Lyckliga är de som befinns vara vakande!

”Lyckliga är dessa slavar som herren vid sin ankomst finner vakande!” — LUKAS 12:37.

1. Varför har Jehovas tjänare alltid hållit ”sig i förväntan på honom”, men vilken fråga kan man ställa beträffande kristenhetens kyrkor?

”JEHOVA är en domens Gud. Lyckliga är alla som håller sig i förväntan på honom.” (Jesaja 30:18, NW) Ända sedan Jehova tillkännagav att ormen slutgiltigt skulle besegras och människor befrias genom den utlovade Säden, har hans trogna tjänare levt i förväntan på att detta löfte skall gå i uppfyllelse. (1 Moseboken 3:15) Men hjälper kristenhetens teologer sina kyrkomedlemmar att vara ständigt vaksamma när det gäller denna slutliga befrielse från Satan och hans säd?

2. Varför bör ”nationerna” vara i förväntan på ”Silo”?

² I den profetia som Jakob uttalade på sin dödsbädd förutsade han att löftets säd skulle komma genom Juda stam. Jakob gav Säden det symboliska namnet Silo och sade att ”honom skall folkens lydnad tillhöra” (NW). Enligt den grekiska Septuagintaöversättningen skall Silo ”vara nationernas förväntan”. (1 Moseboken 49:10) ”Nationerna” bör så mycket mer hålla utkik efter Silo, eftersom Jehova sade till Jakobs farfar, Abraham: ”Förmedelst din säd skall alla jordens nationer sannerligen välsigna sig.” (1 Moseboken 22:18, NW) Men först måste denna säd, Silo eller Messias, komma till jorden som en Abrahams avkomling och födas i Juda stam.

En vaksam judisk kvarleva

3. Vad säger Lukas om det judiska folkets förväntan år 29 v.t., och bestyrker historien detta?

³ Den judiske historieskrivaren Lukas säger att ”i kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår” var ”folket ... förväntansfullt och alla överlade i sina hjärtan om Johannes [döparen]: ’Kan han möjligtvis vara den Smorde [hebreiska: Maschiʹach, Messias]?’” (Lukas 3:1, 15) Bestyrker profanhistorien detta uttalande av Lukas? I den nya engelska upplagan av History of the Jewish People in the Age of Jesus Christ, skriven av Emil Schürer, frågas det: ”Förblev detta hopp [väntan på Messias] hela tiden levande bland folket?” Som svar heter det i boken: ”Under de sista förkristna århundradena, och i synnerhet under det första århundradet e. Kr., blev det ännu en gång mycket levande, som pseudepigraferna [judisk apokalyptisk litteratur], Qumran [Dödahavsrullarna], Josefos och evangelierna så bestämt visar. ... Synerna i Daniels bok ... övade ett djupt inflytande på utformningen av den messianska tanken.”

4, 5. a) Varför väntade judarna Messias vid den tidpunkten, och hur bekräftas detta? b) Vilket slags Messias väntade många judar, men för vilka uppenbarade Jehova den sanne Messias’ ankomst?

4 En bibelforskare skrev som kommentar till Matteus 2:2: ”Det rådde vid den tiden en allmän förväntan att någon märklig person skulle framträda i Judeen. Judarna såg ivrigt fram emot Messias’ ankomst. Genom att beräkna tiden efter den tidsangivelse som Daniel nämnde (kap. 9, v. 25—27) visste de att den tid närmade sig, då Messias skulle framträda.” Det kan också framhållas att de romerska historikerna Suetonius och Tacitus, såväl som de judiska historikerna Josefos och Filon, omtalar detta förväntansfulla tillstånd som rådde. Det franska verket Manuel Biblique, av Bacuez och Vigouroux (band 3, sidan 191), bekräftar detta, och det heter där: ”Folk visste att de sjuttio årsveckor som fastställts av Daniel närmade sig sitt slut; ingen blev förvånad över att höra Johannes döparen förkunna att Guds rike hade kommit nära.”

