Lycklig som ogift och pionjär

Berättat av Margaret Stephenson

MOMBASA i Östafrika år 1958. Den tryckande tropiska värmen täckte allt med ett dallrande dis. Flugor surrade irriterande runt omkring mig. Under plåttaket på tullhuset i hamnen var det nästan 40 grader varmt. Svetten rann nerför kinderna på mig, medan jag väntade tålmodigt. Fuktigheten vilade över oss likt en ångande filt, och luften — fuktig och kvav — var nästan alltför tjock för att kunna andas. Var det likadant i hela Kenya?

Jag började undra om detta var något bra ställe för en ogift kvinna. Jag hade sett bilder av stora, böljande slätter med mängder av vilt, skogar med frodig grönska och till och med snötäckta berg, men här ... ”Oj, vad har jag gjort?” frågade jag mig själv. ”Vad är det jag har gett mig in på?”

Allt var så annorlunda mot Ottawa i Canada, där jag hade bott. Vår sjöresa hade tagit fem veckor. Över ett tusen fem hundra mil bara för att komma hit! Skulle någon komma och möta mig? Jag visste inte om det fanns några Jehovas vittnen i Mombasa, så du kan föreställa dig hur överraskad och lättad jag kände mig, när jag fick se en grupp leende ansikten. Det var så uppmuntrande! Och vilket varmt välkomnande!

Det första mötet just den där kvällen gjorde också mycket, när det gällde att minska mina farhågor för detta land, som var så nytt och främmande för mig. Bara två familjer, och vad de uppskattade och hur uppmuntrade de blev av att få höra erfarenheter och få lite sällskap. ”Det finns så mycket arbete att utföra här”, tänkte jag. Jag kunde omöjligen låta dessa få modiga människor göra allt själva! Den där första kvällen hjälpte mig verkligen att bestämma mig för att stanna och hjälpa till så länge jag kunde.

Jag besvarar kallelsen

”Ta steget över till Macedonien” — den uppmaningen hade framförts av en talare vid Jehovas vittnens sammankomst i Seattle i staten Washington i USA nästan 18 månader tidigare. Vi hade alla ombetts att allvarligt överväga om våra personliga förhållanden var sådana att vi kunde besvara kallelsen efter fler arbetare på fältet och hjälpa till med att predika de goda nyheterna om Riket också i främmande länder. Jag tänkte för mig själv: ”Finns det egentligen något som håller mig tillbaka? Finns det något skäl till att jag inte skulle kunna ställa mig till förfogande? Jag är ogift och har inga försörjningsplikter. Jag har alltid tyckt om att göra saker och ting helhjärtat, och här kommer en direkt uppmaning från Jehova, som jag bör lyda.” Jag började snabbt skriva ner alla de platser som talaren betecknade som ett nutida ”Macedonien”, till minne av den plats där det rådde stort behov och dit den heliga anden inbjöd aposteln Paulus under det första århundradet. — Apostlagärningarna 16:9, 10.

Du kanske undrar vad det var som fick en kvinna, som är över 50 år och rätt klen, att fatta mod och på egen hand bege sig i väg till en avlägsen del av jorden. Var det äventyrslusta? Nej, inte alls; jag är absolut inte någon äventyrlig typ. Kanske var det den åldriga syster Bartletts inflytande. Hon hade så tålmodigt och kärleksfullt undervisat mig om sanningen fram till mitt dop år 1954, och hon uppmuntrade alltid till heltidstjänst och betonade dess glädjeämnen och välsignelser. Men vilken omställning skulle den inte innebära för mig! Min far hade redan visat djup respekt för bibeln och Vakttornet, men han hade aldrig kommit så långt att han tydligt tog ståndpunkt för bibelns sanning. Jag tvekade också ett slag. I två och ett halvt år hade syster Bartlett försökt uppmuntra mig att ta del i predikoarbetet från hus till hus. Jag förstod varför detta arbete var nödvändigt, men jag var livrädd. Slutligen, efter att ha gått igenom fyra stora böcker, och medan jag fortfarande kom med lama undanflykter, fick hon ut mig i gatutjänsten med tidskrifterna. ”Om du har någon stolthet kvar”, sade hon, ”så kommer detta att göra att du blir av med den.” Hur fantastiskt ger inte Jehova oss alla den kraft vi behöver för att fullgöra hans vilja! — Filipperna 4:13.

