Jag har sett att Jehova är god

Berättat av Lennart Johnson

SÖNDAGEN den 26 juli 1931 höll J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets andre president, talet ”Riket som är världens hopp” på en arena i Columbus i Ohio. Vår familj i Rockford i Illinois lyssnade på det i radio. Jag var bara 14 år, men detta program lyfte så att säga en tjock slöja från mina ögon.

Min far var intresserad av budskapet om Riket, och senare även min bror, men min mor var alltid likgiltig. Min far dog året därefter, år 1932. Genom andra radioutsändningar från Vakttornet fick jag kontinuerligt andlig mat, men det dröjde ända till april år 1933, innan jag fann Jehovas vittnens möteslokal många kilometer längre bort, på andra sidan floden.

Vilken överraskning det var för den lilla gruppen där att få se en gänglig tonåring komma cyklande till deras möten för att vara med och studera Rättfärdighetens triumf, Andra boken! Vid varje möte lärde jag mig mer och mer, och två månader senare kunde jag glädja mig åt att börja gå från dörr till dörr med budskapet om Riket. Jag blev döpt vid en regional sammankomst (nu kretssammankomst) redan samma år.

Efter varje skoldag brukade jag ägna ungefär en timme åt att besöka grannarna i området runt vårt hem med budskapet om Riket. Jag fick också tillfälle att vittna i skolan. Där förekom det till exempel att undervisningen handlade om helvetet och läran om dess plågor. Detta manade mig att framlägga skriftenliga bevis för att de döda inte plågas, utan att de är utan medvetande och befinner sig i sina gravar med utsikten till en uppståndelse. Läraren lät mig läsa upp min utförliga uppsats inför hela klassen.

Heltidstjänsten

I maj 1935 var jag med vid konventet i Washington, där pionjärtjänsten (heltidstjänsten) betonades. När jag kom tillbaka hem, skrev jag till Sällskapet Vakttornet, och man sände mig inte endast en lista över de distrikt som fanns, utan också, till min förvåning, flera beskrivningar av hur man bygger en husvagn. På den tiden innebar pionjärtjänsten ofta att man begav sig till nya områden, och en husvagn utgjorde en lämplig bostad. Därför bestämde jag mig för att göra ansträngningar att skaffa mig en bil och en husvagn, så att jag kunde ägna mig åt heltidstjänsten.

Under tiden fick jag vara med om att använda en högtalarbil, som vår församling hade anskaffat för att kungöra budskapet om Riket. När en annan broder och jag blev inbjudna till Monroe i Wisconsin för att använda den där, träffade jag Virginia Ellis och gifte mig strax därefter med henne. Nu kunde vi arbeta tillsammans på att skaffa oss den bil och den husvagn som vi skulle använda i pionjärverksamheten!

Hösten 1938 dog min mor, och ungefär vid den tiden skrev Harold Woodworth till oss från New Mexico: ”Kom hit; behovet är stort.” Vi begav oss därför i väg till New Mexico, en resa på omkring 1.600 kilometer tvärs igenom landet. På en adress utmed färdvägen nåddes vi av ett telegram: ”Kom tillbaka hem”, löd det manande. Jag skulle få ett välbetalt arbete med utmärkta utsikter till befordran. Jag rev telegrammet i bitar. Om Jehova hade hjälpt oss att förbereda oss för pionjärtjänsten, tänkte jag inte låta någonting komma i vägen!

I mars 1939 började vi vår pionjärtjänst i trakten kring Hobbs i New Mexico. Detta var ett område där boskapsuppfödning var omfattande; det fanns också många nyuppförda bostäder i anslutning till oljefälten att besöka i denna trakt. Den lilla församlingen hade möten på fredagar och söndagar, och vi brukade därför ta med oss litteratur, vatten, mat, en liten spis och en hopfällbar säng och ägna tiden från och med måndagen till och med fredagseftermiddagen åt att predika på landsbygden. När natten kom, sov vi ute i det fria med himlen som tak och en ”oljefältsfackla” i närheten, som skrämde bort skallerormarna. Veckosluten tillbringade vi i staden och samarbetade då med församlingen.

Efter flera månader enligt detta schema sände Sällskapet oss vidare till Roswell och sedan till Albuquerque i New Mexico. Här använde vi åter högtalarbilen, vilket var särskilt effektivt i vårt vittnande för indianbyar i trakten. När den nya verksamheten med gatuvittnande med hjälp av våra tidskrifter började tidigt år 1940, kände vi glädje över att få ta del i den tillsammans med bröderna i staden Albuquerque.

Motstånd under krigshysterin

Andra världskriget hade börjat i Europa i september året före, och en period av ondsint motstånd följde på grund av vår neutrala ståndpunkt i fråga om deltagande i kriget. Vid ett tillfälle slets skjortan bokstavligen av kroppen på mig, när jag tog del i tjänsten.

