Är religionshistorien till någon nytta för dig?

”I SKOLAN tyckte jag inte alls om historia”, medger Barbara öppet. Men nu uppskattar hon till exempel kunskapen om första världskriget. Tillsammans med bibeln hjälper denna upplysning henne att mera effektivt förklara varför världen sedan år 1914 har varit i avsaknad av fred. (Uppenbarelseboken 6:4) Religionshistorien kan likaledes hjälpa oss att förstå den värld vi lever i.

Varför har nationer, samhällen och till och med familjer varit splittrade i katolska och protestantiska trosuppfattningar sedan 1500-talet? ”I kampen för evangeliets rena lära, som förnämligast tyska, schweiziska och franska religionslärare då hade tagit initiativet till, var Rom ovilligt att ge efter”, kommenterar historikern Friedrich Oehninger. Detta ledde till bildandet av sekteriska kyrkosamfund.

Men blev ”evangeliets rena lära” verkligen återställd? En blick på religionshistorien kommer att hjälpa dig att få reda på vad som verkligen hände.

Vad avlatshandeln uppenbarade

”Reformationen började med Luthers kamp mot oegentligheterna i samband med avlatshandeln, till synes en fråga av praktisk betydelse bara för kyrkan”, kommenterar historikern Gottfried Fitzer. ”Men i verkligheten uppenbarade den att kyrkliga angelägenheter hade blivit nära sammanflätade med finans, ekonomi och politik.” Låt oss titta lite närmare på det.

Prins Albert av Brandenburg förvärvade flera inflytelserika ställningar i kyrkan. Han blev tvungen att betala Vatikanen motsvarigheten till omkring en och en halv miljon kronor, som finansierades genom ett banklån. Påven förordnade ärkebiskop Albert som sitt ombud, när det gällde avlatsbrev för mellersta Tyskland, och beviljade honom hälften av inkomsten för att återbetala sina skulder.

Alberts avlatsförsäljare bedrev en effektiv agitation och utlovade ”fullständig förlåtelse för alla synder” och omedelbar befrielse ur skärselden. Strängt taget erbjöd kyrkan bara efterskänkning av kyrkostraff, men folk trodde att avlatsbreven skulle frita dem från all synd. Martin Luther blev upprörd, och år 1517 offentliggjorde han sina ryktbara 95 teser, ”av kärlek till sanningen”, som han skrev i inledningen.a

Eftersom Luther bara sökte ett disputerande bland lärda, vilket han som lärare hade rätt till, var teserna skrivna på latin. Men de skapade ”en häpnadsväckande sensation”, enligt Friedrich Oehninger. ”Inom 14 dagar var de [de tryckta tyska översättningarna] kända över hela Tyskland, inom fyra veckor i hela kristenheten. En del gladdes över att någon till sist hade tagit ståndpunkt emot det romerska förtrycket. För andra blev Luther ett föremål för hat.” Luther blev själv överraskad över den verkan hans teser hade. Vad uppenbarade de?

Vad Luthers 95 teser uppenbarade

I hans första tes heter det att ”de troendes hela liv skulle vara bot”. Syndaren kunde inte vinna frid med Gud genom avlatsbrev, utan genom verklig ånger och kristet uppförande. En av de sista teserna lyder: ”Bort fördenskull med alla de profeter, som säga till Kristi menighet: Frid, Frid, ändock där icke är någon frid.” — 92:a.

Inte tradition, utan evangelium måste vara det ”allra största” och den ”sanna skatten”, skrev Luther. (55:e, 62:a, 65:e) Riktigt. Jesus angav mönstret genom att undervisa med utgångspunkt från den inspirerade Skriften och säga om Guds ord: ”Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17; Lukas 24:44) Genom att avvika från detta mönster förkastade prästerna bibeln som högsta auktoritet och blev fångade i människolärornas fälla. Luther tillrättavisade dem och sade: ”Människofunder förkunna de, som säga, att så snart som det inkastade myntet klingar i offerkistan, flyger själen upp ur skärselden.” — 27:e.

