Lovad vare Gud — källan till liv och växt

Berättat av Eduard Warter

ÖGAT njuter vid anblicken av de majestätiska bergsryggarna, genombrutna av djupa, trånga bergsklyftor och breda dalgångar. Virvlande strömmar forsar genom ravinerna och vattnar trädgårdarna, vingårdarna och åkrarna på de bördiga slätterna. Men lovprisar åskådaren, när han betraktar allt detta, livets källa, som gör all denna växt och växtlighet möjlig? — Psalm 36:10.

Detta soliga berglandskap ligger i Kirgisistan — en folkrik sovjetrepublik i Centralasien. Tiotusentals sovjetiska medborgare av tyskt ursprung bor där. Vår familj bodde också en tid i detta bördiga område, och vi förundrade oss över den Gud som får allt att växa på ett så underbart sätt. Ja, vi lovprisade honom och talade öppet med andra om hans storslagna gärningar.

Lydig mot livets källa

När jag föddes, år 1901, bodde mina föräldrar i Memel (nu Klaipeda). Denna stad ligger vid Östersjökusten i ett område som då var en del av Ostpreussen, och avståndet till ryska gränsen var omkring tio kilometer. Medan jag ännu gick i skolan bröt första världskriget ut, och vi blev ögonvittnen till fasansfulla massmord. Vi tyska gränsbor hade stått på god fot med våra ryska grannar och undrade därför: Vems fel var det? På vilken sida stod Gud? I skolan fick vi emellertid lära oss sådana slagord som ”För Gud, kejsaren och fosterlandet”, och de väckte patriotiska känslor.

Efter kriget dukade jag så småningom under för detta inflytande och anmälde mig frivilligt till tjänst i gränsförsvaret och senare i den tyska armén i Königsberg, nuvarande Kaliningrad. Här kom jag till den slutsatsen att den vanlige soldaten bara är en schackpjäs som flyttas omkring efter andras gottfinnande. Kort efter det att Memel hade införlivats med Litauen i januari 1923 skrev min mor till mig: ”Du borde inte ta del i krig, eftersom det femte budet säger: ’Du skall inte dräpa.’ Bibelforskarna [Jehovas vittnen] tar inte heller del i krig.” Jag var förbryllad. Vilka var dessa bibelforskare? När jag var hemma på permission, fick jag stifta bekantskap med deras grundläggande bibliska sanningar. Det påverkade mig mycket starkt — hela min religiösa och politiska livssyn förändrades drastiskt.

Jag förstod nu att slutet för den nuvarande onda tingens ordning var nära förestående och att detta slut skulle bana väg för Guds rike. Varför då ägna mer tid åt att hjälpa Tyskland att komma på fötter igen? Utan dröjsmål gjorde jag anordningar för att bli permitterad från min tjänst och återvände sedan till min hemstad för att lära mig mer om dessa sanningar. Dopet följde år 1924, och en sak stod klar för mig: Detta steg innebar inte att tjäna Gud till ett visst datum, utan för evigt och i alla livets skiften. Mitt hjärta var fyllt av glädje. Det största privilegium vi obetydliga människor någonsin kan få — att tjäna den Högste och bära ut hans budskap till andra — hade blivit mig förunnat.

Jag var fast besluten att visa mig värdig detta privilegium. Vi hade ett stort lantdistrikt med många kringspridda byar och gårdar att bearbeta. På söndagarna var det därför inte ovanligt att vi gick till fots mellan tio och tolv timmar för att besöka människor med budskapet. De av våra medtroende som hade gott om plats i sina hem ställde dem till förfogande för våra kristna möten. Ingen väg var så lång och inget oväder så svårt att vi avhöll oss från att komma till dessa värdefulla möten. De styrkte oss för de prövningar som låg framför oss.

Att prisa Gud också i svåra tider

Rikets verk började skjuta fart i de baltiska länderna, och verksamheten kom nu att stå under ledning av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor för norra Europa, som var beläget i Danmark. År 1928 gifte jag mig, och min hustru Ruth och jag samarbetade med församlingen i Hydekrug. Medan våra bröder i Nazisttyskland fick utstå grym förföljelse, blev vi förskonade — till 1939. Tidigt på morgonen den 22 mars kom nyheten: ”Memel har befriats! Führern är på väg!”

