ursäkta att de är begivna på att dricka eller på att dricka för mycket och har påstått att de faktiskt inte kan hjälpa detta, eftersom det är en sjukdom. Andra tycks tro att om en alkoholist har biologiska anlag för det här problemet eller om hans kropp har en försämrad biokemisk reaktion på alkohol, då kan han inte betraktas som moraliskt klandervärd.
Men de kristna är i första hand intresserade av Guds syn på saker och ting. Hans syn är rättfärdig, balanserad och oföränderlig, i motsats till medicinska och psykologiska ståndpunkter, som kommer i ropet under en tid, bara för att senare ändras eller överges. Jehovas fullkomliga ord fördömer dryckenskap rakt på sak och räknar upp det bland de ting som kan utestänga någon från Guds rike. (Galaterna 5:19—21) I Romarna 13:12, 13 får vi rådet: ”Natten är långt liden; dagen har närmat sig. Låt oss därför lägga av de gärningar som hör mörkret till och ta på oss ljusets vapen. Låt oss vandra anständigt såsom om dagen, inte i bullersamma festupptåg och dryckesorgier, inte i olovligt könsumgänge och tygellöshet, inte i osämja och svartsjuka.” Även om det kan finnas biologisk mottaglighet i vissa fall, vilket får somliga att betrakta alkoholism som ett medicinskt problem eller en sjukdom, så inser de kristna dess moraliska aspekter.
Aposteln Petrus skrev följande till de kristna: ”Det är nämligen nog att ni under den tid som förgått har utfört nationernas vilja, då ni vandrade i tygellösa gärningar, lustar, vinmissbruk, bullersamma festupptåg, dryckesgillen och lagstridiga avgudiska handlingar. Därför att ni inte fortsätter att löpa med dem i detta lopp till samma utsvävningarnas dypöl, är de förbryllade och fortsätter att skymfa er.” (1 Petrus 4:3, 4) Petrus var själv ofullkomlig och förstod den mänskliga naturen. Men ändå sade han inte att alla kristna hade vänt sig bort från ett omåttligt bruk av vin, utom de som hade vissa genetiska eller biologiska anlag för att få problem med alkohol. Aposteln Paulus sade faktiskt att somliga kristna tidigare hade varit otuktsmän, tjuvar, drinkare och utpressare. Men vad det än var som hade gjort att de fått sådana moraliska problem, så kunde de ändra sig, och de gjorde det också. Paulus sade: ”Ni har tvättats rena, ... ni har helgats, ... ni har förklarats rättfärdiga i vår Herre Jesu Kristi namn och med vår Guds ande.” — 1 Korintierna 6:9—11.
Så vare sig människor talar om alkoholism som en sjukdom eller inte, måste vi hålla oss till den höga och goda standard som Guds ord ger. Alla som har utvecklat en begivenhet på alkohol — vare sig det har skett genom bristande självbehärskning, etnisk påverkan eller familjepåverkan, eller kanske rentav på grund av någon biologisk egendomlighet — bör arbeta på att lägga detta bakom sig, och kanske ta emot förstående hjälp. (Se Vakna! för 22 november 1982, sidorna 4—12.) På så sätt behöver de inte mer leva ”resten av sin tid i köttet ... för människors lustar, utan för Guds vilja”. — 1 Petrus 4:2.