Varför jag gav upp tanken på att få komma till himmelen

– Berättat av Yuriko Eto

SOM japansk metodist trodde jag mycket intensivt på att det inte kunde finnas någon större lycka än att få komma till himmelen. Det skulle bli makalöst att få vara nära Gud och kunna leva tillsammans med Herren Jesus Kristus för alltid. Hur kom det sig att jag hade en sådan innerlig längtan efter att få komma till himmelen? Och varför gav jag upp den tanken? Låt mig få berätta min levnadshistoria.

I mitt land, Japan, hade endast shintoism och buddism tillåtits i många århundraden. Jag föddes år 1911, bara 22 år efter det att religionsfrihet hade beviljats. Min familj hade blivit metodister. Min far var köpman. Min mor var dotter till en präst. Det faktum att min mor verkligen trodde på bibeln var en välsignelse för mig. Jag minns särskilt att min mors väninna, som var lärare vid en teologisk skola för flickor, brukade besöka oss ofta. Hon talade alltid om bibeln, och jag älskade att lyssna. Men mot slutet av samtalen brukade hon alltid säga: ”Är det inte synd att bibeln ännu inte har upplåtits och blivit förstådd?” En tanke som ständigt oroade mig var: Varför hade Gud inte låtit människor förstå bibeln — då han hade förmått dem att skriva den?

När jag kom hem från skolan, var det bästa jag visste att sitta i en bekväm stol och läsa bibeln och drömma om himmelen. Vad som särskilt rörde mitt hjärta var att Kristus kanske skulle komma och möta oss under min livstid. Jesus Kristus liknade sig själv vid en brudgum, och han varnade och sade att av de tio jungfrurna skulle fem sova djupt och inte kunna möta brudgummen och inte heller kunna komma till himmelen! Därför bad jag varje dag om den tid då Herren Jesus skulle komma för att kalla oss, och jag bad att Kristi andra närvaro inte skulle glömmas bort. I mitt hjärta bevarade jag det skriftställe som lyder: ”Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud”, och jag väntade och hoppades. I själva verket levde jag som en obekymrad resenär i den här världen. — Matteus 25:1—12; 5:8, 1917.

År 1933 gifte jag mig, och eftersom jag alltid förde himmelen på tal i våra samtal, brukade min man skratta åt mig och säga: ”Du tillhör himmelen, men jag tillhör den här världen.” Men min äkta mans far var hängiven bibeln, och han sade ofta: ”Det har gått närmare 2.000 år sedan Herren Jesus Kristus kom, och därför kan vi förvänta att Kristi andra närvaro är nära.” Mitt hjärta glödde mer och mer.

Sedan bröt andra världskriget ut, och under det sista krigsåret dog min man. Vid den tidpunkten trodde jag att om det finns ett fruktansvärt helvete, måste det vara den här världen. Efter kriget tog jag mina fyra barn (det yngsta var sju månader gammalt), och vi flyttade många gånger, eftersom tillståndet i Tokyo fortfarande var förvirrat. Jag stod inte ut en hel söndag utan att gå till kyrkan. Varje gång vi flyttade gick jag därför till den kyrka som låg närmast vårt hem. Jag brydde mig inte om vilken kyrka det var, eftersom jag ansåg att det bara fanns en Gud och en bibel. Jag tyckte inte om tanken att man måste hålla sig till en enda religion.

Sökandet efter Guds organisation

Eftersom jag såg vissa skiljaktigheter bland dessa sekter, började jag allt oftare undra hur Gud själv betraktar alla dessa. Jag kom till den slutsatsen att Gud vet bättre än någon att det finns fel och brister i de många religionerna. Jag tänkte att Gud skulle ge den organisation som förstod bibeln riktigast högst poäng, alldeles som en lärare poängbedömer en elevs skrivning. Jag började känna att jag måste finna den organisation som är rätt i Guds ögon. Sedan kom jag plötsligt att tänka på Matteus 7:9. Där sägs det: ”Vilken är den man bland er, vars son ber om bröd — inte skulle han väl då räcka honom en sten?” Eftersom jag sökte det sanna ”brödet”, trodde jag på vad som stod i det här skriftstället och började be uppriktigt dag efter dag: ”Käre Gud, låt mig få förena mig med den organisation som har den riktiga förståelsen av bibeln.” Ett år efter det att jag hade börjat be på detta sätt flyttade jag till Yokohama. Det var där som ett visst samtal väckte mig.