Under sommaren 1940 arbetade bröderna med tidskrifterna i närheten av El Paso i Texas, och ett antal av dem blev arresterade. Påföljande måndag åkte Harold Woodworth och jag för att hjälpa dem under deras rättegång. Genom att fråga ut bröderna inför domstolen var jag i stånd att ta fram avgörande punkter i deras försvar. Efter det att alla hade förklarats oskyldiga blev jag i tidningsreportaget omnämnd som en ”lovande ung jurist från Albuquerque”. Men i verkligheten var det Jehova som gav sina tjänare seger den dagen!

En liknande händelse inträffade när våra bröder blev arresterade, därför att de hade predikat i en annan stad. Efter det att jag hade framträtt inför domstolen och fört deras talan lämnade broder David Gray och jag ett brev till varje ämbetsman i staden. Brevet framhöll Jehovas vittnens lagstadgade rätt att utföra sin verksamhet, och det påpekade varnande att om vittnena utsattes för fortsatta trakasserier, skulle ämbetsmännen hållas ansvariga för alla skadeståndsanspråk som kunde bli följden.

Borgmästaren tog emot brevet och läste det utan kommentar, men polischefen sade till oss: ”Här ute i Västern gör människor en tur utanför staden, och ... ja ... andra letar efter dem senare, men man kan aldrig hitta dem.” Men hotet sattes aldrig i verket, utan i stället lugnade allt ner sig, och domstolsprocessen mot bröderna lades ner.

Ungefär vid den här tiden blev jag av Sällskapet Vakttornet förordnad till zontjänare (kretstillsyningsman). Mitt förordnande omfattade en stor del av New Mexico och en del av Texas.

Gilead och förordnande i ett annat land

År 1943 fick Virginia och jag en inbjudan att delta i den andra klassen i Vakttornets Bibelskola Gilead. Efter att ha utexaminerats i januari 1944 blev vi först förordnade att samarbeta med Flatbushförsamlingen i Brooklyn i New York. Vi bodde bakom Sällskapets tryckeri i en gammal byggnad, som man senare rev för att utvidga tryckerianläggningen vid Adams Street.

Efter någon tid blev vi emellertid förordnade att tjäna i Dominikanska republiken, där Rafael Leónidas Trujillo Molina var enväldig diktator. När vi kom dit söndagen den 1 april 1945, var Virginia och jag de enda vittnena i landet. Vi begav oss till Victoria Hotel och fick husrum där — 5 dollar om dagen för oss båda, inklusive måltider. Redan samma eftermiddag satte vi i gång vårt första bibelstudium.

Det gick till på följande sätt: Två dominikanska kvinnor, som vi hade studerat bibeln med i Brooklyn, hade gett oss namnen på släktingar och bekanta, och en av dem var en viss dr Green. När vi besökte honom, träffade vi också hans granne, Moses Rollins. Efter det att vi hade berättat för dem hur vi fick deras namn och adresser lyssnade de med spänd uppmärksamhet på budskapet om Riket och gick med på ett bibelstudium. Snart blev Moses den förste infödde förkunnaren av Riket i detta land.

Redan samma kväll följde dr Green med oss på jakt efter en bostad från övre våningen på en tvåvåningsbuss. Vi hyrde slutligen ett litet betonghus där i huvudstaden, Ciudad Trujillo (nu Santo Domingo). I juni anslöt sig ytterligare fyra missionärer till oss. Ett andra missionärshem upprättades, och sedan anlände fler missionärer. I augusti 1946 hade vi ett rekord på 28 förkunnare. Snart anlände många fler missionärer, och även för dem upprättades missionärshem. Tillväxten hade tagit sin början!

Vi tjänar under förbud

Redan år 1950 hade vi vuxit till långt över 200 förkunnare. Men eftersom Jehovas vittnen bevarar sig strikt neutrala, började Trujillos regering sätta våra unga bröder i fängelse. Till råga på allt detta utfärdades sedan ett totalt förbud mot Jehovas vittnens verksamhet den 21 juni 1950.

Bröderna kunde nu inte hålla möten i sina Rikets salar och började därför komma tillsammans utan att väcka uppseende i små grupper i privata hem. Där studerade vi artiklar i Vakttornet som hade framställts genom duplicering. Alla de som var lojala satte stort värde på den andliga styrka som Jehova fortsatte att ge dem i dessa små studiegrupper.

Söndagen var den dag då vi besökte de många dominikanska bröderna i Trujillos fängelser. Vi brukade bli visiterade när vi gick in, och alla detaljer om vår identitet blev utförligt antecknade. Ibland var vi omgivna av soldater när vi var tillsammans med dessa bröder, och de iakttog oss noggrant. Vid ett tillfälle fick vi sällskap av Stanley Aniol från Chicago, som var på besök hos sin dotter Mary som var missionär (nu Mary Adams, som tjänar vid Betel i Brooklyn). Rörd av de unga dominikanska brödernas ostrafflighet kysste broder Aniol dem alla ömt inför ögonen på de soldater som iakttog dem.

