Att vandra med förtröstan på Jehovas ledarskap
”Var modiga och starka. Var inte rädda och bli inte förskräckta inför dem, ty det är Jehova, din Gud, som går med dig. Han kommer inte att släppa dig eller helt överge dig.” — 5 MOSEBOKEN 31:6, NW.
1. Hur visade sig Jehova vara en oöverträffad ledare för israeliterna?
JEHOVA visade sig vara en oöverträffad ledare, när han förde israeliterna ut ur slaveriet i Egypten. Han förde dem inte bara genom öknen, utan han försåg dem också med mat och dryck och gav dem fullkomliga föreskrifter. Därför kunde leviterna på Nehemjas tid säga: ”Så övergav du [Jehova Gud] dem likväl inte i öknen, på grund av din stora barmhärtighet. Molnstoden vek om dagen inte från dem utan ledde dem på vägen, inte heller eldstoden under natten utan lyste dem på den väg de skulle gå. Din gode Ande [goda ande, NW] sände du att undervisa dem, och ditt manna nekade du inte deras mun, och vatten gav du dem, när de törstade. I fyrtio år försörjde du dem i öknen, så att ingenting fattades dem. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.” — Nehemja 9:19—21.
2. Varför kunde Mose uppmana israeliterna att vara ”modiga och starka”?
2 Den gudomlige läraren utdelade tuktan med faderlig omtanke och lärde så israeliterna vad det innebar att vara rättrådig och rättskaffens. Allt det Jehova gjorde var till deras bästa. Till och med när de knotade och gjorde uppror var han långmodig och övergav dem inte. Framför allt när de konfronterades med överlägsna fiendehärar visade han prov på skickligt ledarskap och anställde förödelse på de anfallande styrkorna. Mose talade sanning, när han uppmuntrade israeliterna med dessa ord: ”Var modiga och starka. Var inte rädda och bli inte förskräckta inför dem, ty det är Jehova, din Gud, som går med dig. Han kommer inte att släppa dig eller helt överge dig.” (5 Moseboken 31:1, 6, NW) Gud skulle ”gå” med dem, om de utövade tro. Vilken sporre för oss att vandra med förtröstan på Jehovas ledarskap!
Varningar från det flydda
3. Hur visade israeliterna otacksamhet mot och bristande förtröstan på Jehova kort tid efter det att de blivit befriade ur slaveriet i Egypten?
3 Men israeliternas erfarenheter utgör varningar för oss. Fastän det bara var en kort tid sedan de befriats från slaveriet i Egypten, syndade de gång på gång mot sin osynlige ledare. När Mose var på berget Sinai och fick lagen, visade de otacksamhet för allt som Gud hade gjort för dem. De förmådde Aron att göra en guldkalv, som de tillbad vid vad Aron kallade en Jehovas ”högtid”. (2 Moseboken 32:1—6) Tio av de 12 spejarna, som skickades för att utforska Kanaan, visade sig vara trolösa, och det var endast Josua och Kaleb som uppmanade folket att fortsätta in i landet och inta det. Men israeliterna handlade inte med tro på Gud, och därför bestämde han att alla män bland dem som var ”tjugo år gamla eller mer” — med undantag av Levi stam och de båda trogna, Kaleb och Josua — skulle dö i öknen under en period på 40 år. (4 Moseboken 13:2—14:38; 5 Moseboken 1:19—40) Allt detta bör sannerligen varna oss för att visa liknande otacksamhet och brist på förtröstan på Jehovas ledarskap!
4. Hur motiverade Israels historia den olycka som drabbade Juda, Jerusalem och templet år 607 f.v.t.?
4 Fastän israeliterna vandrade i öknen i 40 år, övergav Jehova dem inte. Han fortsatte att utkämpa deras strider. När Mose och Josua var döda, uppreste Gud domare för att befria sitt folk från förtryckande fiender. Men på den tiden gjorde israeliterna ”det som var rätt i ... [deras] egna ögon”, och laglöst våld, omoraliskhet och avgudadyrkan började florera. (Domarboken 17:6—19:30; 17:6 enligt NW) När de senare ville ha en mänsklig kung för att bli lika de kringliggande nationerna, uppfyllde Jehova deras önskan, men varnade dem för följderna. (1 Samuelsboken 8:10—18) Men inte ens Davids hus’ kungadöme tillfredsställde folket, och på Rehabeams tid gjorde tio stammar uppror. (1 Kungaboken 11:26—12:19) Själva tanken att låta Gud leda dem förbleknade mer och mer i de flestas sinnen. Babyloniernas förstöring av Jerusalem och templet och deras omstörtande av Juda rike år 607 f.v.t. var välförtjänta straffdomar över ett folk, som inte hade brytt sig om att vandra med förtröstan på Jehovas ledarskap. Vilken varning utgör inte detta för oss!
