Tillbakablick på ett 93 år långt liv
Berättat av Frederick W. Franz
DEN 12 september 1893 föddes en liten pojke i Covington i Kentucky, som ligger på södra sidan av floden mitt emot Cincinnati i Ohio. Hans lycklige far, Edward Frederick Franz, och förtjusta mor, Ida Louise, född Krueger, gav sin son namnet Frederick William Franz.
Så började mitt 93-åriga liv. Min far, som var född i Tyskland, bekände sig till den evangelisk-lutherska kyrkan, och jag blev därför döpt genom att prästen lade sin fuktade hand på min panna. Ett dopcertifikat skrevs ut, ramades in och hängdes upp på väggen i vårt hem, bredvid dopcertifikaten för mina två äldre bröder, Albert Edward och Herman Frederick. Det skulle dröja hela 20 år innan jag lärde känna hur oskriftenlig denna religiösa sedvänja är.
När vi hade flyttat till Greenup Street, fick jag för första gången i mitt liv se ett hästlöst ekipage, en tvåsitsig, öppen automobil, komma körande på gatan. Många år senare skulle jag få se det första flygplanet. Vi bodde då alldeles bredvid Kriegers bageri, där min far arbetade nattskift som bagare. Han brukade komma hem på morgonen och lägga sig att sova. På eftermiddagen var han sedan ledig och kunde tillbringa en stund tillsammans med oss pojkar.
När jag kom upp i skolåldern, skickades jag först till skolundervisning och gudstjänster i den katolska kyrkan St. Joseph’s Church, eftersom den låg i närheten av vårt hem, i korsningen mellan 12th Street och Greenup Street. Jag kommer fortfarande ihåg hur det såg ut i klassrummet. Vid ett tillfälle hade jag begått någon förseelse, och den religiöse ”broder” som tjänstgjorde som lärare lät mig då komma fram till katedern och sträcka ut handflatan och gav mig sedan åtskilliga rapp med en 30 centimeter lång linjal.
Jag minns också hur jag fick gå in i den mörka biktstolen i kyrkan och tala med biktfadern på andra sidan skiljeväggen, läsa upp en inlärd bön och bekänna vilken stygg pojke jag var. Därefter gick jag fram till altarringen och knäböjde där, medan en präst stoppade ett stycke bröd i min mun och därigenom gav mig nattvarden på kyrkans sätt, medan han själv förbehöll sig vinet och drack det senare. Detta var början till min formella religiösa uppfostran och min respekt för Gud, som skulle komma att växa under de år som följde.
När jag hade avslutat mitt första år i den katolska skolan, år 1899, flyttade vår familj till Cincinnati på andra sidan Ohiofloden, till 17 Mary Street (som nu heter East 15th Street). Den här gången sändes jag till den kommunala skolan och fick börja i tredje klass. Jag visade mig vara en mycket ouppmärksam elev, och jag minns att jag, tillsammans med den elev som satt till höger om mig i bänken, vid ett tillfälle skickades till rektorsexpeditionen, därför att vi hade uppfört oss illa. Rektor Fitzsimmons befallde oss båda att böja oss framåt så att fingrarna snuddade vid tåspetsarna, medan han med sin rotting levererade det ena slaget efter det andra på våra akterdelar. Som man kunde vänta sig blev jag kuggad.
Men min far ville inte att jag skulle tillbringa två år i samma klass. När nästa termin började, tog han därför med mig till skolan på Liberty Street och knackade på hos skolans rektor, som hette Logan. Han frågade rektor Logan om jag kunde få börja i fjärde klass. Rektor Logan var mycket vänlig mot mig och sade: ”Nåväl, vi skall se vad den unge mannen kan.” Efter att ha ställt några rannsakande frågor, som jag tydligen besvarade till hans belåtenhet, förklarade han: ”Ja, för all del, han tycks vara kvalificerad att börja i fjärde klass.” På detta sätt flyttade han personligen upp mig till klassen över den som jag blivit kuggad i. Från och med den dagen lugnade jag ner mig och tog på allvar itu med mitt skolarbete, och jag blev inte kuggad någon mer gång.
