Att hålla sig tätt intill Jehovas organisation
Berättat av John Barr
MITT besök i mitt hemland i juni förra året sjöng på sista versen, och jag skulle nu flyga från Glasgow till Aberdeen. När vårt flygplan steg brant över det gröna skotska landskapet och vidare över den stilla framflytande floden Clyde, gick mina tankar tillbaka till året 1906 och den lilla byn Bishopton, som låg inbäddad någonstans där nere söder om floden.
Det var det året och på den platsen som min mormor, Emily Jewell, började läsa Charles T. Russells bok Den gudomliga tidsåldersplanen. Hennes ögon öppnades omedelbart för den sanningen att bibeln inte innehåller läran om helvetet. Snart började hennes två vuxna döttrar, Bessie och Emily (den senare blev min mor), också se sanningens ljus skina igenom de dimmor av falska läror som predikades av United Free Church of Scotland. År 1908 döptes mormor som symbol av sitt överlämnande till att göra Guds vilja, och hennes döttrar döptes en kort tid därefter.
Min far var sekreterare i styrelsen för United Free Church i Bishopton. Han hade alltid haft svårt att godta läran om treenigheten, och därför erbjöd sig kyrkans präst att framföra en specialpredikan till hjälp för honom en söndag. Detta avgjorde saken! När min far hade lyssnat på detta försök att ge en förklaring, blev han övertygad om att treenighetsläran var falsk. Han gick ur kyrkan och blev döpt år 1912 som symbol av sitt överlämnande åt Jehova. En kort tid senare flyttade mina föräldrar norrut till Aberdeen med sina två barn, Louie och James, och jag föddes där år 1913.
Mina tankar om dessa svunna år och om mina föräldrars ansträngningar att uppfostra oss tre barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning” dröjde sig kvar i mitt sinne, när flygplanet började stiga över de kullar, floder och dalar som jag kände till från barndomen. (Efesierna 6:4) Jag kände mig oerhört tacksam mot Jehova den här vackra, soliga morgonen för denna fostran från mina föräldrars sida! Jag visste att den hade bidragit till att jag alltid hade hållit mig tätt intill Jehovas organisation.
Värdet av tidig fostran
Vår familj var alltid en lyckligt enad familj. Om min far och mor någonsin hade skilda synpunkter, försökte de att aldrig visa detta inför oss barn. Detta skapade inte enbart respekt för våra föräldrar, utan också en omgivning av verklig frid och trygghet i vårt hem.
Några av mina käraste minnen har att göra med vårt familjeumgänge på kvällarna. Vi stod själva för underhållningen och gjorde sådana saker som att sjunga till vårt eget ackompanjemang och spela sådana sällskapsspel tillsammans som Monopol. Och oavsett hur upptagen vår far var, försummade han aldrig att tillbringa någon tid tillsammans med oss praktiskt taget varje dag, och han läste då högt ur bibeln och ur Vakttornets publikationer såväl som ur annan både mer lättsam och mer allvarlig litteratur. Allt detta tjänade till att hålla ihop vår familj, då vi växte upp.
Vi var den enda familjen ”i sanningen” i denna norra del av Skottland på den tiden. Detta ledde till att vårt hem blev välkänt för många av Sällskapet Vakttornets resande representanter (pilgrimer som de då kallades), sådana som Albert Lloyd, Herbert Senior och Fred Scott. Somliga kom också från Sällskapets huvudkontor i Brooklyn i New York, däribland W. E. Van Amburgh och A. H. Macmillan. Dessa besök var milstolpar i mina unga år.
Fram till denna dag har jag känt mig tacksam för den äkta anda av gästfrihet som mina föräldrar visade. Detta berikade vårt familjeliv, och trots att jag var ung, började jag vidga mig i min uppskattning av hela brödraskaran. Tänk så mycket föräldrar kan göra i fråga om att uppodla ett innerligt band av kärlek mellan sina barn och den världsvida sammanslutningen av deras bröder!
