Religion och vidskepelse — Vänner eller fiender?
DET var lördagen den 11 juni 1983. På den indonesiska ön Java kunde man se hur byborna rusade till sina hus för att frenetiskt söka täta alla springor i tak, fönster och dörrar. Varför denna panik? En solförmörkelse hade just börjat, och byborna fruktade att solskuggan skulle komma in i deras hus och bringa olycka.
Människor i de så kallade utvecklingsländerna följer ofta sådana trosuppfattningar med religiöst nit. I vissa delar av Afrika undviker människor till exempel att vistas i solen vid middagstiden, eftersom man då ”kan bli tokig”. Barnen får inte äta ägg i fruktan för att ”de kan bli tjuvar”. Föräldrar vill inte tala om exakt hur många barn de har, för ”häxor kan höra att man skryter och komma och ta ett av dem”. — African Primal Religions.
Människor i västvärlden kanske skrattar åt sådana sedvänjor och betraktar dem som ett uttryck för vidskeplig fruktan, en produkt av ”hednisk okunnighet”. Men sådana trosuppfattningar är inte begränsade till icke-kristna. De ”förekommer bland människor i alla delar av världen”, säger dr Wayland Hand, professor i folkminnesforskning och germanska språk. Han och hans kollega, dr Tally, har redan samlat in närmare en miljon exempel på vidskepliga föreställningar enbart i Förenta staterna.
Ivriga att få veta sitt öde tar många så kallade kristna sin tillflykt till astrologi — en av de äldsta formerna av vidskepelse. Och egendomligt nog ger de religiösa ledarna många gånger öppet sitt stöd åt sådana vidskepliga föreställningar. En kall dag i New York, den 10 januari 1982, ledde till exempel den grekisk-ortodoxe patriarken Vasilios en friluftsmässa för att fira trettondagen. Efter mässan, rapporterar New York Post, kastade han ut ett guldkors i East River och sade till de kringstående att den förste som återfann korset skulle ha tur resten av livet.
Men är kristna trosuppfattningar förenliga med vidskepelse? En författare gjorde en gång följande iakttagelse: ”På trons grav blomstrar vidskepelsens blomma.” Borde man därför inte kunna förvänta att den kristna religionen skulle motverka och skingra vidskeplig fruktan?
Religionen – skingrar den vidskeplig fruktan?
Den sanna religionen borde göra det, och under det första århundradet gjorde den det också. Trots att de första kristna levde mitt i den vidskepliga romerska världen, tog de avstånd från alla former av vidskepelse. Men efter Kristi apostlars död började falska religiösa läror, däribland vidskepelser, smyga sig in i församlingen. (1 Timoteus 4:1, 7; Apostlagärningarna 20:30) En prästklass började framträda, som enligt boken A History of the Christian Church godkände sådana sedvänjor som bruket av horoskop och andra former av vidskepelse. Med tiden kom sådana populära sedvänjor att betecknas som ”kristna”.
Hur är det då i dag? Världens religioner tolererar fortfarande vidskepliga seder och bruk. Så är det till exempel i Surinam, där man ofta kan få se så kallade kristna av afrikansk härstamning bära amuletter som de tror skall skydda dem mot onda andar. En iakttagare konstaterar: ”De här människorna lever, äter, arbetar och sover dagligen i fruktan.” Miljontals människor runt om i världen hyser en liknande fruktan för de dödas ”andar”. Ironiskt nog har religionen ofta underblåst sådana vidskepliga föreställningar.
Vi kan till exempel se vad som hände på den afrikanska ön Madagaskar. När kristenhetens missionärer började sprida sina trosuppfattningar, visade madagaskerna intresse men var ovilliga att överge sina traditionella trosuppfattningar. Hur reagerade då kyrkorna? I Daily Nation, en tidning som utges i Kenya, heter det: ”De första missionärerna var toleranta och flexibla och kom att acceptera denna situation.” Vad blev resultatet? I dag är hälften av invånarna på Madagaskar till bekännelsen kristna. Men ändå fruktar de sina döda förfäders ”andar”! De ber till exempel ofta en präst eller en pastor att komma och välsigna en död förfaders ben innan de lägger tillbaka dem i familjegraven. Ja, de religiösa ledarna har vidarebefordrat lögnen att Gud, djävulen och döda förfäder kan blidkas, smickras och mutas genom vidskepliga sedvänjor.
Situationen är densamma i Sydafrika, där 77 procent av invånarna påstår sig vara kristna och kyrksamheten är hög. De inhemska stamreligionerna med deras vidskepliga fruktan för döda förfäder lever emellertid kvar bland miljoner av dessa kyrkobesökare. I många så kallade kristna länder är religionen således bara en yttre fernissa. Man behöver bara skrapa lite på ytan, så ser man att de gamla vidskepliga föreställningarna lever kvar och blomstrar.
Den sanna religionen skingrar emellertid sådan vidskeplig fruktan. Hur då? Nyckeln heter kunskap. Kunskap om vad? Och hur kan man få sådan kunskap?