Den religiösa sidan av mitt unga liv förändrades också. Representanter för den presbyterianska kyrkan i Cincinnati fick av någon anledning kontakt med min mor, och hon bestämde sig för att skicka Albert, Herman och mig till denna kyrkas söndagsskola. På den tiden var det en herr Fisher som var inspektör för söndagsskolan, och en ung kvinna som hette Bessie O’Barr blev min söndagsskollärarinna. På detta sätt fick jag stifta bekantskap med Guds inspirerade ord. Hur tacksam blev jag inte när min söndagsskollärarinna förärade mig ett eget exemplar av bibeln i julklapp!
Jag beslöt mig för att göra det till ett måste i mitt liv att läsa ett avsnitt ur bibeln varenda dag. Detta resulterade i att jag blev mycket väl insatt i denna heliga bok. Dess hälsosamma inflytande hjälpte mig också att inte bli indragen i mina klasskamraters omoraliska tal och uppförande. Det var inte så underligt att de tyckte att jag var annorlunda.
Mina fortsatta studier
När jag hade gått ut mellanskolan år 1907, fick jag tillstånd av mina föräldrar att fortsätta min utbildning och börja vid Woodward High School, där Albert, min äldste bror, hade gått i ett år. I likhet med honom beslöt jag mig för att välja den klassiska linjen. Jag började därför läsa latin — något jag skulle komma att fortsätta med de närmaste sju åren.
På våren 1911 var det så dags för examen. Jag blev utvald att hålla avskedstalet för Woodward High School vid de examenshögtidligheter som skulle hållas i Cincinnatis största hörsal, konserthuset.
Vid detta tillfälle skulle alla de tre gymnasieskolorna i Cincinnati — Woodward High School, Hughes High School och Walnut Hills High School — ha gemensamt examensprogram. De nyblivna studenterna satt uppe på det stora podiet och blickade ut över den fullsatta hörsalen. Det första avskedstalet skulle hållas av den elev som representerade Woodward High School. Det ämne som jag hade valt att tala om vid detta tillfälle var ”Skolan och samhällsandan”. Alla tre talarna fick rikligt med applåder. Jag hade nu kommit upp i mitt 18:e levnadsår.
Mina föräldrar var villiga att låta mig fortsätta min utbildning, och jag blev därför inskriven vid den humanistiska fakulteten vid universitetet i Cincinnati. Jag hade nu bestämt mig för att bli presbyteriansk präst.
Förutom mina fortsatta studier i latin började jag nu också studera grekiska. Vilken glädje det var att få studera biblisk grekiska under professor Arthur Kinsella! Jag studerade också klassisk grekiska under dr Joseph Harry, författare till flera böcker om grekiska språket. Jag visste att jag var tvungen att kunna biblisk grekiska om jag ville bli presbyteriansk präst, så jag gjorde mitt yttersta och fick också godkända betyg.
Förutom att jag studerade grekiska och latin, blev jag också intresserad av att lära mig spanska, som jag fann påminde en hel del om latin. Föga anade jag då hur stor användning jag skulle komma att få av spanska i min kristna tjänst.
En av höjdpunkterna i mitt akademiska liv var då dr Lyon, universitetets rektor, vid en morgonsamling i aulan tillkännagav att jag hade blivit utvald att i konkurrens med en del andra delta i ett examensprov vid Ohio State University med möjlighet att vinna Cecil Rhodes-stipendiet, som skulle kvalificera mig för att komma in vid universitetet i Oxford i England. En av mina konkurrenter hade bättre idrottsliga kvalifikationer än jag, men eftersom jag hade lika höga betyg, hade de beslutat att både han och jag skulle få komma till Oxford. Jag satte värde på att jag hade fyllt kraven för att erhålla detta stipendium, och i normala fall skulle jag ha glatt mig mycket över detta.
”Detta är sanningen!”
Vi minns att Jesus Kristus vid ett tillfälle sade till sina lärjungar: ”Ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Föregående år, 1913, hade min bror Albert lärt känna ”sanningen” i Chicago. Hur lärde Albert känna ”sanningen”?
