En underbar levnadsbana
57 år som missionär
Berättat av Eric Cooke
I DET svaga ljuset i gryningen stod jag lutad över relingen på en båt, som var på väg över Engelska kanalen, och stirrade på en fläck vid horisonten. Kvällen innan hade min bror och jag lämnat Southampton i England, och vi var nu på väg till Saint-Malo i Frankrike. Som turister? Nej, vår avsikt var att föra budskapet om Guds rike till Frankrike. När vi anlände till Saint-Malo, hämtade vi våra cyklar och trampade i väg söderut.
Det var så min yngre bror John och jag startade i missionärsarbetet för mer än 57 år sedan. Vad hade fått oss att träda in i heltidstjänsten? Vad hade fått oss att lämna ett välordnat liv i ett bekvämt engelskt hem?
Det som påverkade vårt liv
År 1922 var min mor med på det offentliga föredraget ”Var äro de döda?” Hon blev hänförd av det och blev snart en hängiven Jehovas tjänare. Men pappa var inte glad. Han var medlem av anglikanska kyrkan, och i flera år tog han med oss till kyrkan på söndagsförmiddagarna, medan mamma undervisade oss i bibeln på eftermiddagarna.
År 1927, när John fyllde 14 år, började han följa med mamma till mötena och ta del i vittnandet från dörr till dörr. Men jag var självbelåten och hade ett bra arbete på Barclays bank. Men av respekt för mamma började jag till slut studera bibeln tillsammans med Sällskapet Vakttornets publikationer, och därefter gjorde jag snabbt andliga framsteg och blev döpt år 1930.
När John slutat skolan år 1931, började han i heltidstjänsten som pionjär. När han föreslog att jag skulle göra honom sällskap i pionjärarbetet, hoppade jag av min bankkarriär och förenade mig med honom. Vår beslutsamhet stärktes av vårt nya namn, Jehovas vittnen, som vi just hade fått. Vårt första distrikt var staden La Rochelle med omnejd på Frankrikes västkust.
Pionjär på cykel i Frankrike
När vi cyklade söderut från Saint-Malo, njöt vi av att se Normandies äppelfruktträdgårdar och av att insupa den mogna doften från musterierna. Föga anade vi då att de närliggande normandiska stränderna 13 år senare, under andra världskriget, skulle härjas av några av de blodigaste striderna i historien; och inte heller anade vi att vår heltidstjänst skulle komma att vara så länge. På skämt sade jag till John: ”Jag tror att vi kan klara av fem år som pionjärer. Harmageddon kan inte vara alltför långt borta!”
Efter att ha cyklat i tre dagar kom vi fram till La Rochelle. Vi kunde båda lite franska, och därför var det inget problem för oss att finna ett anspråkslöst möblerat rum. Med hjälp av våra cyklar täckte vi alla byar inom en radie på 20 kilometer och spred biblisk litteratur. Därefter fortsatte vi till en ny stad och upprepade samma procedur. Det fanns inga andra vittnen i den delen av Frankrike då.
I juli 1932 skickade Sällskapet John, som hade läst spanska i skolan, till Spanien för att tjäna där. Jag fortsatte i södra Frankrike och hade under två år en rad olika kamrater från England. Eftersom det inte fanns några andra vittnen som vi kunde umgås med, var det absolut nödvändigt att regelbundet be och studera för att bevara sin andliga styrka. En gång om året återvände vi också till England för de årliga konventen.
År 1934 blev vi utvisade från Frankrike. Romersk-katolska kyrkan, som då hade ett mäktigt inflytande, bar ansvaret. I stället för att återvända till England slöt jag mig till två andra engelska pionjärer, och vi styrde kosan mot Spanien — som vanligt på våra cyklar. En natt sov vi under några buskar, en annan på en höstack och ännu en annan på stranden. Till slut anlände vi till Barcelona i nordöstra Spanien och förenade oss med John, som välkomnade oss.
Spaniens utmaning
På den tiden fanns det inte några församlingar av Jehovas vittnen i Spanien. Efter att ha arbetat några månader i Barcelona fortsatte vi till Tarragona. Det var där vi först började använda en bärbar grammofon och grammofonskivor med korta bibliska föredrag på spanska. Dessa föredrag var mycket effektiva, särskilt på kaféer och tavernor med mycket folk.