När jag träffade människor som sade att de gick i kyrkan, brukade jag fråga dem rakt på sak: ”Känner du till någon som förstår bibeln i detalj?” En dag träffade jag i en närbelägen stad en kvinna som var medlem av en kyrka, och jag ställde samma fråga till henne. Dittills hade jag aldrig fått något jakande svar, men hon svarade övertygande: ”Ja, jag känner till en sådan person. Häromdagen fick jag besök av en kvinna som är missionär. Jag bjöd in henne, och hon slog genast upp bibeln och förklarade det ena efter det andra. Hon nämnde innan hon gick att hon bor högst uppe på kullen där du bor.” När jag fick höra det, gick jag därifrån — fylld av spänning. Nästa dag besökte jag Jehovas vittnens missionärshem.

En kritisk tid

Äntligen kunde jag få ett ingående studium av bibeln. En månad gick ungefär — och sedan slog en bomb ner! Min lärare, missionären Jean Hyde (nu Nisbet), log och sade: ”I framtiden kommer du förmodligen inte att leva i himmelen, utan på jorden.” Jag blev upprörd, eftersom jag tyckte att jag hade blivit utkörd ur himmelen. Jag blev verkligen arg. ”Det är första gången jag har träffat en missionär som talar så oförskämt som du”, fräste jag åt henne. ”Jag har hittills glatt mig åt att du undervisat mig i bibeln, men tyvärr har den känslan försvunnit nu. Men eftersom jag söker den sanna organisationen i vår tid och eftersom jag har prenumererat på Vakttornet och också har boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, vill jag göra en noggrann undersökning på egen hand. När jag har fått det bekräftat att detta är sanningen, kommer jag att böja mig för dig och be dig hjälpa mig igen.”

Jean blev inte arg. Med ett strålande leende sade hon: ”Ja, du bör verkligen undersöka sanningen.” Med de orden gick hon, men i all vänlighet brukade hon besöka mig tid efter annan för att fråga: ”Hur går det med din undersökning?” Jag hade hoppats att denna organisation var Guds svar på mina böner, men nu var mina känslor helt i kaos. Jag hade aldrig tidigare hört talas om att det gjordes skillnad på dem som skall komma till himmelen och dem som skall få leva på jorden för evigt.

Därefter undersökte jag uppriktigt Sällskapet Vakttornets publikationer dagligen. Efter en tid fick jag besök av Jehovas vittnens resande tillsyningsman Adrian Thompson. Genast frågade jag, lite upproriskt: ”Även om det i framtiden finns två grupper, en himmelsk och en jordisk, är det då inte Gud som avgör vilken grupp man tillhör? Det skulle vara förmätet av människor att avgöra en sådan sak, eller hur?” Han svarade: ”Exakt! Den som avgör saken är Gud.” Även om jag inte i detalj förstod, kände jag mig på något sätt lite lättare. Jag tänkte: ”Mina utsikter att komma till himmelen har således inte tagits bort.” Efter denna händelse bad jag och fortsatte att studera på egen hand.

År 1954 var jag med vid firandet av åminnelsen av Kristi död. Lloyd Barry höll talet. I sitt tal sade han att de som är med i ”förbundsöverenskommelsen” är de som skall ta del av brödet och vinet. Jag hade många frågor efter Åminnelsen, och därför gick jag hela vägen hem tillsammans med Shizue Seki, ett nitiskt vittne. Hon visade stort intresse för mig och tog sig tid till att uppmuntra mig att inte ge upp bara därför att jag hade problem med en enda sak, utan uppmuntrade mig att ta reda på om alla de andra lärorna är grundade på bibeln eller inte.

En dag, då barnen hade gått till skolan, höll jag på att städa upp lite för att kunna ta emot gäster, och jag bad då tyst för mig själv: ”Jag vill börja studera med Jehovas vittnen igen.” När jag öppnade ögonen fick jag till min stora förvåning se, inte de gäster som jag väntade, utan tre japanska Jehovas vittnen. Förvånad berättade jag för dem vad jag just hade bett om. Fumiko Seki hoppade av glädje och klappade händerna och sade: ”Bra! Bra!” En kort tid därefter började en annan missionär, Sonny Dearn, studera med mig, vilket var trevligt, och Fumiko hjälpte till med översättningen. Den här gången förenade sig två av mina barn med mig i studiet. Men Sonnys förordnande ändrades. Sedan kom en annan utlänning, Leon Pettitt. Vi bombarderade honom alltid med massor av frågor. Han visade lugnt olika skriftställen så att vi själva kunde komma fram till rätt slutsats och gå framåt i vår kunskap i bibeln.

Lär känna syftet med att några kommer till himmelen

Tvärtemot min personliga önskan fick jag lära mig att det finns ett syfte med att några kommer till himmelen förutom den naturliga längtan att få vara nära den härlige Guden och få leva tillsammans med Herren Jesus för alltid. Allteftersom jag blev förtrogen med vissa sanningar, kunde jag i mitt hjärta villigt acceptera dem.

Om, till att börja med, den första människan Adam inte hade syndat, skulle ingen människa behöva komma till himmelen. Det beror på att det innan världen skapades redan fanns åtskilliga tusen änglar i himmelen. — Job 38:4—7; Daniel 7:9, 10.