En lördagskväll på våren 1913 hade Albert gått och lagt sig tidigt på KFUM:s studenthem, där han bodde medan han arbetade i Chicago. En stund senare kom hans rumskamrat inrusande i rummet och förklarade att han hade ett litet problem. Han hade den kvällen blivit hembjuden till herr och fru Hindman, och deras dotter Nora skulle ha en kamrat, en annan flicka, hemma hos sig. Två flickor var mer än Alberts rumskamrat kunde klara av på egen hand. Albert ställde beredvilligt upp. Under kvällens lopp fann sig Alberts rumskamrat utmärkt väl till rätta med de två unga damerna. Men herr och fru Hindman koncentrerade sig på Albert och lät honom stifta bekantskap med Sällskapet Vakttornets skrifter.
Kort därefter sände Albert mig en broschyr med titeln Var äro de döda?, skriven av en skotsk akademiker, John Edgar, som tillhörde församlingen av internationella bibelforskare i Glasgow i Skottland. Först lade jag broschyren åt sidan. Men så en kväll, när jag hade en liten stund på mig innan jag skulle gå i väg till körrepetitionen, började jag läsa den. Den var så intressant att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Jag fortsatte att läsa medan jag gick den halvannan kilometer långa vägen till den presbyterianska kyrkan. Eftersom kyrkdörren fortfarande var låst, satte jag mig på den kalla stentrappan och fortsatte att läsa. Efter en stund kom organisten, och när han såg hur djupt försjunken jag var i det jag läste, sade han: ”Det där måste vara något mycket intressant.” Jag svarade: ”Det kan du lita på att det är!”
Eftersom jag tyckte så mycket om de nya sanningar som jag fick lära mig, fick jag för mig att jag skulle fråga predikanten, dr Watson, vad han tyckte om broschyren. Samma kväll räckte jag honom därför broschyren och frågade: ”Doktor Watson, vad känner ni till om den här?”
Han tog broschyren, öppnade den och sade hånfullt: ”Usch, det måste vara något av den där smörjan som Russell har skrivit. Vad vet han om eskatologi?” Jag blev verkligen förvånad över hans föraktfulla attityd. När jag tog tillbaka broschyren och vände mig för att gå, tänkte jag för mig själv: ”Jag bryr mig inte om vad han tycker om den. Det här är SANNINGEN!”
Det dröjde inte länge förrän Albert, vid ett av sina besök i föräldrahemmet, gav mig de tre första banden av Studier i Skriften, skrivna av Charles Taze Russell. Albert hjälpte mig också att få kontakt med den närmaste församlingen av bibelforskarna, som råkade ha sina möten alldeles bredvid den presbyterianska kyrkan. Jag var begeistrad över det jag fick lära och insåg snart att det var dags för mig att bryta mina kontakter med den presbyterianska kyrkan.
En tid senare, när Albert kom på besök igen, gick vi därför en söndagskväll och lyssnade på en av dr Watsons predikningar. Efteråt gick Albert och jag fram till honom, där han stod och skakade hand med församlingsmedlemmarna, som just skulle gå hem. Jag sade till honom: ”Doktor Watson, jag tänker lämna kyrkan.”
Han sade: ”Jag förstod det! Jag förstod det, så snart jag såg dig läsa den där russellianska smörjan. Den där mannen Russell skulle jag inte låta komma innanför min dörr!” Därefter tillade han: ”Fred, tycker du inte att vi i stället borde gå in i sakristian och be tillsammans?” Jag svarade: ”Nej, dr Watson, jag har fattat mitt beslut.”
Med dessa ord gick Albert och jag ut ur kyrkan. Vilken härlig känsla det var att vara fri från slaveriet under ett religiöst system som lärde ut osanningar! Så underbart det var att bli upptagen i församlingen av bibelforskare, som var så lojala mot Guds ord! Den 5 april 1914 symboliserade jag i Chicago min invigning — som vi då brukade kalla överlämnandet — genom dop i vatten.
Jag har aldrig ångrat att jag strax innan skolmyndigheterna skulle tillkännage resultatet av uttagningsproven för Cecil Rhodes-stipendiet skrev ett brev till dem och meddelade att jag inte längre var intresserad av Oxfordstipendiet och att de skulle stryka mig från listan över sökande. Jag gjorde detta trots att min professor i grekiska vid universitetet, dr Joseph Harry, talade om för mig att jag hade blivit uttagen.
