Jehovas hand har varit med oss

Berättat av Simon Kraker

”PAPPA, vad skall jag välja för levnadsbana?”

”Ja, Simon, tänk noga över saken, för jag kan inte fatta beslutet åt dig.”

”Nej, pappa, men med din erfarenhet vet du bäst!”

”Kanske det, Simon. Det finns så många områden att välja mellan, och de verkar alla lockande, men vilket kommer att göra dig lyckligast?”

”Pappa, jag har funderat på musik, balett, akrobatik, medicin och prästämbetet. Jag är intresserad av allt.”

Vad skulle du ha valt? Vilken väg skulle du ha gått? I början av 1920-talet var min familj med om något som fick stor inverkan på mitt val av levnadsbana. Låt mig få berätta det för dig.

Mina föräldrar, Mary och Joseph, var båda födda i Österrike, men de träffades och gifte sig i Förenta staterna. Innan pappa emigrerade till Förenta staterna hade han rest runt mycket i Europa som yrkesmusiker; han spelade nämligen trumpet. Därför såg han till att alla hans åtta barn inte bara fick en god skolutbildning, utan också en god musikutbildning. Fiolen blev mitt bidrag till familjeorkestern.

Som romerska katoliker ville mamma och pappa att vi alla skulle få en god religiös fostran. Jag kommer ihåg den romersk-katolska bibel vi hade i vårt hem. Den var stor, hade ett guldkors inpräglat på sin tjocka pärm och var tryckt i frakturstil. Jag hade blivit så pass bevandrad i den att jag betraktade bibeln som Guds ord.

I början av 1920-talet delade en annan religion ut bibeltraktater gratis utanför vår kyrka — Holy Trinity Church — i staden Cleveland i Ohio. Vi tog alla med oss dem hem och jämförde dem med vår bibel. De var utgivna av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. En traktat som jag särskilt kommer ihåg, eftersom den gjorde mamma så glad, handlade om de dödas tillstånd. Hon hade mist två av sina söner, när de var i späd ålder. Genom traktaten fick hon veta att de inte var vid liv i limbo eller led i skärselden eller i helvetet, utan att de var omedvetna i graven och väntade på uppståndelsen. (Predikaren 9:5, 10; Johannes 11:24, 25) Detta skänkte stor tröst inte bara åt mamma, utan åt oss alla!

Jag gör ett val

Bibelns sanningar blev klarare, när tysktalande bibelforskare besökte vårt hem. Allteftersom vi inhämtade mer biblisk kunskap, upptäckte vi att vi blev alltmer främmande för vårt katolska arv. Detta utgjorde ett dilemma för mig. Jag hade fått namnet Simon vid födelsen, Peter vid dopet och Joseph vid konfirmationen. Jag hade blivit korgosse, hade lärt mig latinska böner och mässor och hade utfört olika religiösa sysslor. Mina föräldrar hoppades att jag skulle bli präst, och själv var jag besluten att ta mera hel och full del i det religiösa livet.

Men de levnadsbanor som tidigare hade lockat mig blev nu allt mindre lockande för mig. Frågan gällde inte längre hur jag skulle kunna underhålla människor, bli en ryktbar gymnast eller bli läkare, utan i stället vad jag skulle kunna göra för att hjälpa andra andligen. Jag såg inte längre ämbetet som romersk-katolsk präst som något för mig.

Mina föräldrars intresse och verksamhet svängde mot de goda nyheterna om Guds rike såsom de förkunnades av bibelforskarna, och det var likadant för min del. (Matteus 24:14) År 1924 började mamma och pappa predika de ”goda nyheterna” från hus till hus, och jag följde med dem. Två år senare, när jag var 12 år, kom pappa att inse att jag kunde predika på egen hand. Han gav mig därför en fickbibel att använda i mitt evangeliseringsarbete. Innan jag utexaminerades från high school år 1929, fattade jag beslutet att överlämna mig åt Gud.