Luther sade varnande att ”vinning och girighet befordras” genom sådant predikande. (28:e) Religionshistorien visar att prästerna ignorerade Skriftens varningar och föll offer för penningkärleken. (Hebréerna 13:5) I en katolsk historiebok medger man: ”Grundorsaken till förfallet i kyrkan under den tiden var kurians skattepolitik, som var grundligt besudlad av simoni.”

När Luther höjde rösten mot ”den ’helgade’ kyrkotraditionen” och ”rakt på sak fördömde kyrkans förfall till penningens och maktens värld”, som en protestantisk historiker uttryckte det, rörde han vid problemets själva kärna: det allmänna övergivandet av den ursprungliga kristna läran.

Hur flykten från den sanna tron började

I den 11:e tesen sägs det om en oskriftenlig lära att ”detta ogräs ... synes visserligen hava blivit utsått medan biskoparna sovo”. Detta påminner oss om Jesu liknelse om vetet och ogräset, i vilken han förutsade sådden av skenkristna. (Matteus 13:36—43) Efter apostlarnas död blandade dessa falska kristna tillsammans med avfälliga lärare upp rena bibliska läror med grekisk filosofi och införde sådana oskriftenliga läror som själens odödlighet, ett brinnande helvete och treenigheten.b — Apostlagärningarna 20:29, 30.

De första kristna hade till exempel ingen bildkonst, och de så kallade kyrkofäderna betraktade vördandet av en bild som en ”villfarelse och överträdelse”. Men vid slutet av 300-talet var kyrkorna redan fulla av porträttbilder av Jesus, Maria, apostlarna, änglar och profeterna. Enligt Epifanios av Salamis fick de avbildade otillbörlig vördnad, när människor neg inför dem. Så småningom började man ignorera varningen ”var på er vakt mot avgudarna”. — 1 Johannes 5:21; jämför Apostlagärningarna 10:25, 26.

Till bekännelsen kristna förkastade Jesu befallning, när de började ”spela herrar” över sina bröder genom att organisera en prästerlig hierarki. (Matteus 20:25—27; 23:8—11) Senare gjorde Roms biskopar anspråk på företräde. Under det att det ”ecklesiastiska livets förfall under påvedömets sekulariserade styre fortsatte ohämmat”, försökte kyrkan ”reformera sig, men var inte i stånd till att göra det”, kommenterar historikern Oehninger.

Under 1500-talet inträffade fler förändringar. ”Stämningen på den tiden var till hans [Luthers] fördel”, säger Oehninger och tillägger att ”motståndare angrep honom och hotade honom med döden som kättare, men de drev honom bara till att göra fler och nyare undersökningar på Skriftens grundval, till dess hela det romerska systemet, som en enbart mänsklig skapelse, började smulas sönder inför hans ögon”. Men var de nyfödda kyrkorna verkligen fria, som man påstod, från ”hemska missbruk och falska läror”?

Reformationen — ingen återställelse

Efterlysningen av en reform på 1500-talet ledde inte till en återställelse av vare sig den ”universella” kyrkan eller de urkristna lärorna, utan vållade bara en splittring av den avfälliga kristenheten i avfälliga delar, som skilde sig ytterligare. Våra dagars biskopar, Luthers arvingar inbegripna, tycks vara lika ”sovande” som den 11:e tesen omnämner.

Protestanterna förkastade läran om avlat men omfattade många andra falska läror. ”Från grekisk filosofi mottog den kristna teologin också läran om själens odödlighet”, heter det i Evangelischer Erwachsenenkatechismus (Evangelisk katekes för vuxna). Den blev ”kombinerad ... med det bibliska vittnesbördet om kroppens uppståndelse”.