Jag övervinner ett personligt problem
När jag kom upp i tonåren, blev jag en allt blygare och alltmer tillbakadragen pojke. Ju äldre jag blev, desto svårare tyckte jag det var att sammanträffa med människor och föra ett samtal med dem. Denna blyghet visade sig vara ett stort hinder på många sätt, men i synnerhet när det gällde att ge bevis för min tro genom att predika de goda nyheterna om Riket.
Strax efter första världskriget blev min mormor och min mor de första vittnena i Aberdeen som tog del i förkunnartjänsten från hus till hus. Vi barn tog del i att sprida traktater, men att tala direkt till människor vid dörrarna — ja, det var något helt annorlunda! Detta var en verklig utmaning. Men jag antog den slutligen. Jag skall aldrig glömma den söndagseftermiddag i november 1927, när jag sade till min far att jag skulle följa med honom i tjänsten från dörr till dörr. Det var första gången jag någonsin såg tårar på min fars kinder — i det här fallet tårar av glädje!
Familjetragedi som tog mig hårt
Det fridfulla lugnet i vårt familjeliv slogs i spillror kvällen den 25 juni 1929, när jag var 16 år. Min mor och min syster skyndade hemåt för att laga kvällsmat åt min far efter en dag i tjänsten. Plötsligt blev min mor påkörd av en motorcykel i hög fart, och hon släpades med nästan 40 meter. Hennes skallskador var så svåra att man inte väntade sig att hon skulle överleva. Men tack vare de många månader av kärleksfull vård som min syster Louie gav henne klarade hon sig. Så småningom kunde min mor leva ett någorlunda normalt liv fram till sin död år 1952.
Denna chockartade upplevelse åstadkom något mycket betydelsefullt för mig — den fick mig att företa en allvarlig granskning av mitt liv och vad jag gjorde med det. Den sommaren började jag studera bibeln mycket djupare än tidigare — jag gjorde sanningen till min egen. Detta var den stora vändpunkten för mig, och jag överlämnade mitt liv åt Jehovas tjänst. Det var emellertid först några år senare som jag fick möjlighet att symbolisera mitt överlämnande genom vattendop.
Jag träder in i heltidstjänsten
Sedan jag slutat skolan år 1932, gick jag en utbildning i el- och maskinteknik. I Storbritannien på den tiden förekom inte sådan uppmuntran som i dag ges åt ungdomar att träda in i predikoarbetet på heltid som pionjärer. Men allteftersom åren gick, förstod jag i vilket avseende jag borde öka mina insatser — i heltidstjänsten.
Jag kan livligt erinra mig en sak som vi studerade i början av år 1938 och som betonade fördelarna med att hålla sig tätt intill Jehovas organisation och personligen tillämpa dess anvisningar. Det var de nummer av tidskriften Vakttornet som behandlade Jona och de erfarenheter han fick gå igenom, när han avvek från sitt tjänsteuppdrag. Jag tog denna lärdom till hjärtat i mycket hög grad, och jag bestämde mig för att jag aldrig skulle tacka nej till något uppdrag som erbjöds mig genom Jehovas organisation. Föga insåg jag då hur många teokratiska uppdrag som skulle komma att sätta min föresats på prov.
Jag bad om vägledning, och svaret kom i form av ett oväntat brev från Sällskapets avdelningskontor i London, i vilket man bad mig att tänka över om jag ville bli medlem av Betelfamiljen. Jag grep ivrigt tillfället att gå in genom denna stora dörr som ledde till större tjänsteprivilegier. Detta ledde till att jag i april 1939 kom att arbeta tillsammans med Harold King, som senare tjänade som missionär i Kina och, till följd av sin predikoverksamhet, tillbringade många år i ett kommunistiskt fängelse. Vi arbetade med montering av större grammofoner och resegrammofoner som användes vid uppspelning av skivor med predikningar vid människors dörrar.
Harold och jag brukade föreställa oss alla olika slags människor som så småningom skulle komma att lyssna till budskapet om Riket med hjälp av den utrustning vi tillverkade. På så sätt förlorade vi aldrig ur sikte slutresultatet av vårt arbete. Alltsedan dess har jag, i samband med alla de olika uppgifterna jag har fått vid Betel, strävat efter att bevara denna inställning. Detta har gjort att mitt arbete har varit en verklig glädje och att det alltid har känts meningsfullt i förhållande till arbetet att predika om Riket.