Teokratiska milstolpar

När jag tänker tillbaka på de mer än 60 år som har gått sedan min familj började ta del i predikandet om Riket, inser jag att vi har passerat många milstolpar i Guds synliga organisations utveckling. År 1925, till exempel, publicerade Vakttornet artikeln ”Nationens födelse”. Jag blev så glad över att få reda på att Jehova församlar uppriktiga människor ur alla nationer till att bli hans folk. Denna bibliska synpunkt gjorde verkligen intryck på mig! Varför det? Därför att på den tiden var det starka fördomar mot judar och svarta i det område där jag bodde. Men Guds folk är fritt från alla splittrande krafter — rasistiska, politiska, ekonomiska, militära och sekteriska. (Apostlagärningarna 10:34, 35) Hur hänförande var det inte att läsa förklaringen av profetian i kapitel 66 i Jesaja och att få se dess uppfyllelse under min egen livstid!

Konventet i Detroit i Michigan år 1928 var en annan teokratisk milstolpe för vår familj, och det av två orsaker. Det var det första konvent mina föräldrar var med vid. Och när de kom hem igen, blev vi barn djupt påverkade av deras sprudlande glädje och entusiasm över att göra mer i Jehovas tjänst. — Romarna 12:11.

Sedan, år 1931, hade Guds organisation spännande nyheter för oss. Vi fick ett nytt namn — Jehovas vittnen. Vilket unikt privilegium att få bära Guds namn inför människor och änglar! — Jesaja 43:10—12, NW.

Jag skall aldrig glömma året 1935, när de ”andra fårens” och den ”stora skarans” identitet blev uppenbar. (Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 7:9) Detta hjälpte många — också mig — att ta steget ut och bli döpt. Dopet hade inte betonats under min första tid i sanningen. Eftersom jag redan hade överlämnat mitt liv åt Jehova Gud, insåg jag att det nu var på sin plats att symbolisera detta överlämnande genom vattendop.

År 1938 var ett år av teokratisk reorganisering. Dessförinnan hade Jehovas vittnen i Cleveland bara haft en central mötesplats — Ingenjörssalen — som användes för tyska, polska, engelska och andra språkgrupper. Efter år 1938 ordnade Guds organisation med att det bildades församlingar i olika delar av staden. Pappa och några av mina bröder förordnades som tjänare i församlingen. Min uppgift var i tidskriftsavdelningen.

År 1939 förde med sig en annan historisk händelse, som hjälpte till att göra min tro på Jehova och på hans synliga organisation fast. Medan krigsmolnen lägrade sig publicerade Vakttornet en artikel med titeln ”Neutralitet”. I den här artikeln lärde jag mig att inse att Guds folk skall leva i fred med alla också under krigshot. Jag är tacksam över att jag på så sätt blev förberedd för de svåra tider som jag skulle komma att möta.

År 1939 for jag också till staden New York för första gången. Där hörde jag Sällskapet Vakttornets andre president, J. F. Rutherford, tala i Madison Square Garden. Med sina protestvisslingar försökte en skara religiösa fiender på omkring 500 man att upplösa mötet, när broder Rutherford talade. Men allt detta var förgäves. Han höll stånd till slutet, och åhörarskaran gav gensvar med entusiastiska applåder.

Det internationella konvent som år 1942 hölls i min hemstad, Cleveland, har en plats i mitt hjärta och är något som jag fortfarande har i färskt minne. Det vitt och brett annonserade offentliga föredraget hette ”Blir freden varaktig?” Det framfördes bibliska bevis, som visade att någon framtida människogjord fred inte skulle kunna bli varaktig.