Genom att använda människoläror och blanda ihop sin tjänst med världsliga ting, inbegripet politik, undergräver kristenhetens ledare liksom på Luthers tid bibelns auktoritet. Deras blott och bart ”yttre form av gudaktig hängivenhet” visar sig därför vara utan kraft och ur stånd att vända på det minskande antalet närvarande vid kyrkans gudstjänster, likgiltigheten hos kyrkans medlemmar, politiseringen av de kyrkliga diskussionerna och det ökande antal som begär utträde ur kyrkan. — 2 Timoteus 3:5.

Liksom upplysningar angående en patients föregående kan hjälpa en läkare att ställa en bättre diagnos på personens sjukdom, så kan religionshistorien hjälpa oss att förstå varför kristenheten förblir dödligt sjuk i våra dagar. Är då allt hopp ute för den sanna kristendomen? Tvärtom! Jesu liknelse angav att hans veteliknande efterföljare, de verkliga ”rikets söner”, skulle bli identifierade vid skörden i ”ändens tid”. (Matteus 13:38, 39; Daniel 12:4) Hur skulle detta gå till?

En lektion ur nutida religionshistoria

År 1891 besökte en grupp av bibelforskare Luthers gamla hus i Wittenberg. ”Hur levande framstod inte för sinnet de stormiga tiderna”, rapporterade en av resenärerna. Bland dem som gick in i Luthers ”läsrum och satt i hans gamla stol” var Charles Taze Russell. Rapporten fortsätter: ”Fastän de som påbörjade den stora reformationen kom till korta i arbetet och började organisera andra villfarelsesystem, har vi ... icke desto mindre stor orsak till att glädjas i våra dagar för att, genom Guds försyn, renandet av helgedomen har fortskridit till sin fullbordan och de gyllene kärlen av gudomlig sanning nu åter ställs på sin plats.” Vad Luther misslyckades i att utföra hjälpte denne besökare till med att åstadkomma.

Det var en händelse med historiska dimensioner när Russell, tillsammans med andra sanningsälskande män och kvinnor, satte i gång ett självständigt bibelstudium på 1870-talet. Mellan 1870 och 1875 kom de emellertid ”ej längre än till att se de yttre konturerna av Guds plan och till att förkasta många länge omhuldade villfarelser. Rätta tiden för ett klart urskiljande av detaljerna hade då ännu ej till fullo kommit”, som Russell senare skrev. Men de följande åren blev milstenar i förbindelse med återställandet av de ursprungliga kristna normerna.

Genom tidskriften Zion’s Watch Tower tillkännagav bibelforskarna att den Högstes namn är Jehova, att själen är dödlig (1881), att treenighetsläran är oskriftenlig (1882) och att bibelns helvete är graven (1883). Liksom falska läror steg för steg hade vunnit tillträde, började nu sanningens ljus steg för steg att växa i klarhet. (Ordspråksboken 4:18, 19) Redan från början förstod dessa kristna grundsanningarna om Jesus, som gav sitt liv såsom en lösen, och de gjorde hans osynliga återkomst och Guds rike till kärnan i sin verksamhet. — 1 Timoteus 2:6.

För att bättre organisera verket med att ”sprida bibelns sanningar på olika språk” med hjälp av publikationer lät bibelforskarna år 1884 lagligen inregistrera i Förenta staterna det redan bildade Zion’s Watch Tower Tract Society. Året dessförinnan hade det redan kommit ut publikationer på svenska, och år 1885 kom sedan den första litteraturen på tyska. År 1892 tog man missionsverksamhet i främmande länder i betraktande. I våra dagar sprider bibelforskarna, väl kända som Jehovas vittnen, ”dessa goda nyheter om riket” i 208 länder och områden och på mer än 200 språk. — Matteus 24:14.

De flesta av vittnena var medlemmar av kristenhetens kyrkosamfund eller av andra religioner och trodde på Gud vanärande läror. Sedan de inhämtat exakt kunskap om Gud och utövat tro, ångrade de sitt tidigare handlingssätt, vände om och blev åt Jehova överlämnade, döpta tjänare. Genom att ”utföra gärningar som svarar mot sinnesändringen” fick de ett rent samvete och frid med Gud. — Apostlagärningarna 26:20; Johannes 17:3.

