Biskopar — herrar eller slavar?

THOMAS WOLSEY föddes år 1475 i Ipswich i England. Han blev präst år 1498, och kung Henrik VIII visade honom sin gunst. Han avancerade snabbt. År 1514 utnämndes han till biskop av Lincoln, några månader senare till ärkebiskop av York, år 1515 till kardinal och bara tre år senare till påvligt sändebud. Kungen gjorde honom också till lordkansler. På så sätt kom han att i praktiken styra England från år 1515 till år 1529. Kardinal Wolsey var ett typiskt exempel på sådana präster som har utövat makt både som världsliga och som andliga ”herrar”.

Under det första århundradet v.t. tjänade en ”biskop” av ett helt annat slag. Han hette Timoteus och var son till en grekisk man, men hans mor Eunike och mormor Lois var judinnor. De uppfostrade honom kärleksfullt på kristendomens väg. Omkring år 50, medan Timoteus fortfarande var en ung man, grep han tillfället att få förena sig med aposteln Paulus som missionär. Efter år av övning blev han en kristen tillsyningsman, eller e·piʹskopos (från vilket ordet ”biskop” är härlett), och han var mycket älskad för sin osjälviska hängivenhet. Paulus skrev: ”Han har tjänat som slav tillsammans med mig, som ett barn hos en far, för att främja de goda nyheterna.” — Filipperna 2:22.

Thomas, herren, eller Timoteus, slaven — vem av dessa båda utgjorde ett rätt föredöme för sanna kristna ”biskopar” eller tillsyningsmän?

Mönstret för en kristen tillsyningsman

Den sanna kristendomens enda huvud och grundare, Jesus Kristus, skapade ett grundläggande mönster för kristna tillsyningsmän, när han sade: ”Ni vet att bland hedningarna spelar härskarna herrar över dem, och att deras stora män låter sin makt bli känd. Detta får inte ske bland er. ... Den som vill vara först bland er måste vara er slav, precis som Människosonen kom, inte för att bli betjänad, utan för att tjäna och för att ge sitt liv som en lösen för många.” — Matteus 20:25—28, den katolska Jerusalem Bible; kursiverat av oss.

Petrus, en av de första kristna tillsyningsmännen, bekräftade det ovan angivna mönstret genom att befalla kristna äldste: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte under tvång, utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller såsom några som spelar herrar över dem som är Guds arv, utan genom att bli exempel för hjorden.” (1 Petrus 5:2, 3) Petrus levde som han lärde. När han besökte Kornelius, den förste hedning som blev en kristen, föll denne ”ner för hans fötter och betygade honom sin vördnad. Men Petrus lyfte upp honom, i det han sade: ’Stig upp; jag själv är också en människa.’” — Apostlagärningarna 10:25, 26.

Det är intressant att lägga märke till att Petrus skrev sina ord i 1 Petrus 5:1 till de ”äldste”. Det grekiska ord Petrus använde för ”äldste” var pre·sby·teʹrous, från vilket ordet ”präst” är härlett. I kristenheten anses nu ”biskopar” vara av högre rang än ”präster”. Men när aposteln Paulus sände bud ”till Efesus och kallade till sig församlingens äldste [pre·sby·teʹrous]”, sade han bland annat till dem: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har satt er till tillsyningsmän [e·pi·skoʹpous].” (Apostlagärningarna 20:17, 28) Äldste (pre·sby·teʹrous) och tillsyningsmän (e·pi·skoʹpous) hade alltså samma rang på bibelns tid. Uttrycket ”äldste” betonar den erfarenhet och andliga mognad som krävs av dem som tar emot detta ansvar, medan däremot uttrycket ”tillsyningsman” beskriver det slag av arbete dessa utför, när det gäller att utöva tillsyn över och sörja för medlemmar i församlingen.

Men härskade en enda man som ”tillsyningsman” eller ”äldste” över en församling på bibelns tid? Inte enligt vad bibeln säger i Titus 1:5, 7. Där blev Titus tillsagd att ”tillsätta äldste [pre·sby·teʹrous] i stad efter stad”. The Jerusalem Bible återger denna del av versen så här: ”Och tillsätta äldste i varje stad.” Och den säger i en fotnot: ”Under den första kristna tiden styrdes varje kristen församling av en krets av äldste.” — Kursiverat av oss.

Timoteus hade också fått i uppdrag att tillsätta tillsyningsmän i många församlingar. Enligt Engelska auktoriserade översättningen skrev aposteln Paulus följande till honom: ”Om en man åstundar ämbetet som en biskop [e·piskoʹpos], så åstundar han ett gott arbete.” (1 Timoteus 3:1) The Jerusalem Bible återger detta så här: ”Att önska vara en presiderande äldste är att önska utföra ett ädelt arbete.” Den tillägger i en fotnot: ”Ordet ’episcopos’”, som Paulus här använder, ”har ännu inte fått samma innebörd som ’biskop’ .” (Kursiverat av oss) Katolska forskare medger alltså att kristenhetens förnäma biskopar inte är detsamma som de första kristnas ödmjuka tillsyningsmän. Som det heter i The New Bible Dictionary: ”Det finns inget i Nya testamentet som tyder på att en enda biskop styrde.” Elmer T. Merrill, M.A., LL.D, förklarar likaså i sin bok Essays in Early Christian History: ”Under de hundra första åren ... var biskopen på sin höjd endast den anspråkslöse ordföranden för ett kollegium [organiserad grupp] av presbyterer [äldre män].”

