Jag anpassar mig till Jehovas vägar
Berättat av Arthur Worsley
PÅ TRE dagar hade vi inte sett solen. Vinden och havet piskade mot oss. Vi befann oss utanför North Carolinas ökända Cape Hatteras på väg till vårt predikofält på Bahamaöarna. Det var i november 1948. Vi fyra, tre utexaminerade missionärer från Vakttornets Bibelskola Gilead och jag, började undra om vi någonsin skulle komma dit.
Jag stod till rors på Sällskapet Vakttornets 18 meter långa skonert Sibia. Från styrbordssidan kom med vissa mellanrum ett ljud, som påminde om fräsande ånga, när stora vågor rullade in över oss och höll på att dränka oss. Rep var trädda genom mitt midjebälte och fästa vid ringbultar på däcket. När vi rullade med vinden, gav riggen ifrån sig ett dystert stönande, och när vi rullade mot vinden, tjöt den vilt.
Nere i kajutan under däck låg Stanley Carter och Ron Parkin hemskt sjösjuka. Och den 50-årige Gust Maki, som jag just hade avlöst vid rodret, var fullständigt utpumpad. Innan jag ställde mig till rors, hade jag gjort i ordning en äggtoddy och talade om för Gust var den stod. Det var det sista jag såg av honom på nästan tio timmar.
Jag kommer aldrig att glömma hur ensamt det var den natten, att lyssna till den tjutande vinden, kämpa med det ”sparkande” styrhjulet och hoppas att repet, som höll fast mig, skulle hålla. Hur kom det sig att jag befann mig i denna situation?
Tidigare liv i England och i Canada
Min far var vid brittiska flottan, och jag hade alltid personal ur flottan och andra militärer omkring mig. När min mor plötsligt dog, blev jag sänd till att fullgöra en lärotid till sjöss. År 1923, när jag var 16 år, gjorde jag en resa runt världen ombord på ett skolskepp.
Medan jag befann mig i Singapore, hörde jag från min bror att far hade gift om sig och att familjen nu befann sig i Alberta i Canada. År 1924 förenade jag mig därför med familjen på en 130 hektar stor farm nära Lethbridge. Handelskammaren hade talat om området såsom det ”soliga södra Alberta, den gyllene sädens land”, vilket var sant.
Ett besök som förändrade mitt liv
En sak som handelskammaren tycktes ha glömt att nämna var prärievintrarna. Temperaturen kunde ibland sjunka till −34 grader och kanske mera. En sådan dag på vintern 1926—1927 ångade en gammal Ford modell T in på vår gård och stannade skälvande med ett suckande ljud så nära huset som möjligt. Inbjuden på hett kaffe och kakor förklarade föraren att vägen hade blivit blockerad av drivsnö, och han var inte säker på var han befann sig. Nå, det klarades snart upp, och sedan började han tala med oss om bibeln. Jag gav honom en dollar för boken Befrielse och sju broschyrer.
Mina föräldrar hade farit till staden för att handla, så min bror och jag bläddrade igenom litteraturen en stund. Sedan ställde vi alltsammans i bokhyllan och glömde bort det, eftersom vi skulle sköta om boskapen. En del av det jag hade läst fortsatte emellertid att komma tillbaka i minnet. Jag kunde till och med vakna på natten och tänka på det. Till sist beslöt jag mig för att ta reda på vad det hela rörde sig om.
I det jag sträckte ut handen på måfå, fick jag tag på broschyren Vår Herres återkomst. Jag väntade tills alla hade gått till sängs, läste broschyren och slog upp alla skriftställen i vår familjebibel. Förvånad och förtjust över förklaringarna började jag ”vittna” för min familj morgonen därpå vid frukosten. De blev inte alls imponerade, men det dämpade inte min entusiasm.
Ansträngningar att predika
Jag skrev till Sällskapet Vakttornet och sände namn och adress på farmare i grannskapet och bad dem sända exemplar av Vår Herres återkomst till dem. När jag senare gick till dem och frågade dem vad de hade tyckt om broschyren, blev jag förvånad över de fientliga reaktionerna, till exempel: ”Hör du, en ung grabb som du bör inte bli förvillad av sådant stoff”, eller: ”Det är russellianerna. De satte in sådana människor i fängelse i Förenta staterna.”