Tjänsteprivilegier
Strax efter det att jag hade anlänt till Betel i London blev jag förordnad som församlingstjänare (som nu kallas presiderande tillsyningsman) i en församling med gott och väl 200 förkunnare. Tidigare hade jag varit tillsyningsman för en församling med enbart tio förkunnare! Sedan fick jag ansvaret för ljudavdelningen vid ett underbart landsomfattande konvent, som hölls i Leicester år 1941. Fram till dess hade jag endast haft begränsad erfarenhet av ljudanläggningar.
Senare blev jag förordnad att utföra resetjänst som tjänare för bröderna, vilket nu kallas kretstillsyningsman. Det fanns endast sex sådana tjänare i Storbritannien, när detta arbete påbörjades i januari 1943. Mitt förordnande skulle vara endast en månad, men det blev så att jag kom att besöka församlingarna i mer än tre år. Under dessa svåra år, då andra världskriget pågick, hade jag tillsynen över tre stora konvent — något som jag aldrig hade gjort tidigare.
Reseverksamheten på den tiden var helt annorlunda jämfört med vad den är i dag. Vi var alltid på resande fot, och att färdas kors och tvärs över hela Storbritannien under dessa krigsår var ibland mycket svårt. Vid mer än ett tillfälle var jag tvungen att ta mig fram på cykel under en del av resan mellan olika församlingar. I stället för att besöka en församling i veckan, vilket resande tillsyningsmän gör i dag, brukade vi, om församlingarna var små, besöka så många som sex stycken på en enda vecka!
Så här såg ett typiskt dagsschema ut: Upp klockan halv sex, och efter frukost i väg till nästa församling för att kunna börja med att granska församlingens handlingar senast klockan åtta. Eftermiddagen ägnades vanligen åt tjänst på fältet, och efter detta följde ett timslångt möte på kvällen tillsammans med tjänarna i församlingen och sedan ett tal till församlingen. Jag kom sällan i säng före klockan elva på kvällen — ibland, om jag skrev ner dagens församlingsrapport samma kväll, blev det ännu senare. Varje måndag var vikt för att jag skulle kunna fullborda rapporterna för veckan, för personligt studium och för allt förberedande arbete inför påföljande vecka.
Ett mycket arbetsamt veckoschema, tycker du kanske. Ja, det var det, men tänk så givande det var att känna att vi kunde styrka bröderna under dessa krigsår, då kontakterna med organisationen inte alltid var så goda! I en mycket bokstavlig bemärkelse upplevde vi tillfredsställelsen att få hjälpa församlingarna ”att stärkas i tron”. — Apostlagärningarna 16:5.
Tillbaka till Beteltjänsten
Jag blev tillfrågad om jag ville återvända till Beteltjänsten i april 1946. Jag var lycklig över att få göra detta, men jag tyckte att mitt liv hade blivit berikat i andligt avseende som en följd av dessa tre och ett halvt år i reseverksamheten. Organisationen fick större betydelse för mig nu, och jag hade samma känsla som om jag hade gjort det som beskrivs i Psalm 48:13, 14: ”Gå omkring Sion och vandra runt om det, räkna dess torn, ... skrid genom dess palats.” Mitt kringresande bland Jehovas folk hade fått min kärlek till ”hela brödraskaran” att växa. — 1 Petrus 2:17.
Efter min återkomst till Betel fick jag privilegiet att ansvara för en stor del av den tryckeriverksamhet som utfördes vid vårt tryckeri i London, och senare blev jag dessutom engagerad i arbetet med tryckplåtarna. Sedan, i september 1977, fick jag det unika privilegiet att bli medlem i Jehovas vittnens styrande krets i Brooklyn i New York i USA.
Jag måste medge att jag ibland kände att jag hade velat ”fly undan” några av de svårare uppdragen jag fick. Men då brukade jag erinra mig Jona och det misstag han gjorde, och jag brukade upprepa för mig själv det underbara löfte som man kan läsa i Psalm 55:23: ”Kasta din börda på Herren [Jehova], han skall uppehålla dig, han skall i evighet inte tillåta att den rättfärdige vacklar.” Hur sanna har jag inte funnit dessa ord vara!
