Min generation — unik och högt privilegierad!
Berättat av Melvin Sargent
MÅNGA ungdomar i dag har fötts i en familj av Jehovas vittnen. Men år 1896 var detta sannerligen ett sällsynt privilegium. Redan från barndomen lärde min mor mig att frukta Jehova på ett tillbörligt sätt och att uppskatta lösenoffret som framburits av hans Son. Därför tillhör jag en unik och högt privilegierad generation — tillräckligt gammal för att ha sett begynnelsen av tecknet på Kristi närvaro år 1914 och ändå möjligen ännu tillräckligt ung för att få leva och se dess fullständiga uppfyllelse vid Harmageddon. — Matteus 24:3, 33, 34.
En god start genom rätt fostran
Som barn blev jag föremål för något som kallades TLC-behandling — Tender Loving Care (öm, kärleksfull omvårdnad). Men ibland kunde denna omvårdnad ta sig uttryck på ett sådant sätt som en del människor i våra dagar kanske betraktar som alltför strängt. Jag kommer ihåg ett tillfälle då min mor, i samband med att jag lekte med en äldre pojke, råkade få höra hur den pojken plötsligt började använda ord som var helt nya för mig. ”De där orden är dåliga ord som du aldrig får använda”, sade hon till mig och lät mig förstå detta med mer än enbart ord! Men jag insåg att hennes tuktan var ett uttryck för öm och kärleksfull omvårdnad, och jag kommer ihåg att jag undrade varför Jimmies mor inte hade tuktat honom. Älskade hon honom verkligen inte tillräckligt?
Vi var den enda familj som var vittnen i Jewell County i Kansas i USA. Min far var inte en överlämnad tjänare åt Jehova, men han ledde plikttroget ett bibelstudium med oss barn. Min syster Eva var äldst, och Walter var 16 månader äldre än jag. Våra föräldrar förväntade av oss att vi varje kväll skulle hjälpa till med att diska. Men Walter hittade ofta på undanflykter och drog sig undan. Eva och jag såg emellertid denna syssla som en daglig möjlighet att tala om bibliska sanningar, och det var därför en välsignelse i förklädnad. Senare kom jag att inse att människor som drar sig undan förpliktelser i livet går miste om många välsignelser. Så gick det för Walter, som senare tog avstånd från sanningen.
Vår TLC-behandling ledde till goda resultat den 4 augusti 1912. Eva och jag steg upp före gryningen och reste 16 kilometer med häst och vagn för att ta morgontåget till Jamestown i Kansas. En pilgrim, som resande bibelforskare kallades, var på besök där, och detta var vårt första möte med bibelforskare utanför vårt eget hem. Det var också dagen för vårt dop.
Trots att jag var endast 16 år, frågade jag pilgrimbrodern om jag kunde börja i heltidstjänsten, som då kallades kolportörarbete. Han uppmuntrade mig att skriva till Sällskapet Vakttornet. Eftersom jag fortfarande behövdes hemma, måste jag emellertid uppskjuta denna verksamhet. Under den tid som gick använde jag min fritid till att regelbundet hjälpa bibelforskarna i Jamestown att sprida traktater i omkring 75 omgivande stora och små städer och samhällen.
Jag vittnade också vid andra tillfällen. En gång när vår hyresvärdinna kom till staden i affärer och bodde hos oss några dagar, gav jag henne en traktat. Detta måste ha gjort intryck på henne. Men efter det att hon hade återvänt hem till Iowa dröjde det 30 år innan jag såg henne igen. Hon hade blivit adventist och var inte intresserad av ”min religion”. Hon hade emellertid en lantegendom, och hon behövde någon som kunde ta hand om den. Eftersom hon inte kände till någon ”verkligt kristen man” i hennes religion som hon hade förtroende för, vände hon sig till mig. Den lön hon betalade mig gjorde att jag kunde fortsätta i heltidstjänsten i flera år. Vilken bekräftelse av Predikaren 11:1: ”Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.” Och det var även en bekräftelse av vad Jesus vid ett tillfälle sade: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” — Matteus 6:33.
Oförglömliga intryck
Första gången jag var med vid ett konvent var år 1913. Det gjorde ett djupt intryck på mig att se 41 nya som lät döpa sig, och jag blev också uppmuntrad att tänka att jag med min snabba start (jag hade varit döpt i tio månader) kanske hade anledning att hoppas på att kunna utveckla en ”Kristusliknande personlighet” före år 1914 för att göra ”kallelsen och utväljandet” av mig till något säkert och visst. Det gjorde också ett djupt intryck på mig att se så många röda och gula band. Kolportörer som sökte samarbetspartner bar röda band, och alla som önskade slå sig ihop med dem bar ett gult band.