Det olycksbådande dånet från talrika flygplan skar oss i öronen hela morgonen. Hitlers ockupation hade börjat. Redan nästa dag fick alla Jehovas vittnen sina hem genomsökta, och somliga av dem blev arresterade. All vår litteratur, till och med biblarna, konfiskerades och brändes offentligt på torget. Vår verksamhet hade knappt blivit förbjuden förrän vi började arbeta under jorden med att distribuera litteratur och i hemlighet besöka intresserade personer.

När andra världskriget bröt ut blev jag inkallad till militärtjänst. Jag vägrade kategoriskt, och den 10 april 1940 dömdes jag till döden av det tyska rikets militärdomstol i Berlin. Min hustru hämtades från hemmet för att övertala mig att göra krigstjänst. Hon var också orubbligt lugn och tillvann sig respekt från en äldre officer, som sade: ”Jag måste medge att er inställning är helt riktig. Krig är omänskligt.” Min hustru hade nu inte längre någon som försörjde henne, våra fyra barn och hennes åldriga mor. Men Ruth beklagade sig aldrig. I de få brev hon fick tillåtelse att skriva uppmuntrade hon mig att förbli lojal och inte försvagas vid tanken på de nära och kära som jag skulle lämna efter mig.

I oktober 1940 upphävdes domstolsutslaget. Jag hölls emellertid fortfarande i fängsligt förvar i olika fångläger och hamnade till slut i koncentrationslägret i Stutthof nära Danzig (nuvarande Gdansk). De lojala vittnen som redan fanns i lägret, till exempel Joseph Scharner, Wilhelm Scheider, Herman Raböse och Hermine Schmidt, kom att bli mina trogna kamrater, och de stärkte min tro.a I detta läger, bland 30.000 fångar, som alla var dödsdömda och berövade allt hopp, hade vi privilegiet att dela med oss av det trösterika budskapet om Jehovas rike.

Tacksamma för Jehovas godhet

I januari 1945, när kriget på östfronten kom närmare och närmare, började vårt läger evakueras. I Danzigs hamn låg fartyget Wilhelm Gustloff och väntade på att föra oss västerut. Vi kom emellertid fram för sent — vår konvoj hade nämligen beskjutits av flygplan — och undgick därför att följa med båten på vad som skulle visa sig bli en olycksfärd, eftersom mycket få överlevde när detta fartyg sänktes.b Därefter hölls vi någon tid inspärrade i en inhägnad lada tillsammans med omkring 200 andra fångar. Under dessa ohygieniska förhållanden ådrog jag mig tyfus. Då kom ordern: ”Återvänd till lägret i Stutthof!” Jag kunde nätt och jämnt gå på grund av den höga febern, och det var endast med hjälp av en broder, Hans Deike, som jag lyckades företa den långa återfärden. I lägrets sjukstuga tog det sedan tio dagar innan febern gick ner.

Den 25 april 1945 var vi ännu en gång på väg mot kusten. Jag var fortfarande mycket sjuk, och systrarna hade all möda att hålla mig på fötter. Trots detta sjöng några av dem våra sånger under färden. Vi packades in i en enkel pråm och började vår farofyllda resa. Båten hade över 400 personer ombord och krängde betänkligt. För att hålla pråmen på rätt köl tvingades därför fångarna under hugg och slag ner i det lägre lastrummet. Där låg människor bokstavligt talat på varandra. De döda kastades överbord. Det var en välsignelse för vår lilla grupp om tolv vittnen att få stanna på däck, och vi tackade Gud för detta.

Följande morgon steg vi stelfrusna i land i Sassnitz på ön Rügen. Där ville man inte ta emot oss, utan gav oss bara lite friskt vatten. Natten mellan den 29 och den 30 april grundstötte pråmen på ett av de många undervattensreven nära ön Eulenbruch. Bogserbåten hade släppt vårt fartyg i ett område som var fullt av minor och hade sedan försvunnit. Var detta ett sätt att bli av med oss? Vi hörde hur undervattensreven skrapade mot fartygsskrovet och förtröstade på att Gud inte skulle överge oss.

Kustbevakningen förde oss i land i gummibåtar. Under pistolhot tvingades vår besättning att fortsätta resan med ett annat fartyg. Alla tyska hamnar var ockuperade av de allierades trupper, så vi passerade dem och landsteg slutligen på den danska ön Mön. Äntligen fria frågade vi dem som såg oss om det fanns några Jehovas vittnen på ön. Efter mindre än två timmar blev vi hjärtligt omfamnade av två systrar. Hur förvånade de människor blev som stod runt omkring oss! Så snart Sällskapet Vakttornets avdelningskontor fick höra talas om vår ankomst, skickades Filip Hoffmann dit för att sörja för att vi blev varmt omhändertagna. Hur tacksamma var vi inte mot Jehova!