⁵ Det finns således historiska bevis för att judarna såg fram emot Messias’ eller den utlovade Sädens ankomst och för att denna förväntan berodde på att de var vaksamma när det gällde uppfyllelsen av en tidsprofetia.a (Daniel 9:24—27) Det är sant att de flesta judar under första århundradet som tillhörde olika sekter inom judaismen hoppades på en politisk Messias som, enligt The Concise Jewish Encyclopedia, ”skulle tillintetgöra Israels fiender och upprätta en fullkomlig era av fred och fulländning”. Men en kvarleva av trogna judar var uppmärksamma och väntade på den sanne Messias. Till dessa hörde Sakarias och Elisabet, Johannes döparens föräldrar, och vidare Simeon, Hanna, Josef och Maria. (Matteus 1:18—21; Lukas 1:5—17, 30, 31, 46, 54, 55; 2:25, 26, 36—38) För dessa, men inte för de religiösa ledarna inom judaismen, bekräftade Jehova vad Daniels tidsprofetia hade gjort det möjligt för dem att vänta på ”när tiden var fullbordad”, nämligen den utlovade Sädens eller Messias’ ankomst. — Galaterna 4:4.

De första kristnas vaksamhet

6. Hur uppfostrades unga judar, och hur hjälpte detta några att bli Jesu lärjungar?

⁶ Josef och Maria visste att det barn, Jesus, som de uppfostrade skulle bli Messias. I samband med hans uppfostran heter det i The New Encyclopædia Britannica: ”Jesus växte med största sannolikhet upp i den fromhet som uppodlades i hemmet och i synagogan (vilket inbegrep bibelstudium, lydnad för lagen, bön och förväntan på Messias’ slutliga ankomst).” Andra barn och ungdomar som uppfostrades hemma hos medlemmar av den trogna judiska kvarlevan fick det messianska hoppet ingjutet i sig, och denna rätta förväntan gjorde det möjligt för åtminstone några av dem att genast lyda kallelsen att bli Jesu lärjungar. — Markus 1:17—20; Johannes 1:35—37, 43, 49.

7. a) Lärde Jesus att Riket är inom den enskilde kristne? b) När det gäller vad skulle de kristna ständigt vara vaksamma?

⁷ Mot slutet av sin jordiska tjänst lärde Jesus sina lärjungar att ständigt vara vaksamma när det gällde hans framtida ”närvaro” och hans rikes ankomst. I The New Encyclopædia Britannica heter det: ”Dessa traditionella grundtankar om världens ände, den yttersta domen och Guds nya värld saknas inte i Jesu uttalanden som finns bevarade i evangelietraditionen. Således har Jesus inte på något sätt förändrat himmelriket till en rent religiös erfarenhet för den enskilda mänskliga själen eller gett den judiska eskatologiska förväntan känslan av en evolutionär process inneboende i världen eller av ett mål som är uppnåeligt genom mänskliga ansträngningar. ... Han varken delade eller uppmuntrade hoppet om en nationell messias ... , och han understödde inte heller zeloternas ansträngning att påskynda Guds rikes ankomst.” Nej, han gav de kristna ett tecken med många särdrag genom vilket de först skulle kunna förstå när Jerusalems förstöring var nära och sedan, mycket längre fram i tiden, urskilja tecknet på hans ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning”. — Matteus 24:3—25:46; Lukas 21:20—22.

8. Vad visar att Jesus inte trodde att han skulle komma in i sitt rike mycket snart? Vilket råd gav han därför sina efterföljare?

