Föräldrar, skydda era barn

OM DIN son berättade för dig att han utsätts för påtryckningar av sina kamrater att använda narkotika, vad skulle du då göra? Eller om din dotter berättade för dig att pojkarna i skolan ofredade henne, hur skulle du då reagera?

Helt säkert skulle du inte förspilla någon tid, utan genast göra någonting åt detta, eller hur? Du skulle försöka ta reda på fakta för att se vad du kan göra för att skydda ditt barn. Du anser att det är på detta sätt som du som förälder skulle reagera. Men i verkligheten går det inte alltid till på det sättet. Vanligtvis är det för sent för föräldrarna att göra något, när de får reda på sådant. Alltför ofta blir enda reaktionen: ”Hur kunde detta hända min pojke (eller min flicka)?”

Ungdomar utsätts för påtryckningar

Om du är förälder, vet du då vilka slags påtryckningar dina barn utsätts för? Har du begrepp om vad de får utstå varje dag? Aposteln Petrus gav följande påminnelse: ”Bevara er besinning, var på er vakt. Er vedersakare, djävulen, går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka.” (1 Petrus 5:8) Även om det är så att Satan är inriktad på att få makt över och förslava hela mänskligheten, ung och gammal, utgör han obestridligen ett större hot för oerfarna ungdomar och utsätter dem därför för svåra påtryckningar.

Låt oss betrakta bara några exempel. Under rubriken ”Brott begångna av minderåriga utgör nu 52 % av alla brott” rapporterar den japanska tidskriften Mainichi Daily News att ”brott begångna av 14-åringar toppar listan”, när det gäller ungdomsbrottslingar. I Förenta staterna är 3,3 millioner av dem som är i åldern 14 till 17 år spritmissbrukare, var sjätte tonåring använder narkotika regelbundet, och nästan en halv million barn föds av ogifta tonårsmödrar varje år. Faktum är att oavsett var du bor, så är dina barn inte skyddade mot den våg av ungdomsbrottslighet, våld och omoraliskhet som sveper fram över världen.

Du kan hjälpa dem

Allt detta understryker att ungdomar av i dag är invecklade i en svår kamp. Antingen de inser det eller inte, behöver de få hjälp av mogna och erfarna människor för att kunna vinna kampen. Om du är förälder, är du då i den positionen att du kan ge sådan hjälp åt dina barn? Och är du villig att göra de nödvändiga ansträngningarna för att hjälpa dem?

Mycket har blivit sagt och skrivet om hur man hjälper barn; det finns inte någon brist på råd i ämnet. Det är i själva verket snarare så att problemet är att bestämma sig för vilken av de många motstridiga uppfattningarna man skall följa. En viss expert kan till exempel säga att det är bra att ge barnen aga. En annan säger att man aldrig bör göra det. Eller en specialist kan säga att du inte skall belöna ditt barn för dess färdigheter, om du inte vill ha ett bortskämt barn. Men en annan säger att det är nödvändigt med beröm och belöningar, om du inte vill att barnet skall bli otryggt. Det är inte att undra på att vi har fått, som en medlem av personalen vid barnsjukhuset i Toronto i Canada säger, ”en generation av föräldrar som nästan är rädda för att vara föräldrar”.

När du betraktar den allvarliga situationen och de många fallen av misslyckande, kanske du undrar om det verkligen är möjligt att uppfostra barn till att bli mogna, balanserade och, framför allt, gudaktiga individer i dessa tider. Innan du hemfaller åt den uppfattningen att detta inte kan uppnås, kom då ihåg vad aposteln Paulus skrev: ”Ni, fäder, håll inte på med att reta upp era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.” (Efesierna 6:4) Gud skulle verkligen inte ha gett detta ansvar åt föräldrar, om detta var någonting som inte kunde fullgöras.

En föredömlig familj

Noa och hans familj levde i en tid som i hög grad liknade vår tid. Enligt den bibliska berättelsen såg Jehova då att ”människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar alltid var endast onda. ... Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden.” — 1 Moseboken 6:5, 12.

Hur skulle du känna det, om du var tvungen att uppfostra dina barn under sådana omständigheter? Om vi jämför 1 Moseboken 5:32 med 1 Moseboken 7:6, lägger vi märke till att Noas söner alla föddes inom en hundraårsperiod före floden. Och ändå var det så att förhållandena redan 120 år före floden var så dåliga att Jehova Gud sade: ”Min ande skall inte bli kvar i människorna för alltid, eftersom de dock är kött. Så må nu deras tid vara bestämd till 120 år.” — 1 Moseboken 6:3.

Trots dessa brydsamma förhållanden uppfostrade Noa och hans hustru med framgång sina tre söner till att bli gudfruktiga unga män. Genom att lydigt samarbeta med sina föräldrar överlevde de den flod som tillintetgjorde denna ogudaktiga generation.