Jehovas ledarskap av en ny nation
5. Vad förde Jehova fram i Jesu person, och vad skulle Jesus göra?
5 Precis som de forntida israeliterna vandrade Jehovas tjänare längre fram i tiden genom skiftande förhållanden, men med hans osvikliga ledning. När Jesus från Nasaret år 29 v.t. underkastade sig vattendopet, förde Gud fram en profet och ledare som var större än Mose. Som Messias skulle han leda människor ut ur denna onda värld, som befinner sig i Satans våld. (Matteus 3:13—17; Daniel 9:25; 5 Moseboken 18:18, 19; Apostlagärningarna 3:19—23; 1 Johannes 5:19) Men vilka människor? Jo, de judar och andra som skulle komma att utöva tro på den Messias som den store himmelske ledaren, Jehova Gud, hade fört fram!
6. a) Varför kunde Jesu efterföljare predika och sköta en växande organisation? b) Varför verkade det längre fram som om bibelns sannings ljus hade slocknat?
6 Jesus undervisade sina efterföljare om Guds underbara sanning och gav dem de anvisningar de behövde för sin tjänst. (Lukas 10:1—16) När Kristus fullbordade sin tjänst och framställde sig som ett offer för den syndfulla mänskligheten, efterlämnade han således efterföljare, som var övade till att kunna fortsätta predikoarbetet och sköta det som rörde den växande organisationen av dem som trodde på honom. Under den apostoliska tiden förekom häftig förföljelse. Men Jehova var med sina tjänare, och deras lidanden uppvägdes av fantastiska ökningar i fråga om antalet troende. (Apostlagärningarna 5:41, 42; 8:4—8; 11:19—21) När Jesu apostlar och deras närmaste medarbetare dog, kom de som bekände sig vara Kristi efterföljare under grymma och högmodiga prästers och kungars välde. (Apostlagärningarna 20:28—30) Eftersom detta förhållande fortsatte att råda i omkring 15 århundraden, verkade det som om bibelns sannings ljus hade släckts.
7. När och hur gjorde Jehova återigen anspråk på sitt ledarskap, och vad uppenbarade han för sina nutida tjänare?
7 Men likt en röst som ”ropar i öknen” kom då ett tillkännagivande: Guds rike är nära! (Jämför Jesaja 40:3—5; Lukas 3:3—6; Matteus 10:7.) Under senare delen av 1800-talet gjorde Jehova återigen anspråk på sitt ledarskap och började kalla ut sina sanna tillbedjare ur denna onda värld och dess babyloniska religiösa system. (Uppenbarelseboken 18:1—5) Genom sitt skrivna ord och den heliga anden uppenbarade Gud för sina nutida tjänare att året 1914 markerade slutet på de hedniska nationernas oavbrutna välde och också att Jesus Kristus, som Gud utvalt till kung över hela mänskligheten, då blev uppsatt på tronen. — Lukas 21:24; se 1975 Yearbook of Jehovah’s Witnesses, sidorna 34—37.
8. a) Vad organiserades därefter? b) Vilka har slutit sig till Jesu smorda efterföljare, och hur har Guds och Kristi ledarskap tydligt visat sig?
8 Därefter organiserades en ny ”nation”, som bestod av kvarlevan av det andliga Israel och som blivit ytterligare upplyst om Guds uppsåt och var helt och fullt övad för tjänsten. Senare slöt sig en skara troende med jordiska förhoppningar till dessa Kristi smorda efterföljare. Nu förkunnar alla dessa Jehovas vittnen glatt tillsammans om hans namn och rike till jordens ändar. (Jesaja 66:7, 8, NW; Galaterna 6:16; Uppenbarelseboken 7:4, 9, 10) Jehovas och hans konungslige Sons ledarskap har tydligt kommit till synes i vittnenas organiserade verksamhet — framför allt genom det gensvar som de millioner människor med ärliga hjärtan har gett, vilka har blivit ståndaktiga förkämpar för Rikets styre. Tillhör du denna lyckliga skara, som vandrar med förtröstan på Jehovas ledarskap? — Mika 4:1, 2, 5.
9. Vilken världsomfattande skara har blivit till, och vilken inställning har den till Guds ledarskap och teokratiskt styre?