När jag nu ser tillbaka, är jag så tacksam över att pionjärtjänsten och dess belöningar alltid hölls fram för mig som ett mål. Efter att ha smakat och sett att tjänsten verkligen var ett i sanning tillfredsställande arbete, beslöt jag mig år 1956 för att ägna mig åt den på heltid som pionjär. Eftersom jag skulle pensioneras från mitt arbete året därpå, beslöt jag: ”Varför inte börja nu, med detsamma?” Det gjorde jag, och jag älskade det. ”Skall jag ansöka till missionärsskolan Gilead?” frågade jag ett moget par. ”Nej”, svarade de, ”du är för gammal.” ”Skall jag då ansöka om att få arbeta vid Sällskapets huvudkontor?” Återigen samma svar: ”Du är för gammal, Margaret!” ”Jaha”, tänkte jag, ”jag måste helt enkelt ta och tjäna där behovet är större.” Förståndigt nog uppmuntrade de mig till att först, innan jag försökte mig på ett annat land, flytta inom Canada för att se hur jag kunde anpassa mig och klara av förändringar.

Efter att ha blivit anvisad ett distrikt packade jag ihop och färdades de cirka 400 milen från Vancouver tvärs över Canada till Ottawa. Där träffade jag Aubrey och Eunice Clarke, vilka just hade gått igenom Gileadskolan och skulle resa till Kenya. De var positiva och erbjöd sig välvilligt att skriva och ge alla de upplysningar som de tyckte att jag skulle kunna behöva. Efter ett antal brev fulla med praktiska råd, uppmuntran, förslag, varningar och mycket annat, som skulle hjälpa mig att avgöra om jag kunde klara av det eller inte, så gav jag mig i väg.

Var jag rädd? Inte alls! ... inte förrän jag anlände till Mombasa. Men den hjärtlighet de lokala bröderna visade och de ansträngningar de alla gjorde för att få mig att känna mig välkommen och önskad hjälpte mig snart att komma till rätta. Efter endast två dagar vid kusten for jag upp till huvudstaden, Nairobi, 480 kilometer in i landet.

Ett utvidgat fält

Till en början vittnade vi mest informellt och endast bland européer, eftersom vårt arbete ännu inte hade blivit lagligen erkänt i Kenya. Vår uppgift var verkligen stor under de rådande förhållandena. Vi hade så många människor att nå med de goda nyheterna, och vi var så få till att göra det! Men det lades dock en grund för större utvidgning. Vilken lycklig dag var det inte år 1962, när vi fick fullständigt erkännande som ett bibelsällskap! Med denna nya frihet kunde vi gå från hus till hus och vittna för den inhemska afrikanska befolkningen.

Vi satte alltså i gång rustade med stor entusiasm och med predikningar som vi lärt oss utantill på knagglig swahili. Det var verkligen spännande att se människors reaktion. Det startades många nya bibelstudier, och människorna tyckte så mycket om att ta emot undervisning! Men förhållandena skilde sig mycket från det jag hade varit van vid, och jag minns att jag tänkte: ”O vad folk behöver sanningens livgivande budskap!”

Det var särskilt människors gästfrihet som gjorde att man tyckte om dem. Vi drack oräkneliga koppar te. Och allt emellanåt hände det att en gnista av intresse tändes, och den uppskattning de nya visade för sanningen sporrade oss alla mycket att hålla fast vid vårt arbete.

Ensam?

Kände jag mig ensam som ogift så långt hemifrån? Egentligen inte. Jag hade så många vänner och så mycket arbete! Vi gjorde saker och ting tillsammans, hälsade på varandra och såg till att ha fullt upp att göra. Jag har haft tillfällen att gifta mig i mitt liv, men det har helt enkelt aldrig blivit av för mig. Jag har i stället kunnat använda den extra frihet och rörlighet, som det ogifta ståndet ger, till att ha fullt upp att göra i tjänsten, och detta har skänkt mig stor lycka. Jag måste dock medge att jag, när jag gjorde återbesök hos intresserade familjer, brukade tänka: ”Ja, jag förmodar att en man kan vara bra att ha ibland!” Jag var sällan ensam, eftersom vissa familjer välvilligt lät mig vara med, när de gjorde olika saker. Här i Kenya har jag en andlig familj, som består av omkring 15 personer, som jag har haft privilegiet att få hjälpa fram till överlämnande och dop. Också nu, när jag tittar på församlingen, ser jag att en av dessa personer och hennes fem barn också förkunnar de goda nyheterna. Det är förvisso sådant som gör att det är värt att göra alla uppoffringar och ansträngningar. Dessa nya tillsammans med mina kära andliga bröder och systrar har så fyllt mitt liv att det alltid finns något att göra och inte alltför mycket tid för ensamhet.

