Evangelierna — fakta eller fantasier?

DEN så kallade högre bibelkritiken har på flera fronter länge angripit evangelieberättelserna om Jesu liv: Man hävdar att dessa berättelser är fulla av motsägelser och att de skrevs alltför lång tid efter det att händelserna hade ägt rum för att vara av historiskt värde. Man avfärdar de mirakulösa inslagen som enbart uppdiktade.

I sin bok Caesar and Christ bemödade sig historikern Will Durant om att granska evangelieberättelserna helt och hållet ur objektiv synvinkel — som historiska dokument. Han medger att det finns skenbara motsägelser och problem i evangelieberättelserna men drar ändå följande slutsats: ”Motsägelserna är bagatellartade och inte substantiella; i allt väsentligt stämmer de synoptiska evangelierna anmärkningsvärt väl överens och ger en samstämmig bild av Kristus.”

Hur förhåller det sig då med de påståenden som framförs av den högre bibelkritiken, nämligen att evangelierna inte uppfyller kriterierna på verklig historia? Durant fortsatte: ”Av entusiasm för sina rön har den högre bibelkritiken använt så hårda äkthetskriterier på Nya testamentet att om dessa tillämpades på andra forntida storheter, så skulle hundratals av dem — till exempel Hammurabi, David, Sokrates — blekna bort och framstå som legender. Trots evangelisternas fördomar och teologiskt förutfattade meningar har de nedtecknat många händelser som skribenter som enbart fabulerar skulle ha undanhållit — kampen mellan apostlarna om höga ställningar i Riket, deras flykt efter gripandet av Jesus, Petrus’ förnekelse. ... Ingen som läser dessa skildringar kan betvivla att de verkliga personerna bakom dem existerat.”

Historikern Durant drog slutsatsen: ”Att ett fåtal enkla män under en enda generation skulle ha uppdiktat en så kraftfull och tilltalande personlighet, en sådan upphöjd etik och en sådan inspirerande vision av mänskligt brödraskap skulle vara ett mirakel som är långt otroligare än alla de mirakel som evangelierna berättar om. Efter två århundraden av högre bibelkritik kvarstår huvuddragen i Jesu liv, personlighet och läror tämligen distinkta och utgör det mest fascinerande draget i den västerländska människans historia.”