Två månader senare, den 28 juni, blev ärkehertig Ferdinand av Österrike-Ungern och hans hustru mördade i Sarajevo i Bosnien. Samma dag var internationella bibelforskarna för tredje dagen samlade till ett allmänt konvent i Memorial Hall i Columbus i Ohio. Bara en månad senare, den 28 juli 1914, utbröt det första världskriget i mänsklighetens historia. Vi bibelforskare förväntade att den 2.520 år långa perioden ”hedningarnas tider” skulle utlöpa omkring den 1 oktober detta år.
Med min fars tillåtelse hade jag lämnat universitetet i Cincinnati i maj 1914, bara några veckor innan jag skulle fullborda min tredje termin där. Jag avtalade genast med Sällskapet Vakttornet om att bli kolportör, eller pionjär, som en sådan heltidsförkunnare kallas i våra dagar. Vid det laget hade jag blivit aktivt förbunden med bibelforskarnas församling i Cincinnati.
Senare blev jag förordnad till äldste i församlingen i Cincinnati. När Amerikas förenta stater gick med i första världskriget på de allierades sida och de unga männen blev uttagna till militärtjänst, blev jag därför frikallad i egenskap av Ordets förkunnare.
Jag lär känna broder Russell
Bland de händelser i mitt liv som jag ser tillbaka på med särskild glädje är de gånger jag hade förmånen att få träffa Sällskapets förste president, Charles Taze Russell. Första gången jag träffade honom personligen var dagen före premiärvisningen av Skapelsedramat i bilder, som skulle äga rum i Cincinnatis konserthus söndagen den 4 januari 1914. Den lördagen stötte jag på en av de äldste i församlingen i Cincinnati utanför konserthuset, och han sade: ”Hör du, broder Russell är där inne, och om du går bakom scenen, kan du få träffa honom.” Full av iver gick jag in och stod snart och talade med honom öga mot öga. Han hade kommit för att inspektera anordningarna för premiärvisningen av Skapelsedramat i bilder.
År 1916 slumpade det sig så att han skulle byta tåg i Cincinnati och hade flera timmars uppehåll. En syster och jag fick höra talas om detta och skyndade i väg till järnvägsstationen, där vi fann honom tillsammans med sin sekreterare. Han hade matsäck med sig, och när det blev lunchdags, delade han den med oss.
Efter lunchen frågade han om någon hade en biblisk fråga. Jag frågade om det var troligt att Adam skulle uppstå med tanke på att han var en obotfärdig, uppsåtlig syndare. Med glimten i ögat svarade han: ”Broder, du ställer en fråga och besvarar den på samma gång. Nå, vad var det egentligen du ville veta?”
”Den fullbordade hemligheten”
Tisdagen den 31 oktober 1916 dog Charles Taze Russell utan att ha gett ut den sjunde delen av sin bokserie Studier i Skriften. Då han på sin dödsbädd, ombord på ett tåg på väg hem från Kalifornien, blev tillfrågad av sin sekreterare om den sjunde delen, svarade han: ”Någon annan kommer att få skriva den.”
Följande år, 1917, utkom också den sjunde delen, som innehöll kommentarer till de profetiska böckerna Hesekiel och Uppenbarelseboken samt en betagande förklaring till bibelboken Höga Visan. Sällskapet planerade att ge denna nya bok en oerhörd spridning. Man sände därför kartonger med denna sjunde del till vissa personer i församlingarna runt om i Förenta staterna. Många kartonger skickades till mitt hem på 1810 Baymiller Street i Cincinnati, där de lagrades medan vi väntade på att få ytterligare upplysningar om hur innehållet skulle distribueras.
I Den fullbordade hemligheten fanns det åtta sidor som innehöll citat av kända personer som hade yttrat sig kritiskt om krig. På tillskyndan av kristenhetens religiösa organisationer, både katolska och protestantiska, opponerade sig Förenta staternas regering, och sidorna 247—254 måste skäras bort. När sedan Den fullbordade hemligheten erbjöds till allmänheten, förklarade man för dem varför dessa sidor fattades. Förenta staternas regering var emellertid inte nöjd med denna åtgärd. På ytterligare tillskyndan av de religiösa organisationerna i landet utfärdade den ett officiellt förbud mot hela den sjunde delen av Studier i Skriften.