När vi efter besöket gick utmed den stora affärsgatan, följde en bil full av Trujillos män efter oss i snigelfart. Detta var en av Trujillos välkända metoder att försöka injaga fruktan hos människor. När vi talade om för broder Aniol vad de hade för avsikter, gjorde det honom inte det minsta skakad. Det var verkligen nödvändigt att ignorera Trujillos ansträngningar att skrämma oss och att hysa full förtröstan på Jehova.

Ibland brukade bedragare, Trujillos spioner, ringa på vår dörr och utge sig för att vara bröder. Därför var vi tvungna att vara ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matteus 10:16) Vi brukade pröva sådana personer med utforskande frågor för att kunna avgöra om de verkligen var våra bröder eller inte.

Under förbudet brukade flera talare hålla åminnelsetal i tre olika studiegrupper var och färdas så obemärkt som möjligt från den ena platsen till den andra. Ofta blev det skyfall på kvällen för Åminnelsen, och eftersom Trujillos spioner var lika rädda för ett kraftigt regn som människor på andra platser är för en häftig snöstorm, var det en välsignelse för oss.

Eftersom Trujillos regering skulle ha satt stopp för en återinresa i landet, var de flesta missionärerna inte närvarande vid de internationella konventen i New York år 1950 och år 1953. Vi fick nöja oss med det som rapporterades om konventen i The New York Times, som innehöll vackra bilder från konventen och detaljerade skildringar av programmet dag för dag. En biograf på orten visade en lång film från det stora dopet vid 1953 års konvent.

År 1956 kallades Roy Brandt och jag till ett officiellt förhör. Ämbetsmän i Trujillos regering hade tidigare inbjudit broder Manuel Hierrezuelo till ett sammanträffande. Men senare återbördades Manuel till sin familj som ett lik. Hur skulle det nu gå för oss?

När vi hade infunnit oss, förhördes vi var och en enskilt, och våra svar antecknades tydligen. Ingenting mer hände vid det tillfället, men två månader senare tillkännagav tidningarna att Trujillos regering hade upphävt förbudet mot Jehovas vittnen och att vi kunde återuppta vår verksamhet offentligt. Rikets salar öppnades åter, och Jehovas verk fortsatte att gå framåt.

I juni 1957 började emellertid en våldsam ny våg av förföljelse, och alla missionärer utvisades ur landet. Vår avresa var verkligen en sorgedag för oss. Virginia och jag hade tjänat i 12 år i Dominikanska republiken, och vi hade fått se antalet vittnen växa från enbart vi två till långt över 600. År 1960 upphörde det andra förbudet, och antalet förkunnare fortsatte att växa och är nu omkring 10.000!

Tjänst i Puerto Rico

När vi anlände till Puerto Rico i augusti 1957, fanns våra kristna bröder såväl som tidningsreportrar på plats för att ta emot oss. De redogörelser i pressen som blev ett resultat av detta gav ett omfattande vittnesbörd. På den tiden fanns det färre än 1.200 förkunnare av Riket i Puerto Rico; nu finns det nästan 22.000!

År 1958 fick jag av Sällskapet erbjudandet att bli resande tillsyningsman. Under årens lopp kom vi därför att lära känna och samarbeta med många trogna bröder från alla delar av Puerto Rico och Jungfruöarna. När det hade gått en tid, blev min hustru och jag medlemmar av Betelfamiljen i landet. Och efter det att en avdelningskommitté hade bildats här har Jehova gett mig privilegiet att få tillhöra den.

Det fyller mig med lycka att av Jehova i personligt avseende ha fått det som var förutsagt: ”hundrafalt nu; ... bröder och systrar och mödrar och barn”. (Markus 10:30) Jag har aldrig velat använda mitt liv på något annat sätt än i hans tjänst. Och när jag ser tillbaka på de omkring 48 år som har gått sedan jag började som pionjär, gläder jag mig därför åt att säga att jag verkligen har sett att Jehova är god! — Psalm 34:9.

Medan Lennart Johnsons levnadsberättelse fick sin slutliga bearbetning, dog Virginia Johnson fridfullt i sömnen den 31 januari 1987

[Infälld text på sidan 27]

Det var Jehova som gav sina tjänare seger!

[Infälld text på sidan 28]

Alla de lojala satte stort värde på den andliga styrka som Jehova fortsatte att ge oss

[Bild på sidan 29]

Virginia och jag arbetade tillsammans med många trogna bröder från alla delar av Puerto Rico