Fastän jag blev besviken gav jag inte upp. Jag rekvirerade alla de publikationer som Sällskapet Vakttornet hade gett ut, extra exemplar inbegripna som jag kunde låna ut till någon. Jag läste vid varje tillfälle och tänkte på hur jag skulle kunna dela med mig åt andra av det jag fick lära mig. Sällskapet underrättade mig om att närmaste församling eller ”ecclesia” fanns på omkring 160 kilometers avstånd i Calgary, vilket var för långt för mig att besöka.
År 1928 lämnade jag hemmet för att arbeta på egen hand, vilket slutade med att jag brukade en fjärding, 65 hektar, för vilken jag samtyckte till att ge ägaren en fjärdedel av vad som producerades varje år. I december 1929 var jag berättigad till semester, så jag begav mig till min far och min styvmor, som hade flyttat till Vancouver i British Columbia. Några dagar efter det att jag hade anlänt kom en kvinna till dörren och erbjöd litteratur som Sällskapet Vakttornet hade gett ut. Av henne fick jag veta var bibelforskarna (som nu kallas Jehovas vittnen) kom tillsammans, och söndagen därpå gick jag åtta kilometer i kraftigt regnväder för att vara med.
Det var en fröjd att vara med vid ett möte tillsammans med andra som delade mitt intresse för bibeln. Veckan därpå, såväl som varje vecka därefter, förenade jag mig med gruppen i predikoverket från hus till hus. Sedan kom engelska Vakttornet för 15 januari 1930 med en inbjudan att hjälpa till med arbete vid Sällskapet Vakttornets högkvarter i Brooklyn, kallat Betel. Jag erbjöd mina tjänster, och till min förvåning blev jag inbjuden att komma. Det tog mig någon tid att klara upp mina affärer, och under mellantiden blev jag döpt. Jag anlände slutligen till Betel den 13 juni 1930.
Tjänst på Betel
Jag tilldelades arbete i binderiet, där jag fick sköta häftmaskinen, som driver in häftklammer av metalltråd i ryggen på broschyrerna. Hur hänförande var det inte att få arbeta med Vår Herres återkomst, just den broschyr som varit det redskap som förändrade mitt liv! Snart häftade jag den nya broschyren Riket som är världens hopp.
Mitt första konvent, i Columbus i Ohio i juli 1931, var sannerligen minnesvärt. Jag kommer aldrig att glömma den väldiga applåden, när det meddelades att vi hädanefter skulle vara kända under namnet Jehovas vittnen. Sedan gavs broschyren Riket som är världens hopp ut. Den förklarade varför detta namn hade blivit antaget. Sedermera delade vi ut den till alla ledande personer på de militära, politiska, kommersiella och religiösa områdena, varvid jag personligen fick i uppdrag att göra detta nära Betel i Brooklyn Heights och på Governor’s Island.
New Yorks hamn ligger alldeles inpå knutarna till Betel, och eftersom jag var förtrogen med båtar, blev hamnområdet mitt predikodistrikt. En dag protesterade kaptenen på en pråm: ”Försök inte sälja de där böckerna till mig. Jag har den bok som verkligen talar om sanningen beträffande bibeln.”
”Visa mig vad du har”, sade jag.
Han plockade fram ett illa medfaret exemplar av boken Framtidens regering och förklarade: ”Jag fiskade upp den ur floden och torkade av den. Det är den bästa bok jag någonsin läst.”
Sedan jag visat honom från utgivarens sida att de böcker jag erbjöd kom från samma utgivare, var resten ”en lätt seglats”. Vi hade ett underbart samtal med varandra!
Det var jämförelsevis få som predikade på den tiden, så vi försökte allting för att få ut de goda nyheterna till människor före Harmageddon. I staden New York fanns det bara en församling. Nu finns det över 300 församlingar och omkring 30.000 förkunnare i staden, och många distrikt blir bearbetade varje månad!
Rutherford — en oförtruten arbetare
Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets president under mina 11 första år på Betel, förvånade mig genom den oerhörda mängd arbete han uträttade. Han inte bara skrev det mesta av vår bibliska litteratur, höll föredrag vitt och brett och förde domstolsärenden, utan han ägnade också personligt intresse åt de angelägenheter som hade att göra med Betelfamiljen, vilken då uppgick till närapå 200.
