Jag har fått vad mitt hjärta begärt
Berättat av P. J. Wentzel
NÄR vårt fartyg lade till vid kajen i New Yorks hamn efter resan från Sydafrika, möttes vi av en svart man på kajen. Han var där för att köra mig, min hustru Lina och en äldre kvinna, som reste tillsammans med oss, till våra login. Vi stannade i ett område med svart befolkning, och föraren steg ur bilen för att kontrollera adressen för vår reskamrat. ”Men Piet”, sade hon till mig, ”här bor bara svarta!”
”Det här är Amerika”, påminde jag henne. ”Det finns inga skillnader mellan svarta och vita här; vi är alla lika.” (Men inom mig hoppades jag att min hustru och jag skulle köras till ett vitt hem!) Sedan återvände föraren för att hämta vår reskamrat, som blev varmt välkomnad av en svart familj.
Sedan blev det vår tur — vi var fortfarande i det svarta området. När vår värd och hans hustru närmade sig bilen, bad jag ivrigt till Gud att han skulle hjälpa mig att frigöra mig från de rasfördomar som kanske ännu fanns kvar hos mig — ett arv från mina föräldrar.
Våra svarta värdar i New York välkomnade oss varmt. De visade oss till vårt rum, där allt var skinande rent. När de hade lämnat oss ensamma, var vi först tysta. Sedan gick Lina fram till sängen, lyfte på en flik av sängöverkastet och sade: ”Piet, tänka sig att jag i natt, för första gången i mitt liv, måste sova i en svart kvinnas säng!” Men vi kom att bli innerligt bekanta med våra värdar och att älska dem lika innerligt.
Varför var det inte någon enkel sak för mig och mina reskamrater att övervinna rasfördomar?
Tidig påverkan
Bonnievale, där jag föddes år 1922, är en liten stad omkring 160 kilometer öster om Kapstaden i Sydafrika. Min far var medlem i den reformerta kyrkan. Det var en kyrka enbart för vita. De svarta hade sina egna kyrkor i en särskild negerstadsdel, där de bodde. Därför blev vi uppfostrade till att godta rasåtskillnaden.
Och det är märkligt hur djupt rotade rasfördomar kan vara! Vi fick lära oss att vår ras är överlägsen. Vi betraktade svarta som människor som skulle behandlas som mänskliga varelser men inte som sociala jämlikar. I min ungdom var det vanligt att ta emot dem vid bakdörren, och om vi bjöd dem på te, serverades det i en speciell mugg som var avsedd enbart för svarta. Vi bibringades den tron att saker och ting kanske är annorlunda i himmelen, men på jorden råder sträng segregation.
Strax efter det att jag blev 17 år frågade jag min far om jag kunde bli konfirmerad, men han ansåg att jag var för ung. Följande år sade han emellertid till mig att det nu var tid för konfirmation. Jag tog detta mycket allvarligt. För mig innebar det att ge sig åt Gud och att göra hans vilja. Och eftersom jag levde för världen och dess nöjen och bland annat rökte mycket, insåg jag att jag måste göra drastiska förändringar i mitt liv.
Vid varje lunchrast brukade jag därför ägna det mesta av min tid åt att läsa bibeln. Därigenom var det mycket som uppdagades för mig — jag kunde se att mitt och min familjs levnadssätt långt ifrån uppfyllde Skriftens krav. Trots att jag läste bibeln på mitt eget språk, afrikaans, var det mycket som jag inte förstod. Därför nöjde jag mig inte med att enbart läsa, utan jag bad också till Gud om att han skulle hjälpa mig att förstå bibeln.
När tiden för konfirmationsundervisningen närmade sig, hade jag redan läst mycket i bibeln. Jag frågade min far om var konfirmationen förklaras i bibeln, så att jag skulle kunna läsa om den.
”Det står inte något om den i bibeln”, svarade han. ”Det är ett av kyrkans krav.” Jag blev upprörd!
”Men om det inte står något om konfirmationen i Guds ord, hur skall jag då kunna godta den?” frågade jag. ”Och om vi blir vilseledda i den här avgörande frågan, hur skall jag då kunna anförtro mitt liv åt kyrkan?”
Från den stunden började jag söka efter sanningen.
Sökandet efter sanningen
En dag blev jag inbjuden av en vän till en gudstjänst i den reformerta kyrkan — jag hade inte varit där på en tid. Prästen talade om hopp: ”Om vi hoppas på det som vi inte ser, fortsätter vi att avvakta det med uthållighet.” (Romarna 8:24, 25) Å, det här var vad jag ville veta! Vad är vårt hopp? Vad lever jag för? Skulle jag nu få svar? Men prästen sade ingenting om ett kommande hopp. När jag satt där, bad jag till Gud att han skulle hjälpa prästen att hjälpa mig!