En höjdpunkt i mina ögon vid konventet år 1914 var att få se Skapelsedramat i bilder och att få se broder Russell på nära håll. Han utstrålade värme och visade en verklig önskan att förmedla uppmuntrande upplysningar till sina åhörare. Han var medkännande och villig att lyssna till dem som kom till honom med problem. Men han var inte för stor av sig för lite tonårsskoj någon gång. En kväll när jag gick och spred scenariohäften som innehöll programmet för Skapelsedramat, skyndade han förbi. Jag erbjöd honom ett exemplar och låtsades som om jag inte kände igen honom. Först gick han förbi, men sedan vände han sig om och tackade mig med ett skratt och lät mig på så sätt förstå att han hade fattat skämtet.
År 1917, då jag blev 21 år, kunde jag äntligen börja i kolportörarbetet. Första världskriget hade redan pågått i nästan tre år. Med en resväska i handen, massor av böcker och 30 dollar på fickan begav jag mig till Nebraska tillsammans med min samarbetspartner, Ernest Leuba, en äldre erfaren kolportör. Vi fick både positiva och negativa erfarenheter. Jag kommer till exempel ihåg när vi en gång beslöt att använda en snabbmetod att placera böcker. Vi hade textade kort som erbjöd människor en kostnadsfri två dagars granskning av boken Den fullbordade hemligheten och att man kunde få privilegiet att skaffa sig den för 60 cent vid vårt återbesök. En förmiddag lånade var och en av oss ut tio böcker på detta sätt. Två dagar senare fick jag placera sju av mina, medan broder Leuba, som hade arbetat i ett område som till största delen var katolskt, placerade endast en. För att kunna få tillbaka en av de böcker han hade lånat ut var han tvungen att gå till den katolske prästen på orten, eftersom boken hade lämnats vidare till denne. Vi kom därför snart fram till att vår snabbmetod verkligen inte alls var lika bra som att ägna mer tid åt att tala med människorna.
Vi hade naturligtvis mycket lite pengar, vilket innebar att vi ibland var ganska påhittiga när det gällde att tänka ut olika sätt att vara ekonomiska. När vi till exempel senare flyttade till en annan ort där vi hade blivit förordnade att verka, Boulder i Colorado, köpte vi en biljett till den närmaste stationen på andra sidan delstatsgränsen. Sedan steg vi av tåget och köpte en annan biljett för resten av resan med nästa tåg. Varför? Därför att biljettpriset inom en delstat var två cent per mile, men biljettpriserna på direktgående tåg mellan delstaterna var högre. Förutom den omständigheten att vi sparade pengar kunde vi ägna tid åt informellt vittnande under uppehållet.
Krigstidsproblem och en ny början
Året var nu 1918, och Förenta staterna var fullt invecklat i kriget. En storm av motstånd utbröt mot bibelforskarna, och detta klargjorde vilka som hyste fruktan och vilka som inte gjorde det. En del bröder som var i värnpliktsåldern gick med på att utföra vapenfri militärtjänst, trots att de var vapenvägrare.
När jag mönstrade, begärde jag att få bli frikallad på grund av att jag var en Ordets förkunnare. Jag trodde att mina argument var välgrundade, och min inkallelse blev uppskjuten, medan mitt fall sändes till överklagningsnämnden. De var av en annan mening och ogillade min begäran. Detta dröjsmål fick emellertid det resultatet att jag inte hamnade i fängelse, vilket var bra eftersom det nu var skördetid och jag fick uppskov tills detta angelägna arbete på mina föräldrars lantgård kunde slutföras. Slutligen sattes datum för min inkallelse till den 15 november. Kriget slutade den 11 november. Jag hade klarat mig från fängelse med endast fyra dagars marginal.
Andra som oförfärat trädde upp till stöd för den kristna neutraliteten klarade sig inte lika bra. Vid ett konvent i Denver träffade jag en av dem. Denne broder var flintskallig, och han gav följande förklaring till detta: Han hade blivit bunden vid ett träd av en fanatisk pöbelhop som hade hällt het tjära över honom. ”Kvinnorna i gruppen”, sade han, ”var de värsta.” Han hade rakat av sig håret för att få bort tjäran. Sedan brast han ut i ett brett leende och sade följande om sin upplevelse: ”Jag skulle inte ha velat gå miste om den för allt i världen.”
Till följd av sin kompromisslösa ståndpunkt blev en del av Sällskapet Vakttornets styrelseledamöter fängslade på orätta grunder. Men år 1919, medan de ännu befann sig i fängelset, blev de återvalda till sina befattningar i Sällskapet, trots att några avfällingar gjorde ett försök att ta deras plats. De trogna bröderna såg detta som ett bevis på Jehovas godkännande. Fulla av glädje och uppmuntrade av att helig ande på nytt flödade över dem blev de ännu fastare beslutna än någonsin tidigare att åter ta itu med arbetet med att predika om Riket och att avslöja prästerskapet i fråga om deras skrymtaktiga underlåtenhet att ge sitt stöd åt Guds rike. En fullständig brytning med Babylon hade börjat.