År 1932 beslöt han till exempel att vi skulle frambringa mera mat själva, särskilt kött. Han ordnade därför med att några hönshus byggdes på Sällskapets 6 hektar stora farm på Staten Island. På något vis fick han reda på att jag kände till lite om hur man uppföder höns. Det fick till följd att jag fick tillbringa veckoslut tillsammans med honom och rita hönshus och mäta ut mark för att bygga dem.
Vid ett av dessa besök tycktes broder Rutherford vara mycket bekymrad över någonting. Efter en stund tog jag mod till mig och frågade om det var något som var fel och om jag kunde göra något för att hjälpa till. Han sade något om att jag inte var i stånd att hjälpa. Men när vi fortsatte att gå mot trädgården, sade han: ”Jag har aldrig sett det slå fel ännu. Närhelst jag håller på att arbeta på en viktig sak, blir det några svårigheter, och just nu arbetar jag på en av de viktigaste artiklarna på många år.” Jag blev förvånad över att han nämnde detta till mig, en som var relativt ny på Betel.
Några veckor senare blev Jehovas folk försedda med The Watchtower för 15 augusti och 1 september 1932 (på svenska Vakttornet för 15 oktober och 1 november 1932), som innehöll en artikel i två delar med rubriken ”Jehovas organisation”. Dessa artiklar visade att systemet med valda äldste var oskriftenligt. De åstadkom ganska mycket omskakning, men de var ytterligare ett steg hänemot fullständig teokratisk tillsyn.
På den tiden rönte broder Rutherford stort motstånd från dem som försökte driva bort honom ur etern. Men han var en kämpe och gav aldrig efter för sina religiösa motståndare.
Trycket ökar, Rutherford dör
Förföljelsen ökade under 1930-talet. I Nazisttyskland blev många sända till koncentrationsläger och dödade på grund av sin tro. Och i Förenta staterna blev en del bröder tjärade och fjädrade. Andra tvingades att dricka ricinolja. Egendom förstördes, och barn blev relegerade från skolan.
Under 1941 började broder Rutherfords hälsa försämras, men han hade fortfarande en oerhörd energi och osviklig ledarförmåga. För dem av oss som kände honom väl var hans försämrade hälsa sorgligt uppenbar. Han hade gått ner så mycket i vikt att hans kläder hängde lösa på honom. Fastän hans kropp var döende, var hans sinne vaket, och hans entusiasm för sanningen och förkunnandet av Jehovas namn avtog aldrig.
Efter frukost en morgon sent på hösten 1941 anförtrodde han familjen att han skulle gå igenom en allvarlig operation. Han talade uppmuntrande till familjen under en stund och avslutade: ”Om det alltså är Guds vilja kommer jag att få se er igen. Om inte, så vet jag att ni pojkar kommer att fortsätta kampen.” Det fanns inte något torrt öga i familjen, och vi såg honom inte igen. Han reste till Kalifornien den dagen, och där dog han den 8 januari 1942.
Under årens gång förekom det många illvilliga angrepp mot broder Rutherford, men sådana beskyllningar var som ånga i hård vind för oss som arbetade tillsammans med honom och nästan dagligen hörde honom ge andlig undervisning under morgontillbedjan. Vi kände honom som den han verkligen var — ett av Jehovas vittnen. Vad mera skulle kunna sägas?
Nya förordnanden
Inte så långt efter det att Nathan H. Knorr blivit president kallade han några av oss till sitt kontor, beskrev riktlinjerna för planerna på att Sällskapets representanter skulle återuppta besöken i församlingarna och frågade om vi skulle vilja ta del i detta. Jag samtyckte och började resa år 1942. Vi blev kallade ”tjänare för bröderna”, en benämning som senare ändrades till ”kretstjänare”.
I maj 1948, vid en områdessammankomst i Houston i Texas, kallade broder Knorr upp mig på sitt kontor. Efter några inledande ord beträffande arbetet i området och min hälsa frågade han: ”Funderar du på att gifta dig?”
Jag kunde inte sanningsenligt säga nej, och av samma skäl kunde jag inte säga ja. Så jag svarade: ”Broder, det har jag tänkt på ända sedan jag var fem år gammal.” Detta lämnade mig i ett slags neutral ställning. Broder Knorr förklarade sedan att Sällskapet hade förvärvat en skonert, och han frågade om jag skulle vilja ge mig ut i missionärstjänst på båten.
