Räcker det med att tro på Gud?

”TROR du på Gud eller på en universell ande?” frågade den berömde opinionsundersökaren George Gallup j:r. Några kanske blir förvånade över att 95 procent av de tillfrågade amerikanerna, både bland vuxna över 30 års ålder och bland tonåringarna, svarade ja! Men i vilken omfattning omsätts deras tro i handling? Tydligen i mycket liten omfattning, för Gallup rapporterade att när några yngre vuxna tillfrågades: ”I vilken utsträckning påverkar dina religiösa trosuppfattningar ditt dagliga tänkesätt eller handlingssätt?” var det bara 26 procent som sade: ”En hel del.”a — George Gallup j:r och David Poling: The Search for America’s Faith, 1980.

Det är tydligt att det inte är tillräckligt att bara tro på Gud. Lärjungen Jakob skrev: ”Du tror att det finns en enda Gud, eller hur? Det gör du väl i. Också demonerna tror, och de ryser. ... Tro utan gärningar är overksam.” (Jakob 2:19, 20) Å andra sidan berättar bibeln om personer som gick längre än till att bara tro. Det sägs till exempel om Enok eller Hanok att han hade ”vandrat i gemenskap med Gud”. (1 Moseboken 5:24) Förhållandet mellan Enok och hans Gud blev alltså så förtroligt att det var som om de var på vandring tillsammans! Men varför gynnades Enok med detta unika förhållande? Bland annat för att han, trots att han levde mitt i en degenererad religiös atmosfär där chockerande ”ogudaktiga handlingar” var vanliga, följde ett rättfärdigt levnadssätt. Modigt och frimodigt vittnade han mot sina samtidas onda handlingssätt och profeterade: ”Se! Jehova kom med sina heliga myriader för att verkställa dom mot alla och för att bevisa att alla de ogudaktiga var skyldiga till alla sina ogudaktiga handlingar, som de hade begått på ett ogudaktigt sätt, och till alla de chockerande ting, som ogudaktiga syndare hade uttalat mot honom.” — Judas, vers 14, 15.

Att Enok vandrade med Gud försatte honom i stor fara. Hans fiender gjorde tydligen upp planer på att lönnmörda honom och göra slut på hans irriterande profeterande. Men den Gud som han vandrade med ingrep. Bibeln säger: ”Genom tro blev Enok förflyttad för att inte se döden, och han stod ingenstans att finna därför att Gud hade förflyttat honom.” Ja, Gud ”tog honom bort” i döden, tydligen för att skona honom från en våldsam död för hans fienders hand. — Hebréerna 11:5, 13; 1 Moseboken 5:24; jämför Johannes 3:13.

Noa var en annan man som ”vandrade i gemenskap med Gud”. Precis som Enok var Noa ”en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte”. (1 Moseboken 6:9) Och detta trots att lösaktighet och våld var förhärskande på hans tid. Men Noa visade gudaktig fruktan och framstod som ”en rättfärdighetens predikare”. Därför bevarade Gud honom och hans familj när han störtade en syndaflod över denna forntida värld! — 2 Petrus 2:5; Hebréerna 11:7; 1 Moseboken 6:5, 11.

Inbjuder Gud fortfarande människor att vandra med honom? Ja, det gör han sannerligen! Aposteln Paulus sade att Gud ”inte är långt borta från någon enda av oss”, om vi bara vill ”känna ... [oss] för efter honom och faktiskt finna honom”. (Apostlagärningarna 17:27) Men hur kan vi göra det? Och vad innebär det egentligen att vandra med Gud?

[Fotnot]