Vad var nyckeln till Noas framgång? Aposteln Paulus sade under inspiration i Hebréerna 11:7: ”Genom tro visade Noa, sedan han hade fått gudomlig varning och underrättelse om ting som han ännu inte såg, gudaktig fruktan och byggde en ark till räddning för sitt husfolk.” Ja, i 1 Moseboken 6:22 heter det: ”Noa gjorde så. Han gjorde i alla avseenden som Gud hade befallt honom.”

Utan tvivel var det Noas trohet och nitälskan inför Jehova som grundligt hade inskärpt i hans söners sinnen hur viktigt det var att de själva visade samma egenskaper i sitt liv. Under arbetet med att bygga arken måste han ha ägnat en hel del tid åt att samarbeta med dem och tala med dem för att på så sätt ha gemenskap med dem. Och eftersom Noa var ”en rättfärdighetens predikare”, måste han ha undervisat sin egen familj om Jehovas lagar och krav. Tack vare detta överlevde Noas familj slutet för denna forntida ”värld av ogudaktiga”. — 2 Petrus 2:5.

Vad du kan göra

Det framgår alltså helt tydligt att föräldrarnas exempel spelar en viktig roll, om de framgångsrikt skall kunna undervisa och fostra sina barn. När en tidningskolumnist ombads att ange vilket det största hindret är som föräldrar ställs inför vid barnuppfostran, svarade han helt enkelt: ”Föräldrarna själva.” Föräldrar som inte själva tillämpar vad de förkunnar motarbetar sina egna och barnens intressen. (Jämför Romarna 2:21—23.) Det är nödvändigt med konsekvens i detta avseende. Föräldrar måste alltså fråga sig själva: Vilka ting tycker jag är de viktigaste i livet? Vilka är mina personliga mål?

I 5 Moseboken 6:7 får föräldrar befallningen: ”Du skall inskärpa dem [Jehovas ord] hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” Detta innebär kommunicerande. Men det är inte nödvändigtvis så att allt det som sägs är detsamma som kommunicerande. En 17-årig pojke berättade att han två gånger försökte tala med sin mor om det narkotikaproblem han kom i kontakt med i skolan. ”Min mor sade åt mig att inte ha något att göra med [langarna]”, sade han. Var detta till hjälp för honom? Uppenbarligen inte, eftersom pojken fortfarande kände sig blottställd för påtryckningarna och inte visste hur han skulle komma undan dem.

När ungdomar konfronteras med problem som de inte kan klara av, är den första utväg de vanligen tillgriper att vända sig till sina föräldrar för att få svar, och detta är utmärkt. Men sådant förtroende kan lätt gå förlorat, om föräldrarna inte visar förståelse för deras situation. Även om det kan vara så att det inte finns någon omedelbar lösning, hålls kommunikationslinjerna öppna, om barnen röner förståelse.

Tillrättavisning är ett annat väsentligt drag i barnuppfostran. Ett bibliskt ordspråk lyder: ”Ris och tillrättavisning ger vishet, men ett ouppfostrat barn drar skam över sin moder.” — Ordspråksboken 29:15.

För någon tid sedan spred polismyndigheten i Houston i Texas i USA en skrift med rubriken ”12 regler för uppfostran av sina barn till brottslingar”. Dess ironiska stil är kanske värd lite munterhet, men nästan varenda en av de tankeväckande ”reglerna” har att göra med tillrättavisning eller bristen på sådan. Här följer några exempel:

◻ ”Börja när barnet är i späd ålder med att ge det allt det vill ha. På så sätt kommer det att växa upp och tro att världen är skyldig att stå det till tjänst med allt i livet.”

◻ ”När barnet uppsnappar och brukar fula ord, skratta då åt det. Detta kommer att få barnet att tro att det är gulligt.”

◻ ”Ge det aldrig någon andlig fostran. Vänta tills det är 21 år och låt det då ’bestämma själv’.”

◻ ”Undvik att använda ordet ’fel’. Detta kan ge skuldkomplex. ...”

Kristna föräldrar är naturligtvis angelägna att uppfostra sina barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Detta kan inte göras utan ansträngning — ja, ett stort mått av ansträngning. Men ingen investering i fråga om tid och ansträngning är för stor, med tanke på att slutresultatet betyder liv för dig och för dina barn. — 5 Moseboken 6:2.

Ett givande uppdrag

”Se, barn är en Herrens [Jehovas] gåva, livsfrukt en lön”, säger psalmisten. (Psalm 127:3) Trots den långa tid som förflutit och trots förändringen av samhällslivet, är detta uttalande fortfarande sannfärdigt. Vi kan få bevis för att det är så, när vi ser de många, många ungdomar i den kristna församlingen av Jehovas vittnen som har vuxit upp och blivit ansvarsfulla, respektabla och dugliga ungdomar. De är till ära för sig själva, för sina föräldrar och, framför allt, för sin Skapare, Jehova Gud.

Du kan skörda den belöning det ger att uppfostra dina barn och uppnå sådana tillfredsställande resultat, om du nu vidtar åtgärder som siktar till att fostra, undervisa och skydda dem.

[Bild på sidan 26]

Det är nödvändigt med konsekvent vägledning, gott kommunicerande och kärleksfull tillrättavisning, när du uppfostrar dina barn