Jehova begär aldrig att någon av oss skall göra något som han vet att vi inte kan klara av. Det är emellertid enbart i hans styrkas kraft som vi förmår utföra det han begär av oss. Och ytterligare en sak — om vi verkligen älskar våra bröder som arbetar vid vår sida, kommer de att ge oss sitt stöd och bistå oss, i det att de arbetar ”skuldra vid skuldra” i syfte att hjälpa oss att bära vår tilldelade arbetsbörda. — Sefanja 3:9, NW.
Dyrbara vänskapsband
Det finns naturligtvis en del kristna bröder för vilka man känner en speciell tillgivenhet. En av dessa var Alfred Pryce Hughes, som dog år 1978. Hans levnadsskildring stod att läsa i Vakttornet för 1 april 1963. Under många år var han landstjänare, och senare tjänade han som medlem av avdelningskontorets kommitté. Han var djupt älskad av vännerna i Storbritannien tack vare sin stora respekt för Jehovas organisation och sin lojalitet mot den och sin kärlek till alla vännerna. En annan sida hos honom var hans kärlek till tjänsten på fältet. Detta var något som aldrig avtog under hela hans liv, oavsett vilket ansvar han fick axla. Att arbeta tillsammans med trogna bröder som Pryce har betytt väldigt mycket för mig, och det har stärkt mig i min föresats att hålla mig tätt intill Jehovas organisation och förbli aktiv i tjänsten.
Den 29 oktober 1960 inträdde jag i ett särskilt dyrbart förhållande till en syster. Hon hade under en lång tid varit en nitisk pionjär, hade gått Gileadskolans 11:e klass och tjänade på den tiden på Irland. Mildred Willett och jag gifte oss den dagen, och alltsedan dess har hon varit ett troget stöd för mig i Beteltjänsten.
Innan Mildreds mor dog år 1965, rådde hon sin dotter att aldrig bli ”svartsjuk på Jehova”. Mildred har alltid haft sin mors ord i minnet, och detta har hjälpt henne att inte bli missnöjd, när jag ofta har varit tvungen att arbeta övertid. Detta har i allra högsta grad hjälpt mig att känna lycka i att utföra alla extra arbetsuppgifter som har kommit i min väg. Vi har båda upplevt synnerligen stor glädje i att vara delaktiga med varandra i givande erfarenheter i tjänsten.
Ett exempel är ett par som vi studerade bibeln tillsammans med och som gjorde snabba framsteg ända fram till överlämnande och dop och regelbundet tog del i tjänsten. Vi var så glada för det! Sedan slutade de plötsligt och utan någon uppenbar anledning att umgås med organisationen. Både Mildred och jag kände oss besvikna, och vi undrade ständigt vilket misstag vi hade begått i vår undervisning av dem. Vi bad oupphörligt till Jehova att han ändå skulle öppna deras hjärtan, så att de skulle kunna visa sin kärlek till sanningen. Kan du föreställa dig vår lycka, när vi fick ett brev från detta par omkring tio år senare, i vilket de berättade att de åter var aktiva medlemmar i en församling och att deras hem nu användes för församlingsbokstudium?
Den äkta mannen Will skrev: ”Jag vill tacka er för all den hjälp och kärleksfulla omtanke ni gav oss. ... Det var mitt fel att jag blev overksam, mitt hjärtas uppskattning var inte äkta. ... Vi har upplevt stor glädje över att vara tillbaka i Jehovas organisation. ... Det är med varma minnen i tankarna som jag skriver till er i kväll. Må Jehova fortsätta att välsigna er båda i er tjänst för honom.”
I ett annat brev skrev en mor till oss beträffande sin son Mike: ”Jag är så glad över att änglarna placerade honom vid er sida.” Vad menade hon? Det var så att Mike hade kommit till ett konvent tillsammans med sin mor och sin yngre bror, men han var egentligen inte intresserad av sanningen. Mildred lade märke till att pojken satt för sig själv och började småprata med honom. Sedan inbjöd vi honom och hans bror att komma till Betel i London och titta på det arbete vi utförde.