Gud ger liv och växt

Vi återhämtade oss snabbt från våra strapatser, och i september hade vi glädjen att närvara vid en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Köpenhamn. Två unga kvinnor, en lettiska och en ukrainska, som hade lärt känna sanningen i koncentrationslägret i Stutthof, blev döpta vid detta tillfälle. Båda återvände sedan till Sovjetunionen som våra andliga systrar. Och Gud skulle komma att ge oss ännu mer tillväxt!

Memel var nu en del av den sovjetiska socialistrepubliken Litauen. Trots att ryska flyktingar försökte avråda mig, begav jag mig i juni 1946 österut för att återförena mig med min familj. Jag hade med mig en stor packe med biblisk litteratur. När jag passerade gränsen, brydde sig vakterna inte om mitt bokpaket, utan ägnade mer uppmärksamhet åt den stora kvantitet vitlök som jag hade med mig. Tänk så glada bröderna i min hemförsamling blev över den dyrbara andliga födan!

Jag fylldes av tacksamhet mot Jehova för att han på ett så underbart sätt hade bevarat min familj igenom kriget och den svåra tiden därefter, så att vi nu kunde fortsätta vårt arbete. Vi har aldrig upphört att prisa Gud!

Ett förkrossande slag

I september 1950 blev emellertid alla Jehovas vittnen i vår hemtrakt arresterade och bortförda. En del av oss dömdes till mellan 10 och 25 år i arbetsläger. Alla våra familjemedlemmar förvisades till Sibirien på livstid.c

Detta var ett förkrossande slag för oss, men vi kom snabbt att inse att Rikets budskap måste spridas också i detta vidsträckta land. Tillsammans med omkring 30 andra vittnen hade jag privilegiet att predika för de 3.000 fångarna i Vorkuta-lägret i norra delen av det europeiska Ryssland. Många tog emot sanningen, blev döpta och fortsatte predikoverket på obearbetade distrikt efter sin frigivning.

Efter omkring fem år, på våren 1957, fick jag tillstånd att flytta till trakten kring Tomsk, och detta gjorde att vår familj kunde återförenas. Våra bröder i Sibirien var tvungna att arbeta från morgon till kväll, utan en enda dags ledighet. Så småningom blev nästan alla de landsförvista frigivna, och en stor grupp tyska medborgare flyttade söderut. Som tidigare nämnts slog vi oss ner i republiken Kirgisistan i Centralasien år 1960. I staden Kant, nära huvudstaden Frunse, fann vi flera familjer av Jehovas vittnen som hade kommit dit före oss.

De första åren förflöt ganska fridfullt. Allteftersom sanningens vatten började verka, kom ett andligt paradis att växa upp här liksom i andra delar av landet. Vår aktiva lovprisning av Jehova förblev emellertid inte obemärkt. Pressen publicerade smädefulla artiklar om oss. Ledare för de officiellt erkända religionssamfunden förbjöd oss att besöka deras ”får” och hotade att vidta åtgärder mot oss. År 1963 blev fem av våra bröder plötsligt gripna och dömda till mellan sju och tio år i arbetsläger. Våra bröders oförskräckta och kompromisslösa hållning inför domstolen förvånade allmänheten. De såg att det fanns människor som var beslutna att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”. — Apostlagärningarna 5:29.

När jag nådde pensionsåldern, fick vi veta att vi skulle få tillstånd att emigrera till Västtyskland. Innan vi reste, uppmanades vi enträget av våra bröder och systrar i Kirgisistan och södra Kazachstan att vidarebefordra deras ömma omtanke och kärleksfulla hälsningar till alla Jehovas vittnen runt om i världen med Job 32:19—22 och Jeremia 20:9, 10. Ruth och jag bor nu sedan år 1969 i Bremerhaven. Trots att vi börjar komma upp i åren fortsätter vi att lovprisa Jehova, källan till liv och växt, för hans godhet. Vi ser med förtröstan fram emot den dag då hela jorden kommer att bli ett bokstavligt paradis och då allt vad anda har lovprisar honom! — Psalm 150:6.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Eduard och Ruth Warter i dag

[Bild på sidan 24]

Gruppen av vittnen från koncentrationslägret i Stutthof välkomnas av en dansk broder efter ankomsten till Danmark år 1945. Eduard Warter står längst till vänster