Frågor från läsekretsen
◼ Efter en period på 49 år kom det i det forntida Israel ett jubelår (det 50:e året). Motsvarar det jubelåret den period som kommer efter Guds skapelsevecka på 49.000 år?
Eftersom talet 49 förekommer i båda fallen, kan det kanske tyckas som om jubelåret skulle förebilda den tid som följer på slutet av en skapelsevecka på 49.000 år. Men för mänskligheten i allmänhet som får Guds godkännande motsvarar det som hände under Israels jubelår mer det som skall inträffa under tusenårsriket, de sista tusen åren av en sådan skapelsevecka, och inte det som kommer efter den veckan. Begrunda vad som ligger till grund för detta resonemang:
För det första krävde den mosaiska lagen att vart sjunde år skulle vara ett sabbatsår för landet; grödor skulle inte sås, odlas eller skördas. Efter det sjunde sabbatsåret (det 49:e året) kom det ett särskilt jubelår, det 50:e året. Detta var ett sabbatsår under vilket landet återigen skulle få vila. Och vad som var ännu viktigare var att man skulle utropa frihet. Hebréer som hade sålt sig själva som slavar befriades från skulder och träldom. Och familjer som hade tvingats sälja sin arvsbesittning fick tillbaka denna. Jubelåret var således en tid av befrielse och återställelse för israeliterna. — 3 Moseboken 25:1—46.
För det andra tyder ett studium av uppfyllelsen av bibelns profetior och av vår belägenhet på tidens ström kraftigt på att var och en av ”skapelsedagarna” (1 Moseboken, kapitel 1) är 7.000 år lång. Det är underförstått att Kristi tusenåriga regering kommer att avsluta Guds 7.000-åriga ”vilodag”, skapelseveckans sista ”dag”. (Uppenbarelseboken 20:6; 1 Moseboken 2:2, 3) Grundat på detta resonemang skulle hela skapelseveckan vara 49.000 år lång.
Somliga har, när de har lagt märke till talens likhet, jämfört den forntida jubelårsperiodens 49 år med de 49.000 åren i skapelseveckan. När de har resonerat så, har de tänkt att Israels jubelår (det femtionde året) skulle symbolisera eller förebilda det som skall komma efter slutet av skapelseveckan.
Men kom ihåg att jubelåret framför allt var ett år av befrielse eller återställelse för människor och att skapelseveckan i huvudsak har avseende på planeten jorden och dess utveckling. Men när det gäller utvecklingen av Guds uppsåt för människan på jorden, så har själva jordklotet inte sålts i slaveri och behöver således inte någon befrielse. Det är mänskligheten som behöver detta, och människorna har existerat i omkring 6.000 år och inte i 49.000 år. Bibeln visar att någon tid efter det att Adam och Eva skapades gjorde de uppror mot Gud och kom således i fångenskap under synd, ofullkomlighet och död. Enligt Romarna 8:20, 21 har Jehova Gud för avsikt att befria den troende mänskligheten från detta slaveri. Som en följd av detta kommer troende tillbedjare på jorden att göras fria ”från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet”. — Se också Romarna 6:23.
Även om den lilla skara som utvalts för att föras till himmelen har fått sina synder förlåtna från och med pingsten år 33 v.t. och således redan åtnjuter jubelåret, så visar bibeln att befrielsen för den troende mänskligheten skall inträffa under Kristi tusenårsregering. Detta kommer att bli när han låter mänskligheten få del av de gagneliga verkningarna av sitt lösenoffer. Vid slutet av tusenårsriket kommer mänskligheten att ha rests upp till mänsklig fullkomlighet, fullständigt fri från nedärvd synd och död. När Kristus på så sätt har gjort slut på den siste fienden (den död som har vidarebefordrats från Adam), kommer han att lämna tillbaka Riket till sin Fader vid slutet av den 49.000 år långa skapelseveckan. — 1 Korintierna 15:24—26.
För den troende mänskligheten med jordiska framtidsutsikter kommer följaktligen den befrielse och återställelse som kännetecknade jubelåret i det forntida Israel att finna en passande parallell under den kommande tusenåriga sabbaten. Då kommer man att få uppleva befrielse och återställelse. Detta kommer att bli under Kristi styre — ”Människosonen är nämligen herre över sabbaten”. — Matteus 12:8.