Jag minns att jag en söndagsmorgon höll på att arbeta vid den bakre ingången till vårt hus. Några män kom gående nerför trädgårdsgången vid sidan av huset, och den som gick först vek tillbaka rockslaget, visade mig sin polisbricka och begärde att få komma in i huset. Jag blev därför tvungen att släppa in dem och visa dem bokkartongerna med Den fullbordade hemligheten. Efter några dagar skickade de en lastbil och förde bort alltsammans.
Vi fick senare veta att Joseph F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets andre president, och sex av hans medarbetare vid högkvarteret i Brooklyn på orätta grunder förklarats skyldiga till att ha motarbetat Förenta staternas krigsansträngningar. De dömdes att avtjäna 20 år i federala tukthuset i Atlanta för var och en av fyra anklagelsepunkter; fängelsedomarna skulle dock löpa parallellt. Den 11 november 1918 var kriget slut, och den 25 mars 1919 blev broder Rutherford och hans medarbetare frigivna mot borgen. De blev senare fullständigt rentvådda. Förbudet mot boken Den fullbordade hemligheten blev också upphävt, och den kunde återigen spridas fritt.
Tänk så andligt återupplivade vi blev när Sällskapet för första gången efter kriget gjorde anordningar för ett konvent åt oss i Cedar Point, beläget längst ut på udden till ett friluftsområde nära Sandusky i Ohio, den 1—8 september 1919! Det var en stor glädje för mig att få närvara vid detta konvent.
Inbjuden till Betel
Följande år, 1920, tackade broder Rutherford ja till en inbjudan att hålla ett offentligt tal i Cincinnati, där jag var verksam som kolportör. Broder Rutherford uppmanade mig att skriva ett brev till honom och ansöka om tjänst vid Betel i Brooklyn.
Jag skickade i väg brevet, och efter att ha fått ett positivt svar tog jag tåget till New York. Jag kom fram på tisdagskvällen den 1 juni 1920 och möttes av Leo Pelle, en gammal kär vän till mig från Louisville i Kentucky, och han följde mig till Betelhemmet. Följande dag blev jag i vederbörlig ordning upptagen som nummer 102 av Betelfamiljen i Brooklyn och fick dela ett vindsrum med Hugo Riemer och Clarence Beatty.
Sällskapet hade upprättat sitt första tryckeri vid 35 Myrtle Avenue, och i källarvåningen till detta hus installerades vår första rotationspress, som vi kallade för Slagskeppet på grund av dess storlek. Vi tryckte Sällskapets nya tidskrift Den Gyllne Tidsåldern — som senare på svenska fick namnet En Ny Värld och numera kallas Vakna! När tidskrifterna kom upp genom en öppning i golvet och forslades vidare på ett sluttande transportband, plockade jag upp dem, skakade buntarna och travade dem för senare renskärning och distribution.
På lördagsmorgnarna, då tryckpressen inte var i gång, brukade några av oss bröder slå in tidskrifterna i bruna pappersark med prenumeranternas namn och adress på. Därefter förslöt vi dem och gjorde dem klara för postbefordran. Jag fortsatte att utföra detta arbete under några månader, tills Donald Haslett, som hade hand om korrespondensen med kolportörerna, lämnade Betel för att gifta sig med Mabel Catel. Jag flyttades då från 35 Myrtle Avenue till Sällskapets kontor vid 124 Columbia Heights för att tjäna vid kolportöravdelningen.
Som medlem av New York-församlingen blev jag också förordnad att leda ett bokstudium i familjen Aftermans hem i Ridgewood i Brooklyn.
Privilegier i samband med Sällskapets radioprogram och konvent
Jag fortsatte att tjäna vid kolportöravdelningen fram till år 1926. Under tiden hade Sällskapet Vakttornet upprättat sin första radiostation, WBBR, på Staten Island. Detta var år 1924. Jag hade glädjen att få medverka i Sällskapets program, inte bara genom att hålla tal, utan också genom att framföra tenorsolon och även spela mandolin till pianoackompanjemang. Dessutom sjöng jag andra tenorstämman i WBBR:s manskvartett. Broder Rutherford var naturligtvis, i egenskap av Sällskapets president, den mest framträdande talaren i WBBR:s radioutsändningar och hade många lyssnare.
