Vilka är de verkliga eskapisterna?

”ESKAPISM, flykt undan verkligheten.” Det var vad en släkting sade när en ung Ordets förkunnare flyttade till södra delen av Stilla havet för att ägna sig åt missionärsverksamhet. Och många är kanske av samma uppfattning.En radiokommentator på Nya Zeeland påstod till exempel nyligen att när de ekonomiska förhållandena försämras, vänder sig många människor till tron på Gud som en form av eskapism.a

Men är de som ägnar sitt liv åt att syssla med andliga intressen verkligen eskapister? Inte enligt Jesus Kristus. Han betraktade inte tron på Gud som en illusion, ett påfund eller ett blott och bart fantasifoster. Enligt Johannes 7:28 sade han: ”Jag har inte kommit av eget initiativ, utan den som har sänt mig, han är verklig.”

Men i Jesu fall påverkade tron på Gud honom inte på något passivt sätt. Han förmåddes att framställa sig för Gud och säga: ”Se, jag har kommit ... för att göra din vilja, o Gud.” (Hebréerna 10:7) Det är sant att de kristna i våra dagar inte blir påverkade mindre tvingande. Lägg som en illustration märke till de anvisningar Paulus skrev till Timoteus, en framträdande äldste i församlingen under det första århundradet. Paulus visste att en del i församlingen hade ansenliga materiella tillgångar. Men eftersom deras tro var grundad på verklighet, borde de bli påverkade att göra bruk av dessa tillgångar. Paulus skrev: ”Uppmana dem som är rika i den nuvarande världen att inte vara föraktfulla mot andra och att inte sätta huvudparten av sin förtröstan till rikedomens kortvariga makt, utan till den levande Guden, som frikostigt ger oss allt till att njuta av det. Uppmana dem att göra gott, att vara rika på omtänksamma handlingar, att vara redo att ge åt andra och att ha medkänsla med dem som är i trångmål. Det som utgör deras säkerhet bör investeras i det tillkommande livet, så att de kan vara säkra på att få en andel i det liv som är verkligt och bestående.” — 1 Timoteus 6:17—19, Phillips.

Kristendomen är därför inte någon flykt undan verkligheten. Den inbegriper ett manligt axlande av ens åligganden. Den Gud vi dyrkar är inte någon illusion. Han är verklig. Det tjänande liv vi för är ett som har innebörd och förverkligande. Vårt hopp om framtida belöning är inte någon grundlös förmodan, utan har som sin säkra grundval löftena från en Gud som inte kan ljuga. — Hebréerna 6:18.

Hur förhåller det sig då med dem som förnekar behovet av att tjäna Gud och som bygger sitt liv kring materiella ägodelar eller någon självisk levnadsbana? Skulle det kunna vara så att de i själva verket är eskapisterna?

Den vise mannen Salomo använde sådana uttryck som ”fåfänglighet” och ”jagande efter vind” för att beskriva ett liv där materiella ting och köttsliga behag intar främsta platsen. Han beskrev resultatet och konstaterade: ”Inget som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda. Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finns ingenting som kan räknas för vinning.” — Predikaren 2:10, 11.

Ja, även ett materialistiskt levnadssätt medförde ett slags glädje. Men verkligt förverkligande och bestående lycka saknades. Ett sådant liv är ren ”fåfänglighet”. Ja, det hebreiska ordet för ”fåfänglighet” har den bokstavliga innebörden ”vindfläkt” och syftar därför på det som saknar stabilitet och varaktighet. I The New English Bible används därför ordet ”tomhet”.

Är då den som lever ett sådant liv som Salomo betecknade som ”fåfänglighet” i den ställningen att han kan anklaga en kristen för att han skulle ha tagit sin tillflykt till illusorisk förnöjsamhet? Knappast. Ja, aposteln Paulus visar vidare att ”denna världens skådeplats håller på att förändras”. (1 Korintierna 7:31) Här liknar han den ogudaktiga världen vid en estrad med ständigt växlande scener. Det som i dag verkar storartat, tilltalande, ja, imponerande, kan vara borta i morgon. Dagens ”aktörer” ersätts med tiden av andra. Men trots alla sina bemödanden frambringar de ingenting av bestående värde. De äger inte något verkligt hopp för framtiden.

Det är som Philip Chesterfield, en engelsk hovman och vältalare från 1700-talet, med rätta sade: ”Jag har löpt den enfaldiga nöjesrundan och är färdig med allt sådant. Jag har njutit världens alla nöjen, och jag bedömer dem efter vad de verkligen är värda, vilket i sanning är mycket litet. ... När jag tänker på vad jag har sett ... och vad jag har gjort, kan jag näppeligen intala mig själv att all denna fåfängliga brådska och detta nöjesjäkt i världen hade någon prägel av verklighet.”

De kristna är emellertid lika Abraham, som ”väntade på staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud”. (Hebréerna 11:10) Eftersom deras tro är verklig, behöver de inte fly, utan fyller sitt liv med tillfredsställande verksamhet. Hur är det med ditt liv? Är det bara en flykt, eller är det fast och stadigt byggt på verklighet?

[Fotnot]