⁸ Fritänkare och till och med några av kristenhetens teologer hävdar att de första kristna trodde att Kristi parousia eller närvaro skulle inträffa under deras egen levnad. Några påstår rentav att Jesus själv trodde att han skulle komma in i sitt rike mycket snart. Men i sina liknelser om talenterna och minorna visade Jesus att det var först ”efter en lång tid” som han skulle återvända i kunglig makt och göra upp räkenskaperna med sina slavar, som han hade anförtrott sina tillhörigheter. (Matteus 25:14, 19; Lukas 19:11, 12, 15) Och i sin profetia om tecknet på hans ”närvaro och på avslutningen på tingens ordning” medgav han att ”varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern”, hade vetskap om ”dagen och stunden” då änden skulle komma. Han tillade: ”Var alltså ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet på vilken dag er Herre kommer.” — Matteus 24:3, 14, 36, 42.

9. Gav aposteln Paulus det intrycket att han trodde att Kristi närvaro var nära förestående då på hans tid? Förklara.

⁹ Angående de första kristnas tro att Kristi närvaro var nära heter det i ett vederhäftigt uppslagsverkb: ”Skälet till att anta att Paulus i 1 Tess. förväntade att parousian skulle komma snart är långt ifrån hållbart. Redan i 1 Tess. 5:10 räknade Paulus med möjligheten att han kunde dö. Möjligheten kan inte avfärdas att Paulus, när han talar om ’vi’ i 1 Tess. 4:15 och 17, identifierade sig själv med den sista generationen utan att nödvändigtvis anta att han själv tillhörde den.” I sitt andra brev till Timoteus framhöll Paulus klart och tydligt att han inte hyste något hopp om att få ta emot sin belöning förrän på ”den dagen”, dagen för Kristi ”tydliga framträdande” i sitt rike, då han, Kristus, skulle ”döma levande och döda”. — 2 Timoteus 4:1, 8.

10. Hur visade sig en rätt kristen vakenhet vara livsfrälsande för de kristna i Judeen under det första århundradet?

¹⁰ De kristna skulle förbli vaksamma i sin väntan på Jesu Kristi närvaro och hans rikes ankomst. En rätt kristen vakenhet gjorde det möjligt för de kristna i Judeen att förstå det tecken som Jesus hade gett angående den annalkande förstöringen av Jerusalem. (Lukas 21:20—24) När Cestius Gallus gick till angrepp mot Jerusalem år 66 v.t., utnyttjade de vaksamma kristna hans plötsliga, oförklarliga tillbakadragande och flydde från staden såväl som från den omgivande trakten, Judeen. Enligt de tidiga kyrkohistorikerna Hegesippus, Eusebios och Epifanios flydde de kristna i Judeen över Jordan till en plats som kallades Pella. Genom att de var andligen klarvakna räddades de från döden eller från att råka i fångenskap, när de romerska härarna återvände år 70 v.t. under härföraren Titus’ ledning och förstörde Jerusalem. Så lyckliga dessa kristna måste ha varit över att de hela tiden hållit sig vaksamma!

De kristnas förväntan efter år 70 v.t.

11, 12. Vad skulle vara den rätta inställningen för de kristna efter Jerusalems förstöring år 70 v.t., och hur skulle denna inställning skydda dem?

¹¹ Eftersom Jesu närvaro skulle inträffa först ”efter en lång tid”, vad skulle då vara den rätta inställningen för de kristna efter Jerusalems förstöring år 70 v.t. och under århundradena fram till ändens tid? Skulle de kristnas förväntan svalna, ”läggas på is”, så att säga? Nej, det skulle den inte! Aposteln Johannes’ tre brev och Uppenbarelseboken eller Apokalypsen skrevs alla efter år 70 v.t. Johannes varnar i sitt första brev för ”antikrist” och uppmanar de kristna att förbli i gemenskap med Kristus i sin väntan på hans ”närvaro” och hans tydliga framträdande, då han görs uppenbar. (1 Johannes 2:18, 28; 3:2) I alla tre breven varnar Johannes för avfällingar. När det gäller Uppenbarelseboken är den från början till slut inriktad på Kristi ankomst i hans rikes härlighet, och det näst sista uttalandet i den lyder: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — Uppenbarelseboken 22:20.

