Rapport från förkunnare av Riket

Guinea välkomnar deltagarna vid konventet ”Guds frid”

UNDER de fyra första dagarna av detta år, 1987, fick republiken Guinea i Västafrika uppleva den första områdessammankomsten som någonsin hållits av Jehovas vittnen i detta land. Trots att Guinea är ett övervägande muslimskt land, där Jehovas vittnens arbete ännu inte blivit officiellt erkänt, har vittnena fått rykte om sig att vara ordentliga, vänliga och fridsamma människor. Det var på grund av detta rykte som regeringen öppnade dörrarna på vid gavel för att ta emot deltagare till konventet ”Guds frid”.

Bland delegaterna fanns nio missionärer som hade rest från Freetown i Sierra Leone i en skåpbil och på två motorcyklar. Vid gränsen fick de lov att ta sig över en flod på en färja som bestod av tre kanoter (urholkade trädstammar) över vilka ett antal plankor lagts. När de lyckligt och väl hade kommit över med sina fordon, frågade missionärerna: ”Hur mycket är vi skyldiga?” ”Ni är ju Jehovas vittnen”, blev svaret. ”Det kostar ingenting.”

Hur var det med tull och inresetillstånd? ”Bekymra er inte om det”, fick de veta. ”Vi har ordnat med allt. Se bara till att ha era konventmärken på.” Hundratals andra delegater fick uppleva liknande erfarenheter. Myndigheterna i Guinea hade inte bara tillåtit fri passage över floden som skiljer Guinea från Sierra Leone och Liberia, utan de hade frångått sina krav på tullbestämmelser och inresetillstånd för alla som hade på sig ett märke med texten ”Guds frid”. En kretstillsyningsman som kom från Liberia sade: ”Konventmärket var mycket bättre än ett pass.”

Myndigheterna i Guinea var också hjälpsamma på andra sätt. De ställde ett fordon till förfogande för att transportera vittnen från huvudstaden Conakry till sammankomststaden Guéckédou, mer än 600 kilometer bort. De gav tillstånd till köp av bensin för de fordon som hade kommit från Freetown. De såg till att hotellet närmast sammankomstplatsen reserverade alla sina rum för vittnena. De lät också vittnena få använda stadshuset för sammankomsten och tog inget betalt för det.

Distriktsguvernören, som är den högsta myndighetspersonen i den delen av landet, lät 11 delegater få bo i hans eget residens. Han var också bland de 1.132 som lyssnade till det offentliga föredraget på söndagen.

Jehova Gud kommer inte att glömma denna vänlighet som visats mot hans tjänare. — Matteus 10:42; 25:40.