Det var också en annan sak som irriterade mig. Jag lade märke till att en hel del människor satt och slumrade. Jag längtade efter att få höra sanningen, och här satt människor och sov! Jag lämnade kyrkan med en känsla av besvikelse, och jag gick aldrig dit igen.
Senare resonerade jag om bibeln med en vän som delvis hade samma uppfattningar som pingstvännerna. Han sade att en person som önskar tjäna Gud måste bli döpt genom fullständigt nedsänkande i vatten. Därför var jag med vid denna lilla grupps nästa möte och blev döpt i floden. Detta gjorde min far våldsamt rasande. Han hotade till och med att döda mig för att jag hade vågat ansluta mig till en sekt! Jag kunde inte längre läsa bibeln hemma, utan jag gjorde det tillsammans med den lilla grupp som jag hade anslutit mig till. Jag kunde inte ens äta tillsammans med min far längre, och så snart jag kom i hans närhet, brukade han säga åt mig att jag skulle vända bort mitt ansikte. Han ville inte se det!
Den lilla pingstvänsgruppen läste helt enkelt bibeln, sjöng och bad tillsammans och talade i tungor. Vid det här laget hade jag renat mitt liv och bland annat slutat röka. Jag ansträngde mig kraftigt att få anden som de andra, och jag fastade till och med några dagar, men ingenting hände. Sedan tänkte jag över saken. Jag visste att det fanns andra i staden som påstod att de talade i tungor, men de levde omoraliskt. Hur kunde då Gud ge helig ande åt människor vars liv inte stod i samklang med hans vilja? Och det var något annat som förbryllade mig. Jag beslöt att fråga ledaren för vår grupp.
”Är den heliga anden, som du och andra får, samma heliga ande som inspirerat bibeln?” frågade jag.
”Ja”, svarade han.
”Hur är det då, skall jorden vara människans eviga hem, eller skall den förintas?”
”Jorden skall förintas, och de kristna skall leva i himmelen.”
”Men det är något som inte stämmer här”, svarade jag, ”eftersom bibeln säger att jorden skall bli kvar för evigt — ett uttalande inspirerat av Guds ande — samma ande som du påstår att du har.” — Predikaren 1:4.
Jag visste då att vår lilla grupp inte hade sanningen. Mitt sökande efter den fortsatte.
En dag kom ledaren för pingstvänsgruppen och gav mig en bok med titeln Rikedom, utgiven av Sällskapet Vakttornet. Så snart jag hade börjat läsa den, kunde jag se att den stämde med det som jag hade läst i bibeln. Äntligen hade jag funnit sanningen! Jag skickade efter flera publikationer. Dessa togs ivrigt emot av vår lilla grupp, och vi använde dem vid studiet av bibeln och när vi vittnade för andra. En kort tid därefter kom några av Jehovas vittnen till Bonnievale på ett kort besök, och vi hade ett givande samtal med dem. Dessutom tog fyra av vår grupp del i att tillsammans med dem predika från hus till hus följande söndag.
Vi bildar en liten församling
För att kunna fortsätta att sprida hoppets budskap beställde vi flera böcker från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Kapstaden. De svarade att vi först måste ansöka om att få bilda en församling. Först bävade vi inför detta, men allteftersom behovet av böcker växte, lämnade vi slutligen in en ansökan, och man lät oss bilda en ny församling — endast vi fyra, trots att ingen enda av oss var ett döpt vittne!
Varje månad rapporterade vi den mängd predikoarbete som vi hade utfört. Men eftersom vi inte hade fått någon övning, gjorde vi inte återbesök hos människor som hade visat intresse. Avdelningskontoret påpekade detta för oss månad efter månad. Slutligen fattade två av oss mod och gick hem till en familj där människorna tycktes vara villiga att lyssna. Vi samlade familjen och sjöng en sång tillsammans. Jag inledde sedan med bön och lade på en grammofonskiva om bibeln med en inspelning av ett av J. F. Rutherfords föredrag. Alla lyssnade uppmärksamt. Vi avslutade sedan med ännu en sång och med bön. När vi gick hem, sade jag: ”Jaha, det här var vårt första ’återbesök’!”
Under tiden fortsatte min fars motstånd med oförminskad styrka. Min kunskap om bibeln var så begränsad! Men det jag visste trodde jag på i djupet av mitt hjärta. En dag kom Rachel, en av mina systrar, och besökte oss. Under min lunchrast började hon diskutera med mig om treenigheten.