Studiet framskred, och jag fick lära mig från Lukas 12:32 att det bara är en liten grupp människor som bibeln kallar den ”lilla hjorden” som skall få komma till himmelen. Jesus sade: ”Hys ingen fruktan, du lilla hjord, eftersom det har behagat er Fader att ge er riket.” Är det inte skrivet i Uppenbarelseboken 20:6 att syftet är att ”de ... skall härska som kungar tillsammans med honom [Kristus] de tusen åren”? Och sägs det inte i Uppenbarelseboken 5:10 att ”de skall härska som kungar över jorden”?

Jag fick också lära mig innebörden i bönen Fader vår. Jesus bad: ”Tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matteus 6:10, 1917) Då jag förstod att detta gällde himmelrikets regering bestående av människor tagna från jorden för att regera tillsammans med kungen Jesus Kristus, blev jag förundrad över Guds vishet. Jag blev övertygad om att just det som vi behöver är en unik, ny regering som skall befria människor från det lidande, den sorg och de påfrestningar som Satan åstadkommit. Jag kunde inte hålla mig tillbaka från att lovprisa Jehova.

När jag sedan fick lära mig att antalet av dem som skall få komma till himmelen är begränsat till 144.000, kunde jag inte annat än instämma i att detta är förnuftigt. (Uppenbarelseboken 14:1, 3) Det är på samma sätt med antalet medlemmar av en regering på jorden. Det är också begränsat. Jag kom att inse att det finns vissa viktiga arbetsuppgifter för dem som kommer till himmelen. I deras arbete inom Guds kärleksfulla anordning ingår att de skall göra alla dem som lever på jorden lyckliga och återställa de paradisiska förhållandena på jorden.

Min uppskattning var så överväldigande att jag med glädje övergav mina tankar på att få komma till himmelen. Nu är jag uppfylld av hoppet att få leva i ett paradis på jorden. Gud har otvivelaktigt upplåtit innebörden i bibeln genom sin organisation. Jag hade sökt sanningen. Jag känner mig manad att tacka Gud för att han har hjälpt mig att förena mig med den organisation som han godkänner.

Fruktbärande, glädjerik tjänst

Jag döptes i oktober 1954. Två av mina barn har sedan år 1955 tagit del i att på heltid förkunna Riket tillsammans med mig. Min son Keijiro tjänade som resande tillsyningsman i sju år. Nu är han välsignad med två barn, och han och hans hustru arbetar nitiskt som heltidsförkunnare (pionjärer). Jag har som pionjär med särskilt uppdrag tagit del i att bilda församlingar av Jehovas vittnen i sex städer.a På senare tid har jag haft glädjen att få predika tillsammans med min äldsta dotter, Hiroko, på ön Hachijō, som ligger i Stilla havet 300 kilometer från Tokyo.

Min syn på jorden har i hög grad förändrats sedan jag blivit tillfreds med hoppet om en underbar framtid på jorden. På ön Hachijō i synnerhet var vi omgivna av ovanliga blommor, och vi beundrade dem, när vi besökte människor från hus till hus och samtalade med dem i deras vackra trädgårdar. En dag träffade vi en äldre kvinna som pysslade om sina blommor. Vi prisade dem, men hon klagade: ”Jag är inte rädd för att dö, men det bekymrar mig att jag skall behöva lämna dessa blommor, när jag går till den andra världen.” Jag förklarade att hon under Guds rikes styre skall få uppstå från de döda till liv på en paradisisk jord, där man kan få njuta av blommor för evigt. Hennes ögon lyste upp, och ett bibelstudium kom i gång.

Jag attraherades också av öbornas enkla livsstil. De är särskilt vördnadsfulla när det gäller att ära sina förfäder. När någon dör, måste alla i samhället vara med vid begravningen. Jag önskar att alla dessa människor skulle lära känna Jehova, livets Fader, och förstå att han är den Gud som skall se till att deras förfäder får liv igen, då jorden återställts till ett paradis. Jag skulle önska att jag kunde få dem att förstå att det är en avsevärd skillnad mellan att respektera och att tillbe sina förfäder. Vi skall tillbe endast den som allena är livets Fader, Jehova. Som Jesus sade: ”Men den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbedja honom. Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” — Johannes 4:23, 24.

Jag tackar nu Jehova, medan jag på mitt sjunde pionjärdistrikt fortsätter att tala med människor om hans uppsåt med himmelrikets regering och de underbara välsignelser som det Riket skall medföra för dem av oss som kommer att få det underbara privilegiet att leva för evigt på jorden. — 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

[Fotnot]

[Bild på sidan 12]

Yuriko Eto studerar med andra om bibelns löfte att det skall bli ett jordiskt paradis