Är religionshistorien till någon nytta?

Ja, det är den verkligen. Stora delar av bibeln innehåller nyttig religionshistoria. (Romarna 15:4) Evangelierna visar att Jesus lärde ut sanningen om Gud och hans uppsåt med jorden. Jesu efterföljare skulle vänta på himmelriket, som skulle lösa de jordiska problemen. ”Var alltså ständigt vaksamma, eftersom ni inte vet vare sig dagen eller stunden”, sade Jesus. — Matteus 6:9, 10; 25:1—13.

Religionshistorien bekräftar uppkomsten av de på förhand omtalade skenkristna, som upprättade sin egen jordiska regering. Reformationen förändrade världens ansikte, men återställde inte de sanna bibliska lärorna. Historien pekar också på förekomsten av nutida kristna som rättar sig efter maningen: ”Var ... ständigt vaksamma”, som inte är ”någon del av världen” och som sätter Guds rike först. (Johannes 17:16) Denna upplysning har hjälpt många människor att känna igen Jesu sanna efterföljare i våra dagar.

Barbara, som nämndes i början av den här artikeln, är ett av de mer än 3.000.000 verksamma vittnen jorden runt som försöker nå ärliga människor med ”evangeliets rena lära”. Ett visst mått av kunskap om religionshistorien har blivit till nytta också för dessa Rikets förkunnare.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 28]

Avlaten är efterskänkningen av (timliga) straff för synder. ... Efterskänkningen är verksam här eller i skärselden. — Den katolske lärde Josef Lortz.

Även i våra dagar är forskarna oense beträffande vad avlaten är och vad den betyder för katolikens liv. — Den protestantiske historikern Heinrich Bornkamm.

Avlaten — en särskild katolsk lära

Biktfadern ålägger den ångrande katoliken en botgöring (till exempel bön, fasta, allmosor eller pilgrimsfärd). Påven kan efterskänka dessa straff, eftersom han, enligt romersk-katolsk teori, är herre över alla timliga straff (skärselden inbegripen) och beviljar avlat från den så kallade skatten av Kristi och helgonens förtjänster. Under medeltiden föranledde detta privilegium allvarligt missbruk och beskrevs som ”en kommersiell affär av stor omfattning, som bedrevs på bekostnad av moralnormerna och i strid med den Heliga skrifts läror”.

Kyrkan jämställer inte botgöringen med förlåtandet av synder. Men även under medeltiden behöll människor ”den enkla tron att genom betalning upphävdes [synda]skulden”, och avlatspredikanterna understödde den föreställningen. Luthers teser var riktade mot dessa ”fabler” och sammanfattades därför: ”Avlatsbrev är verk av människor och har ingenting att göra med det sanna evangeliet.”

Påven Clemens VI fastställde läran år 1343, men definierade den inte tydligt. Luther kunde därför hänvisa till dess till intet förpliktande art. Kyrkan rättade snabbt till detta genom att utfärda en officiell definition av avlaten år 1518. Men Leo X:s påvliga bulla erbjöd inga ”bibliska bevis för att jämställa Kristi och helgonens förtjänster med avlatsbrevens skattkammare”. Detta framtvingade hos katoliken Luther ett ögonblickligt beslut. Hans förkastande av det oskriftenliga avlatssystemet släppte loss reformationen, och förkastandet av hans kritik ledde till den stora kyrkosöndringen.

I nutiden har allvarlig kritik från den romersk-katolska kyrkans led ”inte lett till en förändring av systemet, utan bara lett till reformering av sedvänjorna”. År 1967 fattade påven Paul VI beslut till förmån för den gamla avlatsteorin. För katolikerna är den avgörande frågan fortfarande: Följer jag Guds ord, eller tror jag människoläror?