Senare kom Mike dit, och det som han fick se väckte hans intresse till liv tillräckligt mycket för att han skulle fortsätta att studera bibeln. Vad blev resultatet? Han är nu äldste i sin församling, och hans hustru och två pojkar är alla aktiva i tjänsten. För någon tid sedan skrev Mikes hustru: ”[Mike] har ofta nämnt att han träffade er båda ... och vilket djupt intryck han hade tagit av er vänlighet och ert intresse för honom.”
När min hustru och jag får sådana uttryck för uppskattning från personer som Will eller Mike, som vi har haft privilegiet att hjälpa, flödar våra hjärtan helt enkelt över av tacksamhet mot Jehova! Vilka ovärderliga belöningar sådana levande ”anbefallningsbrev” är — alla är en del av den glädje som vi har fått av att hålla oss tätt intill Jehovas organisation. — 2 Korintierna 3:1—3.
Vi tjänar vid världshögkvarteret
”En nation i sig själv.” På detta sätt beskrev redaktören för en dagstidning i Brooklyn Heights den stora familj på drygt 3.500 vittnen som bor vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York och på Sällskapets lantgårdar, som ligger omkring 160 kilometer längre norrut i delstaten New York. Jehovas smorda är sannerligen en andlig nation i Jehovas ögon! I dag kommer stora skaror från många av världens nationer fram och säger till dessa medlemmar av denna nation: ”Låt oss gå med er, ty vi har hört att Gud är med er.” — Sakarja 8:23; 1 Petrus 2:9.
Nu kan du kanske förstå vilken spännande upplevelse det var för min hustru och mig att ständigt få tillhöra denna stora Betelfamilj. Jag skulle tveklöst vilja säga att dessa senaste år av mitt liv utan jämförelse har varit de mest enastående åren av alla under min teokratiska verksamhet. Här känner man pulsen i Jehovas synliga organisation; här görs den andliga maten i ordning och skickas sedan ut till jordens fyra hörn; här ser man Jehovas ande i verksamhet och hur den ger vägledning och anvisningar om avgörande beslut som måste fattas; och här upplever man starkare än på någon annan plats de samlade bevisen på Jehovas välsignelse över arbetet att predika om Riket och att göra lärjungar. Alla dessa nyvunna erfarenheter och intryck har ytterligare sporrat mig att i ännu högre grad hålla mig tätt intill Jehovas folk.
Jag har återgett endast ett litet fåtal av mitt livs erfarenheter. De kan emellertid hjälpa dig att förstå varför jag kände mig så tacksam mot Jehova över att jag fortfarande var en del av vår kärleksfulla brödraskara, när mitt flygplan slutligen tog mark i Aberdeen denna soliga junimorgon. Den tid flygresan tog hade jag ägnat åt att blicka tillbaka på mina år i sanningen, och detta fick mig åter att tänka på hur värdefullt det är att vi alltemellanåt påminner oss själva om våra många välsignelser från Jehovas hand. — Psalm 40:6.
Min syster Louie var där och välkomnade mig — fortfarande trogen, nitisk och lojal efter mer än 60 års hängiven tjänst för Jehova. Jag tackade Jehova för denna ytterligare välsignelse, för var det inte så att aposteln Paulus sade att det är trohet som Jehova söker hos alla sina ”förvaltare”? (1 Korintierna 4:2) Vilken stor uppmuntran en medlem av en familj kan ge en annan genom att förbli trogen!
Vid ett tillfälle bad Mose: ”Lär oss att betänka hur få våra dagar är, för att vi må få visa hjärtan.” (Psalm 90:12) I takt med att Mildred och jag blir äldre inser vi behovet av att alltid förlita oss på Jehovas vishet, så att vi kan bruka vårt liv på ett sätt som ådagalägger vår kärlek till honom och till våra bröder. Jehova visar oss kärleksfullt den vägen, om vi håller oss tätt intill hans organisation.
[Bild på sidan 28]
John Barr (längst fram till vänster) omkring år 1930 med sin syster, sin bror och sina föräldrar
[Bild på sidan 31]
John Barr i dag med sin hustru Mildred