”Varför förkastar ni läran om treenigheten?” frågade hon. ”Vår kyrka lär klart och tydligt att Fadern, Sonen och den Helige ande alla är jämlika i fråga om tillvaro och makt.”
”Om den heliga anden är jämlik Fadern och Sonen”, svarade jag, ”då kan den göra för mig precis samma saker som Fadern och Sonen kan göra. Jag kan därför lika gärna be till den heliga anden.”
Rachel hade ingen kommentar. Men min far, som befann sig i rummet intill, ropade: ”Rachel, låt honom vara. Du kommer ingen vart med honom.” Hela familjen samlades runt omkring oss för att stödja Rachel. Min far rusade sedan in och var fruktansvärt upprörd. Han knöt näven, förde den mot min panna — men hejdade sig och drog tillbaka den. Jag förhöll mig mycket lugn och stilla.
”Du sitter där som en skrymtaktig ängel”, skrek min far. Han påminde mig om den gången jag hade anmält mig som frivillig att gå ut i kriget mot Hitler och han hade vägrat att ge mig tillåtelse till det, eftersom jag var omyndig. ”Jag önskar nu att du hade gett dig i väg och blivit dödad!” vrålade han. Jag tackade honom lugnt för att han hade hindrat mig från att ta värvning i armén.
När allt var över, gick jag ut och försjönk i tankar. Innan jag blev intresserad av bibeln, hade det rått frid. Nu hade det blivit bråk i familjen. Vad skulle jag göra? Gå tillbaka till kyrkan och på så sätt återställa familjefriden? Om jag gjorde det, skulle jag ge upp de dyrbara sanningar som jag hade lärt mig. Mina föräldrar hade satt mig till världen, men det var endast Gud som kunde ge mig evigt liv. Med handen mot ett vackert palmträd fattade jag där mitt avgörande, fast och beslutsam: ”De kan döda mig, men jag kommer inte att vända om.”
Jag börjar i heltidstjänsten
Eftersom jag var ogift, ung och stark, började jag känna mig alltför kringskuren av att arbeta på en ostfabrik på orten. Jag arbetade där sex dagar i veckan för en låg lön men kunde endast använda en dag i veckan till helig tjänst åt Jehova, från vilken jag förväntade att få evigt liv. Varför skulle jag fortsätta att göra ost, när jag hade dyrbara sanningar som kunde rädda liv? Jag ville bli heltidsförkunnare.
Jag skrev till Sällskapet och berättade att jag ville bli ”pionjär”, dvs. heltidstjänare. ”Men hur?” frågade jag. Jag var bara 18 år, och min far skulle aldrig gå med på saken. Jag fick ett svar, där följande vackra ord var citerade: ”Ha din lust i Herren [Jehova]: då skall han ge dig vad ditt hjärta begär.” (Psalm 37:4) Hur skulle jag kunna få vad mitt hjärta begärde, när min far var sådan motståndare? Men jag begrundade i alla fall de där orden och fortsatte att be.
Slutligen gjorde jag upp en plan. Jag berättade för min far att det inte fanns någon framtid för mig i Bonnievale och att jag ville flytta till Kapstaden. Han sade: ”Jag vet varför. Du vill ge dig i väg och sälja de där böckerna av domare Rutherford!” Men han gav sin tillåtelse.
I Kapstaden arbetade jag hårt för att förtjäna tillräckligt för att kunna köpa de få saker jag skulle behöva för att börja i heltidstjänsten. När jag träffade tillsyningsmannen för avdelningskontoret, George Phillips, fick jag ett problem. Eftersom jag kom från ett afrikaanstalande område, var min engelska så dålig att jag var tvungen att tala med honom genom tolk. Och vid mötena förstod jag så lite att när det vid ett tillfälle anordnades en sammankomst för Kapstaden, missade jag den, därför att jag inte hade förstått pålysningen om den!
I november underrättade broder Phillips mig om att det fanns en möjlighet för mig att bli pionjär i Kimberley och att jag kunde börja följande månad. Jag åkte hem för att ta farväl av familjen. Jag var tvungen att lägga band på mina känslor, eftersom jag trodde att jag kanske inte skulle träffa dem igen före Harmageddon! Men jag berättade inte för dem att jag skulle bli pionjär.
Det var den 1 december 1941, när jag var 19 år, som jag började min pionjärbana i Kimberley. Därifrån skrev jag till mina föräldrar. Jag hyste inte något agg mot min far för det sätt på vilket han hade behandlat mig. Min mor svarade att hon var lycklig över att jag kunde få mina innersta önskningar uppfyllda. Jag hade verkligen funnit min ”lust i Herren [Jehova]”, för han hade gett mig vad mitt hjärta begärt — heltidstjänsten som förkunnare.