9 Till slut skulle Jesu efterföljare vara vittnen om honom ”till jordens mest avlägsna del”. (Apostlagärningarna 1:6—8; Markus 13:10) Därför predikar Jehovas vittnen nu jorden runt de goda nyheterna om Riket, och de som är ”inordnade rätt för evigt liv” omfattar sanningen med glädje i hjärtat. De blir en del av en världsomfattande skara av andliga bröder och systrar, vilka med glädje har godtagit Guds ledarskap och har underkastat sig teokratiskt styre. (Apostlagärningarna 13:48; 1 Petrus 2:17) Hyser du likt dessa en fullständig förtröstan på att Jehova Gud och hans konungslige Son, Jesus Kristus, leder denna organisation av förkunnare av Riket?
Var på din vakt mot att förlora förtröstan
10. Vilken varning bör få varje kristen att mycket ingående rannsaka sig själv?
10 Kan de som är föremål för alla de välsignelser, som kommer av Jehovas ledarskap, råka i den snara som brist på tro och förtröstan på honom utgör? Ja, vi får nämligen följande varning: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig undan från den levande Guden; utan fortsätt att förmana varandra var dag, så länge som det heter ’i dag’, för att ingen av er skall bli förhärdad genom syndens bedrägliga makt.” (Hebréerna 3:12, 13) Varje kristen bör därför mycket ingående rannsaka sig själv.
11. a) På vad sätt kan en människas samvete bli förhärdat? b) Vad hände med några under det första århundradet v.t.?
11 En människas samvete kan bli så förhärdat att hon inte ser något orätt i ett handlingssätt, som inte stämmer med kristendomens anda och som röjer brist på tro och förtröstan på Jehova. Somliga skulle till exempel kunna råka i den snaran att de anser materialistiska strävanden och sinnliga njutningar vara lika viktiga som eller till och med viktigare än deras tjänst för Gud. Andra kan komma att bli omoraliska eller tala nedsättande om ansvariga män inom församlingen. Under det första århundradet v.t. hade ”ogudaktiga människor” smugit sig in i församlingen om vilka det hette: ”[De] besudlar ... köttet och föraktar herradöme och skymfar dem som är härliga”, dvs. dem som axlade ansvar inom församlingen. (Judas, vers 4—8, 16) Dessa falska kristna hade tappat tron på Jehova och på hans ledarskap. Må något sådant aldrig hända oss!
12. a) Vad struntar man i, om man visar en oberoende och upprorisk anda? b) Vad var det för skillnad mellan Kora och David?
12 Förakt för herradöme är ofta parat med en oberoende och upprorisk anda, då man struntar i det förhållandet att Jehova leder sin organisation. Denna anda fick hemska konsekvenser för Kora och andra som ifrågasatte att Mose och Aron hade fått myndighet från Gud. (4 Moseboken 16:1—35) Men hur annorlunda handlade inte David! David ville inte slå ihjäl sin onde fiende, kung Saul, eftersom denne var Jehovas ”smorde”, utan han var nöjd med att vänta på att Gud skulle rätta till de missförhållanden som rådde. (1 Samuelsboken 24:3—8) Ja, Jehova förordnade Mose, Aron, Saul, David, Jesus Kristus och andra. I våra dagar görs likaså tjänsteförordnanden inom Guds organisation i enlighet med skriftenliga krav och under Jehovas heliga andes ledning. — 1 Timoteus 3:1—13; Titus 1:5—9; Apostlagärningarna 20:28.
13. a) Varför bör vi vara tacksamma för Jehovas ledarskap? b) Likt vilka bör vi vandra och med vilken inställning?
13 Eftersom det inte står i människans makt ”att rätt styra sina steg”, bör vi vara tacksamma för Jehovas ledarskap. (Jeremia 10:23) Abraham och hans hängivna hustru Sara lydde Gud och handlade med tro. Boas och Rut rättade sig efter Guds anordningar. Ja, och många andra trogna män och kvinnor tog villigt emot Jehovas vägledning. (Hebréerna 11:4—38; Rut 3:1—4:17) Vi bör alltså i likhet med Guds forntida tjänare sky en oberoende anda och med glädje samarbeta med Guds teokratiska organisation och vandra med fullständig förtröstan på Jehovas ledarskap.
Kasta med förtröstan din börda på Jehova
14. Vad kan hjälpa oss att vara på vår vakt emot en upprorisk anda?
14 Vad kan hjälpa oss som Jehovas lojala vittnen att vara på vår vakt emot en anda av upproriskhet? Jo, först och främst måste vi erkänna att det är fel att vara upprorisk och att övermodigt eller förmätet strunta i Guds vägledning. (Nehemja 9:16, 28—31; Ordspråksboken 11:2, NW) Precis som David kan vi vädja till vår himmelske Fader: ”Avhåll ... din tjänare från förmätna handlingar; låt dem inte behärska mig. I så fall skall jag vara fullständig, och jag skall ha förblivit oskyldig till mycken överträdelse.” (Psalm 19:14, NW) Det kommer också att vara till hjälp för oss att vi påminner oss hur mycket kärlek Jehova har visat oss. Detta bör öka vår kärlek till honom och bör motivera oss till att alltid acceptera hans ledarskap. — Johannes 3:16; Lukas 10:27.