I Lérida åt nordväst slöt sig ett isolerat vittne, Salvador Sirera, till oss. Uppmuntrad av vår vistelse i området tjänade han en tid som pionjär. I Huesca välkomnade Nemesio Orus oss entusiastiskt i sitt lilla hem ovanför sitt urmakeri, och med honom ledde vi vårt första bibelstudium och använde då en av Sällskapets tidigt utgivna broschyrer. Vi studerade ett par timmar om dagen, och snart förenade han sig med oss som pionjär.
I nästa stad som vi bearbetade, Zaragoza, fick vi glädjen att hjälpa Antonio Gargallo och José Romanos, två ungdomar i övre tonåren. Varje kväll kom de till vårt lilla rum för att vi skulle studera bibeln med dem med hjälp av boken Framtidens regering. Med tiden förenade sig båda två med oss i pionjärarbetet.
Anklagade för att vara fascister
Under tiden började det dra ihop sig, och spanska inbördeskriget höll på att bryta ut — en konflikt i vilken hundratusentals personer till slut skulle komma att dö. I en by i närheten av Zaragoza råkade Antonio och jag i svårigheter. En kvinna, som hade skaffat våra broschyrer, förväxlade dem med katolsk propaganda och anklagade oss för att vara fascister. Vi blev arresterade och togs till polisstationen. ”Vad gör ni i byn?” frågade polisassistenten. ”Människorna här är kommunister och tycker inte om fascistisk propaganda!”
När vi hade förklarat vårt arbete, blev han nöjd, och han var vänlig nog att ge oss lunch och rådde oss att tyst lämna byn under siestan. Men när vi gav oss i väg, väntade en pöbelhop. Dessa personer ryckte till sig vår litteratur, och situationen var otäck. Men vi var tacksamma över att polisassistenten kom och taktfullt talade till pöbeln. Den blev nöjd, när han erbjöd sig att föra oss till Zaragoza för att träffa myndigheterna. Där talade han å våra vägnar med en tjänsteman i staden, och vi släpptes.
I juli 1936, när inbördeskriget började, vägrade Antonio att kämpa tillsammans med Francos styrkor och blev avrättad. Vilken glädje kommer det inte att bli för John och mig att få välkomna honom i uppståndelsen och återigen få se hans vänliga leende!
Kallade kommunister på Irland
Strax innan inbördeskriget bröt ut återvände John och jag till England för vår vanliga årliga tjänstledighet. Därefter gjorde kriget det omöjligt för oss att återvända till Spanien, varför vi i flera veckor var pionjärer i Kent, i närheten av vårt hem i Broadstairs. Därefter kom vårt nästa uppdrag — Irland. Sällskapets dåvarande president, Joseph F. Rutherford, ordnade med att vi skulle fara dit och sprida en speciell traktat med titeln ”Ni har blivit varnade”. Då fanns det inte några församlingar på södra Irland, bara några få isolerade vittnen.
Nu blev vi, på anstiftan av det katolska prästerskapet, anklagade för att vara kommunister — precis motsatsen till anklagelsen mot oss i Spanien! En gång bröt sig ett ursinnigt gäng katoliker in i det hus där vi bodde, tog våra litteraturkartonger och brände dem. Vi upplevde ett antal liknande händelser, innan vi på sommaren 1937 återvände till England.
Andra världskriget och vidare till Gilead
När andra världskriget bröt ut i september 1939, tjänade John i Bordeaux i Frankrike, och jag var församlingstillsyningsman i Derby i England. Några pionjärer, däribland John, som återigen hade slutit sig till mig, befriades från allmän värnplikt, medan andra, bland andra jag, vägrades befrielse, och därför kom jag att fara in i och ut ur fängelse under kriget. Det krävdes uthärdande för att stå ut med de förhållanden som rådde i dessa krigstidsfängelser, men vi visste att våra bröder i Europa led mycket värre.
Efter kriget besökte Sällskapet Vakttornets nye president, Nathan H. Knorr, England och ombesörjde att några pionjärer kunde få gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead för missionärsutbildning i norra delen av staten New York. I maj 1946 befann John och jag oss därför på ett krigstidsbyggt libertyfartyg på väg över Atlanten.
Gileads åttonde klass var den första verkligt internationella klassen. Vilken uppmuntrande erfarenhet var det inte att under femmånaderskursen få studera och umgås med erfarna pionjärer! Till slut kom avslutningsdagen, och vi fick äntligen reda på våra förordnanden. Jag blev förordnad till Sydrhodesia, nu känt som Zimbabwe, och John skickades till Portugal och Spanien.