Tron prövad

Det var vid den här tiden som min tro prövades över frågan om neutralitet. Jag var föreståndare vid en avdelning för reservdelar och tillbehör vid General Motors. Man hade låtit mig få arbeta deltid och därigenom gjort det möjligt för mig att hålla min verksamhet som en religiös förkunnare på första plats. Men skulle jag, nu när krigsstormen rasade och också Förenta staterna var med i kriget, ta del i striden, eller skulle jag försöka bli frikallad på grund av mitt förvärvsarbete? Jag valde ingetdera. Jag var en ordinerad förkunnare och hade fördenskull den lagliga rätten att bli befriad från militärtjänst. Men värnpliktsnämnden var av en annan uppfattning.

Nämnden föreslog: ”Du skulle kunna gå in i försvaret och tjäna där som präst.” ”Nej”, svarade jag. ”Mitt samvetsskäl är att jag är en förkunnare av evangeliet, och jag har vigt mitt liv åt det verket.”

”Men det kan du göra i armén också.”

”Nej”, sade jag. ”Jag kan bara betjäna mina medmänniskor med de ’goda nyheterna’ så som de finns i bibeln.”

Mitt fall gick till en högre domstol. I den federala domstolen påpekade jag att min far hade flytt från Österrike och kommit till Förenta staterna på grund av sin religiösa övertygelse att det var fel att bära vapen och att tillhöra det militära.

”Men du skulle inte behöva slåss”, sade domaren. ”Med din bakgrund och utbildning, unge man, så skulle du kunna bli en bra pastor.”

”Herr domare, hur skulle jag kunna göra det? Om jag på grund av mitt samvete inte kan bära vapen, hur skulle jag då kunna uppmuntra någon annan att göra det?”

Fängelseliv

Trots dokumenterade bevis för att jag var evangelieförkunnare, blev jag på hösten 1943 dömd till fem år i det federala fängelset i Lewisburg i Pennsylvania. Men jag var inte det enda vittnet i Lewisburg, för där fanns också omkring 50 andra bröder. När jag släpptes hade antalet vuxit till omkring 200.

Fängelseområdet omfattade omkring 400 hektar mark. Inom området fanns det byggnader som hyste de farligare brottslingarna, en jordbrukskoloni för de betrodda internerna och en by där fängelsedirektören, vakterna och annan fängelsepersonal bodde. Vittnena hänvisades vanligtvis till jordbrukskolonin. Det var mitt jobb att köra fångarna vid jordbrukskolonin till och från deras arbetsplatser.

När jag kom dit rådde det förbud mot våra religiösa möten och vår litteratur. Men vi fick regelbundet tidskriften Vakttornet. Hur var detta möjligt? Somliga besökare, som färdades genom anläggningens skogsområden på väg till byn eller fängelsebyggnaderna, brukade försiktigt släppa ner tidskrifterna längs vägen i en papperspåse. Jag eller någon annan broder brukade komma förbi och hitta påsen och vidarebefordra dess innehåll till de övriga bröderna. Ett annat sätt varpå vi fick litteratur var genom en vänlig vakt som bodde i byn. Han brukade lämna gamla dagstidningar på verandan till sitt hus. När det var dags att hämta tidningarna, brukade vi ofta hitta våra tidskrifter instuckna bland de gamla dagstidningarna. Längre fram beviljade fängelsedirektören vår begäran om att regelbundet få hålla möten och ta emot biblisk litteratur.

En dag när jag lämnade av ett arbetslag vid fängelsedirektörens trädgård, blev jag riktigt skrämd. Jag hade gömt Sällskapets bok ”Sanningen skall göra eder fria” i mina kläder. Medan internerna utförde trädgårdsarbetet, satt jag i lastbilen och drog försiktigt fram boken. Men föreställ dig hur rädd jag blev när fängelsedirektörens lilla dotter plötsligt hoppade upp bakom mig och sade: ”Bu! Vad läser du?”