Verksamheten förbjuden! Stanna eller ge sig i väg?

Vilken chock! En morgon, när vi vaknade, var vår verksamhet fullständigt förbjuden, vilket kom som en blixt från en klar himmel. Inget predikande, inga stora möten, missionärerna skulle snart utvisas, och litteraturen var förbjuden. Framtiden verkade rätt oviss. Vad skulle jag göra? Jag gick till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor för att träffa en broder där. Han höll själv på att packa för att ge sig i väg. ”Skall jag resa, eller skall jag stanna?” frågade jag. Han svarade: ”Det är bäst att du stannar, om du kan. Du kan fortfarande vara till hjälp.” ”Ja”, tänkte jag, ”jag har kommit hit för att betjäna människorna och för att predika de goda nyheterna så gott jag kan, och jag kan fortfarande göra detta.” Så jag stannade. Men vilken saknad kände jag inte, när jag vinkade farväl till missionärerna vid flygplatsen! Så många fina vänner och kamrater borta på en gång! Jag saknade dem mycket, och det gör jag fortfarande.

Hur tacksam är jag inte, när jag ser tillbaka, över att jag hade tagit initiativet till att skaffa mig vänner bland och bygga upp relationer till de inhemska bröderna och till andra som stannade kvar! Om jag inte hade gjort detta, så skulle jag ha varit alldeles ensam. Vi red ut stormen tillsammans. Och hur hänförda och lättade blev vi inte, när saker och ting bara några månader senare reddes upp, förbudet upphävdes och vårt arbete återigen blev lagligen erkänt!

Så småningom kom det mer hjälp. Detta gav verksamheten och oss alla en verklig puff! Vilken glädje är det inte att se hur verksamheten har gått framåt! När jag först kom till Kenya, fanns det bara omkring 30 bröder och intresserade personer, som kämpade för att föra ut sanningens ljus till människorna. Nu har vi omkring 3.000 förkunnare av Riket och en bra bit över 4.000 bibelstudier i landet. Jag brukade känna alla vid våra små sammankomster. Men när jag nu tittar ut över stora, färgrika och fullsatta läktare, så är det omöjligt att känna alla. Jag kommer också ihåg det första lilla avdelningskontoret. I stället för ett litet kontor på två rum har vi nu ett fint nytt avdelningskontor med tryckeri.

Jehovas uppehållande kraft är alltid uppenbar

För inte så länge sedan fick jag besvär med mina ögon, och jag behövde genomgå några rätt dyrbara operationer. Detta skulle ha tagit rätt hårt på mina redan minskande tillgångar. Nu måste jag återigen besluta om jag skulle återvända till Canada eller försöka stanna kvar på mitt pionjärdistrikt. Jag gjorde detta problem till ett böneämne. Så ni kan föreställa er hur glad jag blev, när jag fick höra nyheten att den kanadensiska regeringen just höll på att förändra lagarna, så att kanadensiska medborgare, som bodde utomlands, nu också skulle få pension. Jehova hade visat mig en utväg, och jag var hänförd, eftersom jag hade gjort Kenya till mitt hem och verkligen önskade stanna.

Mitt förhållande till Jehova har fördjupats under årens lopp. Jag har, som ogift kvinna i ett afrikanskt land, betraktat honom som min beskyddare. Han ser också till att vi får vad vi behöver, för vid 77 års ålder är jag fortfarande pionjär, och det har jag varit nu under de gångna 27 åren. Jag har också lärt mig att hålla fast vid det som är rätt, när det uppstår problem. Saker och ting ändrar sig alltid till slut; de förblir inte likadana för alltid. Och hur glad är man inte sedan över att man har förblivit trogen! Och själv hoppas jag att så länge jag kan få fortsätta att tjäna Jehova som en glad pionjär.

”Lycklig är den som har Jakobs Gud till sin hjälp,

den vars hopp står till Jehova, hans Gud,

som har gjort himmel och jord,

havet och allt som är i dem, honom

som bevarar sannfärdighet till obestämd tid.”

— Psalm 146:5, 6, NW.

[Bild på sidan 23]

Det var verkligen spännande att se hur människor reagerade för våra predikningar på swahili