Missionärstjänst i Afrika
I november 1947 steg jag i land i Kapstaden i Sydafrika. Mina klasskamrater, Ian Fergusson och Harry Arnott, kom med en annan båt. Broder Knorr kom snart på besök, och vi var med vid ett konvent i Johannesburg. Därefter fortsatte vi norrut till våra distrikt — Ian till Nyasaland (nu Malawi), Harry till Nordrhodesia (nu Zambia) och jag till Sydrhodesia (Zimbabwe). Så småningom upprättade Sällskapet ett avdelningskontor, och jag blev förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret. Vi hade då 117 församlingar och omkring 3.500 förkunnare i landet.
Snart kom det fyra nya missionärer. De hade väntat sig att deras distrikt skulle ha lerhyddor, lejon som röt om natten, ormar under sängen och primitiva förhållanden. I stället kom de att kalla sitt distrikt — med avenyer som kantades av blommande träd i Bulawayo, moderna bekvämligheter och människor redo att lyssna till Rikets budskap — för ett pionjärernas paradis.
Två personliga förändringar
När jag blev döpt år 1930, hade man inte så stor förståelse när det gällde dem som skulle få evigt liv på jorden. Precis som alla andra på den tiden tog därför både John och jag del av emblemen vid Åminnelsen. Inte ens år 1935, när den ”stora skaran” i kapitel 7 i Uppenbarelseboken identifierades som en jordisk klass av ”får”, ändrades vårt tänkesätt. (Uppenbarelseboken 7:9; Johannes 10:16) Men år 1952 publicerade så Vakttornet på sidan 119 ett klarläggande om skillnaden mellan det jordiska hoppet och det himmelska hoppet. Vi kom att inse att vi inte hade hoppet om himmelskt liv, utan att vårt hopp var liv på en paradisisk jord. — Jesaja 11:6—9; Matteus 5:5; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Den andra förändringen? Jag blev allt mer kär i Myrtle Taylor, som hade arbetat tillsammans med oss i tre år. När det stod klart att hon kände det på samma sätt för mig och att vi båda uppskattade missionärstjänsten mycket, förlovade vi oss och gifte oss i juli 1955. Myrtle har bevisat sig vara en hustru som har varit till ett mycket stort stöd.
Tjänst i Sydafrika
År 1959 besökte broder Knorr Sydrhodesia, och Myrtle och jag blev skickade till Sydafrika. Snart började vi resa i kretstjänsten. Detta var en gyllene tid. Men jag började bli äldre, och Myrtles hälsa vållade oss en viss oro, och efter ett tag kunde vi inte längre klara av takten i kretstjänsten, varför vi upprättade ett missionärshem i Kapstaden och tjänade där under några år. Senare blev vi skickade till Durban i Natal.
Vårt distrikt där visade sig bli Chatsworth, en stor indisk koloni. Detta var ett utländskt distrikt inom ett utländskt distrikt — en verklig utmaning för oss äldre missionärer. När vi kom dit i februari 1978, fanns det en församling på 96 vittnen, de flesta indier. Vi måste försöka sätta oss in i hinduernas religiösa tänkesätt och försöka förstå deras seder. Aposteln Paulus’ tillvägagångssätt, när han vittnade i Aten, utgjorde ett fint exempel för oss. — Apostlagärningarna 17:16—34.
Missionärstjänstens välsignelser
Jag är nu 78 år och har 57 år av missionärstjänst bakom mig. Hur uppmuntrande är det inte att få se de fantastiska ökningarna i de länder där jag har tjänat! Frankrike har nu nått 100.000 Rikets förkunnare, Spanien har över 70.000, och Sydafrika har ökat från 15.000 när vi kom dit till nu över 43.000.
Ungdomar, tillåter era förhållanden att ni träder in i heltidstjänsten? I så fall kan jag försäkra er att detta är den bästa levnadsbanan. Den är inte bara ett skydd mot de problem och frestelser som nu ansätter unga människor, utan den kan också forma er personlighet till att rätta sig efter Jehovas rättfärdiga principer. Vilken fördel och vilket privilegium är det inte för både ung och gammal att nu få tjäna Jehova!
[Bild på sidan 29]
En besökare kommer till Myrtle Cookes lägerkök