År 1922 höll Sällskapet Vakttornet för andra gången ett allmänt konvent i Cedar Point i Ohio. Det var här som broder Rutherford på ett synnerligen kraftfullt sätt uppmanade oss: ”Annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!”
Ett av mina mycket uppskattade privilegier under 1920-talet var att få tjäna tillsammans med broder Rutherford vid det internationella konventet i London år 1926. Han höll där sitt offentliga tal i Royal Albert Hall inför en stor åhörarskara, efter det att jag hade sjungit ett tenorsolo till ackompanjemang av musik på konserthusets berömda orgel.
Följande kväll talade han till en judisk åhörarskara över ämnet ”Palestina för judarna — Varför?”, och jag sjöng ett solo ur Händels ”Messias”, ”Trösta er, mitt folk”. Några tusen judar var närvarande vid detta speciella program. På den tiden tillämpade vi felaktigt många profetior i de hebreiska skrifterna på de köttsliga, omskurna judarna. Men år 1932 öppnade Jehova våra ögon så att vi såg att dessa profetior var tillämpliga på det andliga Israel.
Och vilken spännande upplevelse det var för mig att vara med vid konventet i Columbus i Ohio år 1931, då broder Rutherford presenterade ett nytt namn, Jehovas vittnen, och vi alla entusiastiskt antog det! Omedelbart efteråt antog alla Jehovas folks församlingar jorden utöver detta nya namn. — Jämför Jesaja 62:2.
Den 31 maj 1935 stod jag som dirigent i orkesterdiket alldeles under talarstolen på det podium där broder Rutherford höll sitt epokgörande föredrag om Uppenbarelseboken 7:9—17 och gav oss en rätt förståelse av den ”stora skara” som där framställs i bild. Den så kallade Jonadabklassen var speciellt inbjuden att närvara, och anledningen till detta blev snart uppenbar, då broder Rutherford visade att den ”stora skaran” skulle komma att utgöras av ”andra får” till ”den gode herden” Jesus Kristus. (Johannes 10:14, 16, 1917) Det var en spännande händelse. Hur hänförande var det inte att följande dag, lördagen den 1 juni, få se 840 konventdeltagare bli döpta i vatten som symbol av deras överlämnande åt Gud genom Jesus Kristus med förhoppningen att vinna liv på en paradisisk jord! Från och med då har antalet av Kristi ”andra får” fortsatt att vida överträffa det krympande medlemsantalet av den ”lilla hjorden” av med anden smorda fårlika lärjungar till den rätte Herden, Jesus Kristus. — Lukas 12:32.
När andra världskriget bröt ut år 1939, verkade det emellertid som om församlandet av den ”stora skaran” led mot sitt slut. Jag minns att broder Rutherford en dag sade till mig: ”Ja du Fred, det verkar som om den stora skaran inte kommer att bli så stor, när allt kommer omkring.” Föga anade vi då vilket stort insamlande verk som ännu låg framför oss.
År 1934 började Sällskapet använda den bärbara grammofonen, och inspelningar av broder Rutherfords föredrag användes för att introducera den bibliska litteraturen. När dessa inspelningar kom ut på spanska, inriktade jag mig på att använda dem för att nå spansktalande människor i närheten av vårt tryckeri på 117 Adams Street. Genom att göra återbesök hjälpte jag sedan intresserade personer att lära känna bibelns sanningar, och på detta sätt fick jag så småningom privilegiet att organisera den första spansktalande församlingen i Brooklyn. Jag har tillhört denna första spanska församling i Brooklyn ända sedan den bildades.
Sällskapet får en ny president
Den 8 januari 1942 dog broder Rutherford, och Nathan H. Knorr efterträdde honom som Sällskapets president. Andra världskriget rasade då för fullt, men det offentliga tal som han höll på sommaren 1942 över ämnet ”Blir freden varaktig?” förändrade trots detta vår syn på den närmaste framtiden. Kort därefter, måndagen den 1 februari 1943, invigde broder Knorr Vakttornets Bibelskola Gilead på Sällskapets lantgård, med 100 deltagare i den första klassen. Jag hade privilegiet att delta i invigningsprogrammet. Bröderna Eduardo Keller, Maxwell G. Friend, Victor Blackwell och Albert D. Schroeder tjänstgjorde som lärare.