Den 24 februari 1918 höll broder Rutherford för första gången det spännande talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” i Los Angeles i Kalifornien, och det hände efter det att Förenta staterna dragits in i första världskriget den 6 april 1917.
Viktiga förändringar under årens lopp
I sju år hade Lydia Tannahill och jag haft ett vänskapsförhållande som i huvudsak hade pågått brevledes. Efter att ha begrundat saker och ting under bön kom vi år 1921 fram till att det bästa för oss var att dra nytta av Paulus’ medgivande, i samband med att han gav andra rådet att vara ogifta, nämligen att ”den [gör] väl som gifter bort sin jungfrulighet”. (1 Korintierna 7:38) Vårt äktenskap var en gåva från Jehova och fick våra hjärtan att glädjas. Det dröjde emellertid inte länge förrän vi ställdes inför ett problem. Resandet hade gjort att en gammal ryggskada som Lydia led av blev akut, och mitt hjärta slog för långsamt, var ”ett trött hjärta” som läkarna kallade det, även om det var lojalt och kärleksfullt. Detta medförde blodbrist. Vi höll båda på att förlora våra krafter. Vi fick rådet att byta klimat och att begränsa våra dagliga resor. Den husvagn som var vårt hem var på så sätt idealisk och underlättade för oss att följa detta råd, och därför ägnade vi månaden september 1923 åt resan till Kalifornien.
Eftersom jag tillhör den högt privilegierade generation som jag gör, har jag haft tillfälle att se hur Jehovas synliga organisation har utvecklats under de år som gått. Jag var med när Los Angeles för första gången indelades i mindre predikodistrikt i samband med att söndagsvittnandet började och likaså när vi fick vårt nya namn, Jehovas vittnen, år 1931. Vilken spännande upplevelse att få vara med om de förändringar som genomfördes år 1932 och 1938 och som kom att utgöra en garanti för att de äldste förordnades teokratiskt i stället för demokratiskt! Och det har varit en glädje att se hur oklara stridsfrågor och spörsmål, sådana som neutraliteten och blodets helgd, blivit klarlagda.
Fastän jag hade upphört med kolportörarbetet år 1923, hade jag alltid bevarat pionjärandan. År 1943 var jag därför i stånd att återinträda i de snabbt växande leden av pionjärer. År 1945 fick jag till och med privilegiet att bli pionjär med särskilt uppdrag, och jag arbetade nio år i denna tjänst, till dess att mitt ”trötta hjärta” ännu en gång började besvära mig. Alltsedan år 1954 har jag tjänat som reguljär pionjär.
Mitt äktenskap med Lydia varade i 48 år, tills hon år 1969 förflyttades till ett nytt uppdrag, ett arv för hennes del som var ”förvarat i himlarna”, ett uppdrag som jag också själv hoppas få när tiden är inne. (1 Petrus 1:4) Även om vi aldrig blev välsignade med barn, blev vi välsignade med ett äktenskap som många betraktade som idealiskt. Trots att min förlust var stor, kunde jag komma över den genom att vara fullt upptagen med teokratiska intressen. Senare gifte jag mig med en erfaren pionjär som jag hade känt i många år, Evamae Bell. Vi fick glädjas åt 13 års kamratskap, till dess att även hon somnade in i döden.
Min generation — unik på ett speciellt sätt
Jag har ibland fått frågan: ”Vilken har varit din främsta upplevelse i sanningen?” Utan tvekan svarar jag: ”Att inom min egen generation få se de bibliska profetior som nedtecknades av inspirerade och hängivna män för många århundraden sedan gå i uppfyllelse.”
Sådana som tillhör min generation utanför den teokratiska organisationen har helt följdriktigt visat sig vara precis så som Skapelsedramat i bilder från år 1914 sade att de skulle vara: penninggalna, nöjeslystna och ärelystna. Vi som befinner oss i Herrens organisation har på varje tänkbart sätt försökt rikta deras uppmärksamhet på livets budskap. Vi har använt paroller, helsidesannonser, radioutsändningar, högtalarbilar, bärbara grammofoner, gigantiska konvent, parader med upplysningsspridare som bar skyltar och en växande armé av förkunnare som gått från hus till hus. Denna verksamhet har tjänat det syftet att den skilt människor åt — de som är för Guds upprättade rike står på den ena sidan, och de som är emot Riket står på den andra. Detta var det arbete som Jesus förutsade beträffande min generation! — Matteus 25:31—46.
Ända till dess att detta ”trötta hjärta” i min kropp slår sitt sista slag, kommer det att fortsätta att slå i uppskattning av det privilegium jag har haft — att tillhöra en unik generation. Det kommer att fortsätta att slå i uppskattning av det privilegium jag nu har — att se miljoner leende ansikten som skall fortsätta att le för evigt.
[Bild på sidan 23]
Melvin och Lydia Sargent, kolportörer, år 1921
[Bild på sidan 24]
Melvin och Evamae Sargent år 1976