Är kristenhetens biskopar kvalificerade enligt bibeln?

När aposteln Paulus skrev till Titus, sade han att en tillsyningsman måste vara ”fri från anklagelse”. (Titus 1:6) Var kardinal Wolsey ”fri från anklagelse”? I Encyclopædia Britannica heter det att han var ”otuktig — han hade en utomäktenskaplig son och en utomäktenskaplig dotter”. Detta är han inte ensam om. Under århundradenas gång har oräkneliga präster och biskopar gjort sig skyldiga till samma sak. Som det heter i boken Age of Faith: ”På 800-talet hade prästerlig kyskhet och till och med celibat blivit ett hån.” En av påvarna på 1000-talet, Gregorius VII, medgav: ”Jag finner bara några få biskopar vars utnämnanden och liv är i överensstämmelse med kyrkans lagar eller vilka styr Guds folk på grund av kärlek och inte på grund av världslig ärelystnad.”

Paulus skrev vidare att en kristen äldste inte skulle vara ”penningkär”. (1 Timoteus 3:3) Men i Encyclopædia Britannica heter det om Wolsey: ”Han var världslig och girig efter rikedom”, och han ”använde sin stora världsliga och kyrkliga makt till att samla rikedomar till ett värde som endast överträffades av kungens rikedomar”. Han hade två slott, av vilka det ena, York Place, var så praktfullt att Henrik VIII efter att ha inspekterat det blev ”förbittrad över den rikedom han fann” och övertog det.

I våra dagar har kyrkliga präster också använt betalning av kyrkliga avgifter, kollekter, tionde och avkastning från jord och egendomar till att göra sig själva rikare. (Uppenbarelseboken 18:7) En biskop i Sydafrika, överhuvud för en av de tusentals afrikanska sekterna, köpte till exempel nyligen en ny bil av märket Buick, som kostade 37.000 rand.a Detta trots att han redan hade fyra lyxbilar till sitt förfogande. När en kyrklig tjänsteman tillfrågades vad det var för fel med en av de nuvarande bilarna, förklarade han: ”Det är en fin bil, men biskopen behöver det extra utrymmet i den stora Buicken.”

Men hur snabbt kan man inte förlora sådana materiella ägodelar! Thomas Wolsey lyckades inte ordna den äktenskapsannullering som Henrik VIII önskade och råkade därför i onåd år 1529. Enligt historien drog han sig sedan ”i onåd tillbaka till sitt stift i York, vilket han aldrig hade besökt” — på 15 år! (Kursiverat av oss) Men Wolsey hade inte bara förlorat i det politiska spelet. Hans verkliga misslyckande var att han uraktlät att följa ”den rätte herden [Jesus, som] ger ut sin själ till förmån för fåren”. — Johannes 10:11.

Timoteus däremot blandade sig inte i politik. Därför var han inte ”någon del av världen”. (Johannes 15:19) I stället för att spela herre över andra blev han en så hängiven slav åt medkristna att Paulus kunde skriva: ”Jag har ... ingen som är så stämd som han, ingen som så uppriktigt kommer att bry sig om ... er.” — Filipperna 2:20.

Hur tacksamma kan vi inte vara över att Jehova också i vår tid har upprest tusentals trogna tillsyningsmän, som ”uppriktigt ... bryr sig om” Guds hjord. Nästan alla tillsyningsmän i Jehovas vittnens församlingar är män som har blygsamma ekonomiska tillgångar. De flesta försörjer sina familjer genom ett förvärvsarbete och sköter sina andliga plikter på sin fritid. Det mesta av den tiden upptas av att förbereda för och vara med vid fem möten i veckan; att ta ledningen i att predika från hus till hus; att leda bibelstudier med intresserade människor; att besöka de sjuka, de äldre och de andligen svaga och att sörja för sina egna familjer. Detta är strängt upptagna män, hängivna ”slavar”, som inte får någon betalning för dessa sina tjänster. De bidrar i stället med sina egna tillgångar till underhållskostnaderna för den lokala Rikets salen. De bär inte någon speciell klädedräkt och har inga särskilda titlar, utan de känns endast igen genom sin bibelkunskap, sin kristna mogenhet och sitt nit i Jehovas tjänst. Sådana män förtjänar djup respekt och helhjärtat samarbete, när de är herdar för hjorden och genom sin ödmjuka, hängivna tjänst bevisar att de är slavar och inte herrar!

[Fotnot]