I sitt öppningsanförande meddelade broder Knorr att Sällskapet hade tillräckligt mycket pengar för att hålla skolan i gång i fem år. Men hör och häpna, fram till i dag har Jehova Gud, den Allsmäktige, hållit denna skola i gång under nio gånger så lång tid!
Det var ett enastående privilegium att få samarbeta med Nathan H. Knorr. Föga anade jag vid hans dop, som efter mitt tal till dopkandidaterna ägde rum den 4 juli 1923 vid Little Lehigh River utanför hans hemstad Allentown i Pennsylvania, att han skulle bli Sällskapet Vakttornets tredje president.
Under broder Knorrs presidenttid gjorde jag omfattande resor och talade till stora skaror av bröder i olika delar av världen — däribland Latinamerika och Australien — för att uppmuntra dem att förbli trogna. Vid ett sådant tillfälle, år 1955, när Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden i Spanien, betjänade jag en hemlig sammankomst som hölls i skogarna utanför Barcelona. Medan vi höll denna sammankomst med våra spanska bröder, blev vi omringade av beväpnade medlemmar av hemliga polisen, och alla män fördes i lastbilar till polishögkvarteret. Där blev vi kvarhållna och förhörda. Eftersom jag var amerikansk medborgare, låtsades jag att jag inte förstod spanska. Två systrar hade också lyckats fly och hade underrättat amerikanska konsulatet om att jag hade arresterats, och de i sin tur tog kontakt med polisen. Eftersom de ville undvika ogynnsam publicitet och störningar i de internationella relationerna, släppte de så småningom oss utlänningar och, lite längre fram, de andra bröderna. Efteråt samlades en del av oss i bröderna Serranos hem, mycket lyckliga över att Jehova hade befriat sitt folk. År 1970 fick Jehovas vittnen lagligt erkännande i Spanien. I dag har vi ett avdelningskontor i närheten av Madrid, och under det gångna året inbegrep verksamheten i Spanien över 65.000 förkunnare av Riket, med församlingar runt om i landet.
Den 8 juni 1977 fullbordade Nathan H. Knorr sitt jordiska levnadslopp, och jag efterträdde honom som Sällskapets president. Broder Knorr hade tjänat som president i mer än 35 år, längre än någon av Sällskapets två föregående presidenter, Russell och Rutherford. Som medlem av Jehovas vittnens styrande krets har jag fått förordnande att tjäna i utgivarkommittén och i författarkommittén.
Det är sannerligen ett stort privilegium och en stor glädje att få fortsätta att tjäna vid Sällskapets kontor vid 25 Columbia Heights. Detta innebär dagliga promenader mellan kontoret och Betelhemmet — utmärkt motion för en åldrande kropp. Trots att jag nu är 93 år gammal och min syn blir allt sämre, är jag mycket lycklig över att Jehova har välsignat mig med god hälsa, så att jag inte har gått miste om en enda arbetsdag på grund av sjukdom under mina 66 år på Betel, och jag är fortfarande i stånd att arbeta heltid. Jag betraktar det verkligen som en Guds ynnest att jag har fått vara här sedan år 1920 och se hur arbetet vid huvudkontoret i Brooklyn och världen utöver har gått framåt och utvidgats.
Med full förtröstan på den universelle suveränen, Jehova Gud, och hans fältmarskalk, Jesus Kristus, anföraren för oräkneliga härskaror av serafer, keruber och heliga änglar i himmelen, ser jag, tillsammans med miljoner medvittnen, i skrivande stund fram emot det som enligt bibeln ännu ligger framför oss: tillintetgörelsen av det stora Babylon, världsväldet av falsk religion, och kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag vid Harmageddon, som kommer att kulminera i segrarnas seger för den universelle suveränen, Jehova Gud, som är ”från evighet till evighet”. Halleluja! — Psalm 90:2.
[Bild på sidan 23]
[Bild på sidan 24]
I mitten tillsammans med medarbetare vid Betel år 1920
[Bild på sidan 25]
Tillsammans med N. H. Knorr år 1961
[Bild på sidan 26]
Vid ett konvent i Japan år 1978