Ännu mer av vad mitt hjärta begärt
År 1942, vid den första landsomfattande sammankomst som jag var med vid, i Johannesburg, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom dop. Två år senare träffade jag en ung pionjärsyster, Lina Muller. Vi kände oss dragna till varandra, men vi kom överens om att vänta till dess att den stora vedermödan hade gått förbi, innan vi på allvar tänkte på äktenskap.
Kampanjen med offentliga möten började år 1945. Jag tjänade då i Vereeniging tillsammans med två andra pionjärer, av vilka en var Frans Muller, Linas bror. När vi först hörde talas om denna nya kampanj, var vi ense om att den inte var någonting för oss — vi hade ingen erfarenhet som offentliga talare. Efter uppmuntran från Sällskapet valde vi emellertid ut tal. I syfte att öva vårt framförande utsåg vi ett ostört ställe nära Vaalfloden, där vi talade till vår ”publik” — floden! Vi kände oss väl belönade, när det en månad senare kom 37 personer till det första föredraget i stället för som i vanliga fall 4 eller 5 till våra gruppmöten!
År 1947 blev jag förordnad till kretsverksamhet. Följande år ingick Lina och jag äktenskap. Alltsedan dess har min kära hustru strävat vid min sida — en synnerligen lojal följeslagare. Jag hade fått ännu mer av vad mitt hjärta begärt.
Jag drar viktiga lärdomar
År 1953 fick Lina och jag det stora privilegiet att vara med vid sammankomsten ”Nya världens samhälle” i New York i USA — vår första resa utomlands. Det var den gången som en av våra kristna bröder hämtade oss på kajen och förde oss till den svarta familjens hem, där vi fick bo. Vi kom verkligen att älska dessa bröder och systrar!
Den här erfarenheten var till oerhört stor hjälp för oss, när jag senare tjänade som områdestillsyningsman för de svarta vittnena i Sydafrika, där vi ofta mottogs i mycket oansenliga hem och ibland fick sitta på golvet och vid ett tillfälle till och med sova på golvet.
Alltsedan år 1966 har min hustru och jag tjänat vid Betel här i Sydafrika. Efter att ha tjänat nästan 20 år som resande tillsyningsman fann jag det till en början svårt att anpassa mig till livet på Betel. Jag älskade av hela mitt hjärta att vara ute och förkunna och undervisa och att öva andra. Men allteftersom tiden gick, lärde jag mig att djupt uppskatta Beteltjänsten. Med tiden fick jag privilegiet att arbeta på avdelningen för tjänst på fältet, och under ett antal år har jag nu tjänat som medlem av avdelningskontorets kommitté.
När jag blickar tillbaka, drar jag mig till minnes att vi år 1942, medan vi ännu befann oss i Kimberley, fick höra talas om att Sällskapets president, J. F. Rutherford, hade avlidit. Ett nyhetsreportage innehöll följande kommentar: ”Nu när ledaren för Jehovas vittnen är död, kommer organisationen att tyna bort och dö som en pumpaplanta i den heta solen.” Men hur skönt har inte organisationen fortsatt att blomstra under de år som gått — till och med under förföljelsens brännande hetta! Och tänk vilken underbar tillväxt som har ägt rum i Sydafrika alltsedan dessa första år i Bonnievale! Då fanns det omkring 1.000 vittnen i Sydafrika; nu finns det drygt 36.000.
När jag tänker på vad Jehova och hans organisation har gjort och inneburit för mig under årens lopp, uppmuntrar jag innerligt alla mina unga medvittnen att lämna rum för heltidstjänsten om det på något sätt är möjligt. Det medför rika belöningar. Jag vet att om jag fortsätter att ha min lust i att göra Jehovas vilja, kommer han att förunna mig vad mitt hjärta begär — en evighet av glädjefylld tjänst.
[Infälld text på sidan 9]
Vi kom att bli innerligt bekanta med våra svarta värdar och att älska dem lika innerligt
[Infälld text på sidan 12]
”Du sitter där som en skrymtaktig ängel”, skrek min far. ”Jag önskar nu att du hade gett dig i väg och blivit dödad!”
[Infälld text på sidan 13]
Hur skönt har inte organisationen fortsatt att blomstra under de år som gått — till och med under förföljelsens hetta!
[Bild på sidan 10]
P. J. Wentzel och hans hustru, Lina