Eftersom hon ertappade mig med litteratur som jag egentligen skulle ha lämnat kvar i cellen, talade jag om för henne att det var en bok som förklarar bibeln. Hon blev ännu nyfiknare, när jag visade henne en av bilderna i boken. Det var en bild av en man som böjde sig ner och öppnade sina fotbojor. ”Massor av människor är på det sättet”, sade jag. ”De är klavbundna vid falska religiösa uppfattningar, och Jesus önskar göra dem fria; han sade ju: ’Sanningen skall göra eder fria.’” — Johannes 8:32, Konung Jakobs bibel.

Följande dag sade flickans mor: ”Simon, min dotter har berättat allt för mig om det samtal du hade med henne om bibeln och om den bok som du visade henne. Hon var mycket imponerad, och jag tyckte också att det lät intressant.” Den överraskande händelsen fick lyckligtvis inte några ogynnsamma följder.

Jag avtjänade mindre än hälften av mitt fängelsestraff. Efter min frigivning år 1946 anslöt jag mig snabbt till pionjärförkunnarnas led igen.

Beteltjänst

De glada nationernas teokratiska sammankomst i Cleveland år 1946 var en annan viktig milstolpe i mitt liv. Det var där som jag ansökte om att få komma till Betel — att få utföra heltidstjänst vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn i New York.

Två av Sällskapets representanter, bröderna Milton Henschel och Robert Morgan, gav en kort förklaring om Beteltjänsten och intervjuade därefter de närvarande. Jag gick tveksamt fram till dem. Men när intervjun väl började, fann jag dem vara mycket vänliga och realistiska.

”Varför vill du tjäna vid Betel?” frågade en av bröderna.

”Jag gör allt jag kan i Jehovas tjänst som pionjär”, svarade jag. ”Men jag är övertygad om att jag kan uträtta mer, om jag kan komma till Betel.”

”Om du kommer till Betel kommer du helt visst att uträtta mer”, sade den andre.

Han hade rätt! Sedan min första dag vid Betel, den 18 februari 1947, har jag funnit tjänsten här mycket intressant och givande. Jag tackar Jehova varje dag för att hans hand vägledde mig till detta nyttiga tjänsteprivilegium. — 2 Tessalonikerna 3:5.

De bevis vi har sett på Guds ande

Sedan jag för Rikets skull varit ogift till dess jag var 45 år, hittade jag min ”dugliga hustru”, Grace Suiter, just här vid Betel i Brooklyn. (Ordspråksboken 31:10, NW) År 1939 hade hon kommit till Betel från Mellanvästern, även om hon och hennes familj lärde känna sanningen i Kalifornien.a Sedan vi gifte oss år 1959 har vi funnit att Jehovas hand är med dem som troget älskar och tjänar honom.

Min kära Grace och jag har på många sätt en liknande bakgrund. Vi föddes båda år 1914, våra familjer sökte religiös sanning, och vi började båda vid samma ålder — 12 år — ta aktiv del i predikandet från dörr till dörr tillsammans med våra föräldrar. Vilken glädje är det inte också att tillsammans som ett gift par i Beteltjänst få uppleva det modiga initiativ Guds organisation har tagit i fråga om att föra ut verksamheten med att vittna ”till jordens mest avlägsna del”! — Apostlagärningarna 1:8.

Ångrar vi på något sätt att vi har kommit in under Guds hand? Nej, säger Grace! ”Vi har inte blivit rika i fråga om världsliga ägodelar av att tjäna här vid Betel”, säger hon. ”Men vårt liv har varit rikt på ett mer bestående sätt. Även om vi inte har några egna barn, så har vi förvisso många andliga sådana.”

Jag ångrar mig inte heller! Vi gjorde ett vist val, när vi valde att lovprisa Jehova på heltid. Vi har levt ett rikt liv med ett ädelt uppsåt tack vare att vi är ”under Guds mäktiga hand”. — 1 Petrus 5:6.

[Fotnot]

[Bild på sidan 23]

Mina föräldrar, Joseph och Mary

[Bild på sidan 25]

Simon och hans hustru, Grace