¹² De kristna måste vara parousia-inriktade. Det betyder att de dag för dag måste leva i förväntan på Kristi ”närvaro”. Ernst Benz, professor i kyrkohistoria, skriver: ”De ’yttersta tingen’ var de ting som kom först, i angelägenhetsgrad, för de trogna i den tidiga kyrkan. Det centrala innehållet i deras tro och deras hopp var det kommande Guds rike.” Även om Riket inte skulle komma i de kristnas livstid, skulle denna rätta inställning av förväntan skydda dem mot att bli andligen dåsiga och bli en del av Satans värld. — 1 Johannes 2:15—17.

13, 14. Vilka två ytterlighetsriktningar fanns bland de avfälliga kristna under 100-talet och 200-talet v.t.?

¹³ När avfälligheten utvecklades efter apostlarnas död, fick somliga onekligen felaktiga tankar om hur nära Kristi ankomst i sitt rike var. Således säger C. J. Cadoux i sitt verk The Early Church and the World: ”Irenaeus [100-talet v.t.] och Hippolytos [senare delen av 100-talet och början av 200-talet v.t.] trodde båda att det var möjligt att med ett visst mått av exakthet räkna ut tidpunkten då slutet skulle komma.” Några trodde, på grund av en felaktig kronologi, att 6.000 år av människans historia i det närmaste hade gått och att det sjunde millenniet inom kort skulle börja. De hade naturligtvis fel. Men de försökte åtminstone hålla sig andligen vakna.

¹⁴ Å andra sidan förlorade de flesta avfälliga kristna all känsla av angelägenhet och förväntan när det gällde Riket. I Theological Dictionary of the New Testament får vi följande upplysning: ”Influerade av Platons metafysik [filosofi] och stoikernas etik gör de kristna apologeterna [”kyrkofäderna” på 100-talet och början av 200-talet] föga bruk av begreppet Guds rike. I den mån de har en eskatologi domineras den av tanken på den enskilde kristnes fullkomning. ... Grekernas uppfattningar om odödlighet, evigt liv och kunskap är viktigare än den bibliska uppfattningen om [Guds rike]. ... Det är likadant hos Origenes [omkr. 185—254 v.t.], ... där finns det nästan inte alls något rum för det bibliska budskapet om Guds rike.”

15. Vilken inställning lade sig de etablerade kyrkorna till med i fråga om läran om ”de yttersta tingen”, allteftersom avfälligheten utvecklades?

¹⁵ I huvudsak är detta den inställning som varit förhärskande under århundradenas lopp bland de så kallade kristna kyrkorna. I Encyclopædia Britannica påvisas det: ”Sedan den romerske kejsaren Konstantins tid (död år 337) har det politiska erkännandet av kristendomen förståtts som ett förverkligat hopp om Kristi rike. Futuristisk eskatologi fortsatte att existera i de nedtryckta underjordiska sekterna.” ”Under perioden före 1500-talets reformation anklagade kätterska grupper ... den romerska kyrkan för att svika den ursprungliga eskatologiska förväntan på nära förestående ting.”

Lyckliga är de som befinns vara vakande

16. Vilka grupper framträdde på 1800-talet, och vad trodde somliga av dem?

¹⁶ Eftersom ”de mera etablerade kristna kyrkorna” inte längre var vaksamma när det gällde Kristi närvaro och den stund då han skulle få motta Rikets makt, överläts den saken åt vad dessa kyrkor kallade ”kätterska grupper”. Under 1800-talet framträdde flera sådana grupper i länder där bibeln och medel att studera den fanns tillgängliga för folk i allmänhet. De traditionella kyrkorna, för vilka alla läror om ”de yttersta tingen” hade blivit meningslösa, kallade föraktfullt sådana grupper adventister eller millennialister på grund av att sådana grupper var vaksamma när det gällde Kristi ”andra advent” eller ”andra ankomst” och trodde att Kristus skulle regera i tusen år. Många av dessa grupper förväntade att Kristus skulle komma tillbaka till jorden för att upprätta sitt tusenårsrike. Några av dem räknade ut att Kristi andra ankomst skulle inträffa år 1835 (irvingianerna i England), år 1836 (Bengels efterföljare i Tyskland), år 1843 (Millers efterföljare i Förenta staterna) och år 1889 (en mennonitisk grupp i Ryssland).

