Frihet — något mycket åtråvärt!
”GE MIG frihet eller ge mig döden!” utropade den amerikanske patrioten Patrick Henry för mer än 200 år sedan. För honom var friheten dyrbarare än själva livet. Under århundradenas lopp har miljoner människor känt det på liknande sätt.
Under det senaste halvseklet har emellertid människors åstundan efter frihet antagit nya dimensioner. Kolonialmakter har berövats miljontals undersåtar, då dessa har eftersträvat och uppnått politiskt oberoende. Sociala, ekonomiska och även religiösa rörelser har upprättats för att söka befrielse från förtryckande och diskriminerande behandling, antingen verklig eller inbillad. Aldrig tidigare har så många män eftersträvat frihet från arbetsgivares och regeringars myndighet, så många kvinnor från äkta mäns och fäders myndighet och så många barn från föräldrars och lärares myndighet. Frihetsrörelser är emellertid ingenting nytt. Sådana har i själva verket funnits nästan lika länge som människan själv. Världens äldsta historiebok, bibeln, ger oss fler detaljer. Berättelsen, som vi finner i Första Moseboken 3:1—7 (NW), lyder i sammandrag:
Kort efter mannens och kvinnans skapelse tog ett änglaväsen kontakt med kvinnan. Hans handlingssätt avslöjade att han hyste en önskan att göra sig fri från Skaparens myndighet. Det är därför inte förvånande att han försäkrade kvinnan att det var frihet som hon och hennes man behövde. Var det inte sant, argumenterade han, att Gud hade gjort vissa inskränkningar i deras frihet? Varför, frågade han, kunde de inte få äta av ”frukten på det träd, som [stod] ... mitt i lustgården”? När allt kom omkring var ju trädet ”åtråvärt att se på”, eller hur? Ja, verkligen!
Om ni gör er fria, hävdade han, ”måste era ögon nödvändigtvis öppnas och måste ni nödvändigtvis bli lika Gud, i det ni vet vad som är gott och vad som är ont”. Detta var verkligen något åtråvärt! Ja, frihet från Guds ”förtryckande” styre kom att framstå som något lika dyrbart som livet självt.
”Ge mig frihet eller ge mig döden!” Adam och Eva fick bådadera — till deras egen och vår stora sorg! Hur kunde det komma sig?