Det var på så vis jag i november 1948 kom att stå till rors på Sibia den där ytterst stormiga natten utanför Cape Hatteras.
Vittnande på öarna
På några dagar gjorde vi färden till Bahamaöarna, där vi fann att människorna var mycket gästvänliga och hungrade efter bibelns sanning. Vi vittnade på alla de större öarna och besökte en del av dem flera gånger under de sju månader vi var där. Sedan satte vi stäven mot Jungfruöarna och avgav vittnesbörd hela ögruppen utefter.
En kväll på Saint Martin kom borgmästaren, eller öns guvernör, fram till mig och sade: ”Ända till för ett par veckor sedan var det så att när jag gick omkring i stan, talade alla man hörde om tuppfäktningar och kvinnor. Överallt där jag nu går hör jag dem tala om Jehova och bibeln. Ni Jehovagrabbar har uträttat ett gott arbete, och jag tackar er för det.”
Jag hade privilegiet att få hålla det första åminnelsetal som någonsin hållits på Saint Vincent. Efteråt sade en kvinna: ”Mister Brown skulle ha tyckt om att få höra det där talet, men han bor så långt borta.” Jag fick reda på den allmänna riktningen, och tidigt morgonen därpå gav jag mig i väg för att finna byn.
Det fanns inga vägar, bara stigar. Jag vandrade på i flera timmar och frågade tid efter annan om vägen. Ytterst tröttkörd kom jag vid tvåtiden på eftermiddagen till en liten uthuggning med några små spridda hyddor. Jag beslöt mig för att gå fram till en och vila. När jag närmade mig den, såg jag texten över dörren: ”Jehovas vittnen Rikets sal”. Min trötthet försvann med en gång.
Snart kom en man fram och frågade om han kunde göra något för mig. ”Hur kan jag komma i kontakt med dem som byggt den här lilla lokalen?” frågade jag.
”Jag är en av dem”, sade han.
Jag talade om för honom att jag kom från Sibia, men det tycktes inte betyda ett dugg för honom. Så jag sade: ”Känner du inte till den? Jehovabåten.” Då kunde han knappast stå på marken; han var så lycklig. Kort därefter fick jag veta hur det kom sig att lokalen blivit byggd.
”När jag fara till Trinidad”, förklarade han, ”de berätta för mig om sanningen. Och jag komma tillbaka och berätta för de andra människorna.” Han frågade om jag skulle vilja hålla ett tal.
”Det skulle jag med glädje göra”, sade jag. Han blåste därför i en trumpetsnäcka, och ganska snart var lokalen full, och folk stod i fönsterna. Jag höll talet, och sedan hölls ett studium i Vakttornet, och det leddes mycket förträffligt! Därefter inbjöd brodern mig till sitt hem på ett mål mat. Solen hade börjat gå ner, och jag talade om för dem att jag måste bege mig i väg. De följde mig tillbaka längs en mycket kortare rutt. Sedan de hade lämnat mig, hade jag ytterligare några kilometer att gå till båten, men det var en vacker natt.
Tillbaka till Betel
Det första stora konventet på Yankee Stadium hölls år 1950. Vi på Sibia blev inbjudna att vara med. Medan jag var i New York blev jag återigen förordnad att resa i Förenta staterna. Efter några år blev jag sjuk och blev kallad tillbaka till Betel år 1956. Min hälsa förbättrades så småningom, men jag blev kvar på Betel.
En gång, när broder Knorr talade om att det behövdes fler missionärer i Afrika, föreslog jag att han skulle sända mig dit. Men han påminde mig om min ålder och det antal gånger jag hade varit på sjukhus och sade att det var bättre att jag stannade där jag kunde få någon vård, om jag behövde det.
Vid 79 års ålder och med nästan 56 års heltidstjänst bakom mig är det nu en glädje för mig att veta att jag trädde in i sådan tjänst i min ungdom. Ofta när jag kommer tillbaka från mötena eller från arbetet sitter jag i mitt bekväma rum på Betel och tänker tillbaka på de gångna 60 årens händelser. Jag har i sanning blivit välsignad på grund av att jag anpassade mig till Jehovas vägar.
[Bild på sidan 23]
Medan jag predikade i Alabama år 1934, bytte jag biblisk litteratur mot höns