17, 18. Hur reagerade kristenhetens etablerade kyrkor, men vad sade Jesus att han skulle söka efter ”vid sin ankomst”?

¹⁷ Naturligtvis gladde sig de ”mera etablerade kristna kyrkorna”, när dessa förutsägelser visade sig vara felaktiga. Den katolska och den ortodoxa kyrkan och de förnämsta protestantiska kyrkorna gjorde sannerligen inga sådana misstag. För dem var läran om ”de yttersta tingen” ”meningslös”. De hade för länge sedan upphört med att ”vara ständigt vaksamma”. — Markus 13:37.

¹⁸ Men ändå sade Jesus till sina lärjungar: ”Lyckliga är dessa slavar som herren vid sin ankomst finner vakande! ... Vem är i själva verket den trogne förvaltare, den omdömesgille, som hans herre skall sätta över sin tjänarskara till att oavlåtligt ge dem deras tillmätta kost i rätt tid? Lycklig är den slaven, om hans herre vid sin ankomst finner honom i färd med att göra så!” — Lukas 12:37—43.

19, 20. a) Vilken grupp framträdde på scenen på 1870-talet, och varför tog de avstånd från andra grupper? b) Vilken tidskrift blev denna grupps officiella organ, och hur har denna tidskrift varit till hjälp för ett växande antal sanna kristna?

¹⁹ Bland de så kallade kätterska grupper som var vaksamma när det gäller tecknet på Kristi återkomst under den sista tredjedelen av 1800-talet var en bibelstudiegrupp som Charles Russell i Pittsburgh i Förenta staterna presiderade över. Russell skrev: ”Tiden från 1870 till 1875 var en tid av ständig tillväxt i nåd, i kunskap och i kärlek till Gud och hans ord. ... Emellertid kommo vi då ej längre än till att se de yttre konturerna av Guds plan och till att förkasta många länge omhuldade villfarelser. ... Vi kände oss storligen bedrövade över adventisternas villfarelse, vilka väntade Kristus i köttet.”

²⁰ Russell och hans medförbundna förstod snabbt att Kristi närvaro skulle vara osynlig. De tog avstånd från andra grupper, och år 1879 började de publicera och ge ut andlig mat i Zion’s Watch Tower and Herald of Christ’s Presence. Redan under det första utgivningsåret pekade denna tidskrift, genom en på bibeln grundad sund beräkning, fram emot året 1914 som ett epokgörande år i bibelns kronologi. Så lyckliga dessa kristna var över att de, när Kristi osynliga närvaro började år 1914, hade befunnits vakande! I mer än 100 år har denna tidskrift, som nu kallas Vakttornet förkunnar Jehovas rike, hjälpt ett ständigt växande antal sanna kristna att följa maningen: ”Ta er ständigt i akt, håll er vakna.” (Markus 13:33) Hur detta har gått till skall vi begrunda i nästa artikel.

[Fotnoter]

Några repetitionsfrågor

□ Vad bevisar att judarna under det första århundradet väntade på Messias?

□ Hur var vakenhet till hjälp för de kristna i Judeen?

□ Vilken verkan hade avfälligheten på den kristna förväntan?

□ Vilket slags slav skulle Kristus söka efter då ändens tid närmade sig?

□ Vilken grupp av kristna uppfyllde dessa krav, och med hjälp av vilken tidskrift gjorde de det?

[Bild på sidan 12]

Utgivarna av denna tidskrift har alltid varit vaksamma