15. Vilket handlingssätt rekommenderas, om en broder tror att han inte har blivit förordnad som biträdande tjänare eller tillsyningsman därför att de äldste har något emot honom?
15 Vi får inte glömma bort att Gud leder sin organisation, även om det ibland kanske inte är så lätt att vandra med förtröstan på Jehovas ledarskap. För att ta ett exempel: Anta att en broder tror att han inte har blivit förordnad som biträdande tjänare eller tillsyningsman därför att de äldste har något emot honom. I stället för att reagera på ett sätt som skulle kunna störa friden i församlingen bör brodern påminna sig att Jehova leder den teokratiska organisationen. Han kan därför på ett ödmjukt och fridsamt sätt söka få en förklaring. (Hebréerna 12:14) Hur förståndigt skulle det sedan inte vara av honom att erkänna eventuella svagheter, som han får påpekade för sig, och under bön sträva efter att rätta till dessa! Därefter kan han i enlighet med följande ord lämna saken i Guds händer: ”Kasta din börda på Herren [Jehova].” (Psalm 55:23) Med tiden och när vi uppfyller de andliga kraven kommer Jehova med all säkerhet att ge oss rikligt att göra i hans tjänst. — 1 Korintierna 15:58.
16. Hur bör vi inte handla, även om vi hade tillfogats en verklig oförrätt inom församlingen, och varför inte det?
16 Skulle vi, om nu någon broder eller syster har tillfogat oss en verklig oförrätt, ha en berättigad orsak till att sluta upp med att komma tillsammans med församlingen? Skulle vi under de förhållandena vara ursäktade, om vi slutade upp att ägna Jehova helig tjänst? Nej, för ett sådant handlingssätt skulle vara trolöst mot Gud och visa otacksamhet mot hans ledarskap. Det skulle också visa att vi inte älskade våra lojala medtroende runt jorden. (Matteus 22:36—40; 1 Johannes 4:7, 8) Och om vi skulle bryta vår ostrafflighet mot Jehova, skulle Satan få orsak att smäda Gud, och det önskar vi säkert inte! — Ordspråksboken 27:11.
17. a) Vad bör hjälpa oss att bevara vår förtröstan på Jehovas ledarskap av sin organisation? b) Vad kommer de att få uppleva som fortsätter att vandra med förtröstan på Jehovas ledarskap?
17 Låt oss därför ”välsigna Jehova” och aldrig glömma alla ”gärningar” av honom som ”kröner” vårt liv med ”kärleksfull omtanke och barmhärtighet”. (Psalm 103:2—4, NW) Om vi alltid kommer ihåg vår kärleksfulle Gud och handlar enligt hans ord, kommer vi att bevara en stark förtröstan på hans trofasta ledarskap. (Ordspråksboken 22:19) Att vända sig bort från Jehova och hans organisation, att försmå ”den trogne och omdömesgille slavens” ledning och att uteslutande lita på sin egen läsning och uttolkning av bibeln är att bli lik ett ensamt träd i ett förtorkat land. Men en person som förtröstar på vår store ledare, Jehova, är däremot ”som ett träd planterat vid vatten, som sänder ut sina rötter alldeles vid vattendraget; och han kommer inte att se när hetta kommer, utan hans lövverk kommer verkligen att visa sig vara frodigt. Och i torkans år kommer han inte att bli orolig, inte heller kommer han att upphöra att frambringa frukt” till Guds ära. (Matteus 24:45—47; Jeremia 17:8, NW) Detta kan bli din välsignade erfarenhet, om du beslutsamt fortsätter att vandra med förtröstan på Jehovas ledarskap.
Kan du svara?
◻ På vad sätt visade sig Jehova vara en oöverträffad ledare för israeliterna?
◻ Vilka varningar i fråga om Guds ledarskap ger det forntida Israel?
◻ Över vilka utövar Jehova ledarskap i våra dagar?
◻ Vad kan hjälpa oss att vara på vår vakt emot att förlora vår förtröstan på Jehovas ledarskap?
◻ Vilken inställning bör vi ha till Jehovas ledarskap, även om vi skulle få lida någon oförrätt inom församlingen?
[Bild på sidan 17]
År 607 f.v.t. drabbade en olycka dem som inte vandrade med förtröstan på Jehovas ledarskap. Det är förståndigt att bry sig om varningen!
[Bild på sidan 19]
Abraham, Sara, David, Jesus och andra vandrade med förtröstan på Jehovas ledarskap. Är det så du vandrar?