Frågor från läsekretsen
◼ Var det inte förutbestämt att Adam och Eva måste dö, eftersom det heter i Hebréerna 9:27: ”Det är människor förbehållet att dö en gång för alla, men efter detta en dom”?
Nej, detta handlar inte om Adam och Eva, vilka skapades med utsikten till evigt liv på jorden. Om de hade lytt Gud, skulle de ha levt för evigt. Deras död var inte förutbestämd, utan den var i stället resultatet av uppsåtlig synd. (1 Moseboken 2:15—17) Sammanhanget visar att Hebréerna 9:27 i första hand är tillämpligt på översteprästen i det forntida Israel, vilken på försoningsdagen förebildade Jesus Kristus. — Hebréerna 4:14, 15.
År 1915 tillfrågades Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets dåvarande president, om Hebréerna 9:27. Han hänvisade till sådant som hade publicerats tidigare, till exempel i Studier i Skriften och i Tabernakelskuggor av bättre offer (utgiven på engelska år 1899). Hebréerna 9:27 förklarades i enlighet med sammanhanget.
I kapitel 8 och 9 i Hebréerna visade Paulus att många detaljer i den mosaiska lagen var ”en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”. (Hebréerna 8:5) Detta gällde framför allt förfaringssättet med offren på den årliga försoningsdagen. Det var endast på den dagen som översteprästen kunde gå in i tabernaklets innersta avdelning. Detta rum, det allraheligaste, var avskärmat genom ett förhänge, och översteprästen måste bereda vägen dit in genom att föra in speciell rökelse. Därefter kunde han gå in med offerblodet av en tjur och en get. Också när prästen noga uppfyllde alla de stränga kraven, så resulterade detta endast i ett överskylande av israeliternas synder under en begränsad tid; offren måste frambäras varje år.
Paulus fortsatte sin argumentering med orden: ”Kristus kom som överstepräst”, men efter sin död och uppståndelse gick han ”inte in till en helig plats gjord med händer, ... utan in i själva himmelen för att nu träda inför Guds person för oss”. (Hebréerna 9:11, 12, 24) Måste det offret upprepas? Nej. Kristus uppenbarade ”sig en gång för alla”. (Hebréerna 9:25, 26; Romarna 6:9) Därefter sade Paulus: ”Och såsom det är människor förbehållet att dö en gång för alla, men efter detta en dom, så blev också den Smorde framburen som offer en gång för alla för att bära mångas synder.” — Hebréerna 9:27, 28.
Med denna återblick på sammanhanget kan vi förstå det som sades om Hebréerna 9:27 i Tabernakelskuggor: ”För varje gång prästen på försoningsdagen gick in i det allraheligaste, riskerade han sitt liv; ty om hans offer hade varit ofullkomligt, skulle han ha dött, när han passerade den andra förlåten. Han skulle icke själv ha blivit mottagen i det allraheligaste, ej heller skulle hans ofullkomliga offer ha blivit mottaget som en försoning för folkets synder. Varje brist eller försummelse innebar död för honom och fördömelse för alla, för vilkas synder han försökte verkställa försoning. Detta var den i denna text omnämnda domen, som de typiska prästerna varje år undergingo.”
Tabernakelskuggor gör därefter en jämförelse med Kristus Jesus, som dog en offerdöd: ”Hade hans offer på något sätt eller i någon grad varit ofullkomligt, skulle han aldrig ha blivit uppväckt från döden — rättvisans dom skulle ha varit emot honom. Men hans uppståndelse på tredje dagen bevisade, att hans verk var fullkomligt utfört, och att det bestod provet inför Guds ’dom’.”
Sett i sitt sammanhang är således Hebréerna 9:27 ett konstaterande av Kristi prästerliga tjänsts överlägsenhet.
Men man kan också hänvisa till Hebréerna 9:27, när man rent allmänt talar om mänsklighetens erfarenhet. Adam och Eva hade möjlighet att få ändlöst liv, men det har inte deras avkomlingar haft. Det var först efter det att Adam och Eva hade syndat som de fick barn. Alla deras ofullkomliga avkomlingar föddes därför döende. (Romarna 5:12; 6:23) Nedärvd död drabbar därför mänskligheten endast en gång. Så kommer det att vara också i framtiden. Om en uppväckt person under Guds tusenåriga domsdag och efter tillämpningen av gagnet av Kristi offer för mänskligheten visar sig förtjänt av evig tillintetgörelse, så kommer hans död att bero på hans egen ondska och inte på Adams synd. — Uppenbarelseboken 20:13—15.
De som har dött på grund av nedärvd synd, men som efter uppståndelsen bevisar sig trogna, kommer däremot att få den gynnsamma domen evigt liv. — Uppenbarelseboken 21:3—6.
Hebréerna 9:27 syftar därför i sitt sammanhang på Jesu tjänst som överstepräst i motsats till översteprästerna i Israel. Det har också använts för att beskriva den allmänna erfarenhet som människor som ärvt Adams död har haft. Men det stöder inte den oskriftenliga predestinationstanken att det var förutbestämt att Adam och Eva skulle dö redan innan de var skapade.