Jehova har uppehållit mig som en vän

Berättat av Maria Hombach

SOM liten flicka på sex år hade jag i skolan lärt mig den vackra tyska folksången: ”Vet du hur många stjärnor det finns på den blåa himlapällen? ... Herren Gud har räknat dem alla, inte en enda saknas. ... [Han] känner dig också och har dig kär.” (Översatt från tyskan) När jag sjöng den en dag sade min mor: ”Han känner dig också och har dig kär.” Från den stunden blev Gud som en vän för mig. Jag beslöt mig för att älska honom i gengäld. Detta var före första världskriget, då vi bodde i Bad Ems vid floden Lahn.

Sjutton år senare, år 1924, träffade jag under en semester en flicka i min egen ålder. Hon tillhörde bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. I fyra veckor hade vi livliga diskussioner om religion. En dag kom ämnet ”helvetet” upp. ”Skulle du kunna tänka dig att stoppa in en levande katt i en het ugn?” frågade hon. Jag kände mig som träffad av blixten och insåg att jag hade blivit nesligen bedragen. Nu kunde jag få lära mig allt om Gud — hur han egentligen är, ja, allt som jag hade velat veta om honom ända sedan jag var barn!

För mig var det som att finna ”en skatt som gömts i åkern”. (Matteus 13:44) Så snart jag kom hem gick jag entusiastiskt till mina grannar, eftersom mitt hjärta brann av iver att få förmedla till andra de nya ting jag fått lära. En kort tid därefter flyttade jag till den sydtyska staden Sindelfingen, där det fanns en grupp på omkring 20 bibelforskare. Tillsammans med dem tog jag nitiskt del i att sprida detta budskap från hus till hus.

Första gången jag hörde talas om pionjärtjänst var år 1929 i ett tal som hölls av en resande broder. Han frågade vilka som var villiga att bli pionjärer. Jag räckte spontant upp handen. Det fanns inga om och men för mig! ”Här är jag, sänd mig”, sade mitt hjärta. — Jesaja 6:8.

Jag sade upp mig från min kontorsplats och började den 1 oktober 1929 som pionjär med särskilt uppdrag, som det kallas i dag, i sydvästra Tyskland. I Limburg, i Bonn, på pråmar från olika länder i Kölns hamn och på många andra platser sådde vi snabbt och frikostigt ut sanningens säd i tryckt form. — Predikaren 11:1.

Jag får erfara Guds vänskap

När Adolf Hitler upprättade sin diktatur i Tyskland år 1933, var jag tvungen att sluta som pionjär och återvände till Bad Ems. Myndigheterna kom snart underfund med att jag inte hade röstat i valet. Två dagar senare kom några poliser hem till mig för att göra husrannsakan. I ett hörn i rummet stod den papperskorg där jag bara ett ögonblick tidigare hade kastat alla mina adresser till medvittnen. Nu var det för sent att tömma den! Poliserna vände upp och ner på allting — utom på papperskorgen.

Till min stora glädje hade min syster Anna under tiden också kommit att uppskatta den sanne Gudens vänskap. Tillsammans flyttade vi år 1934 till staden Freudenstadt, och där började vi metodiskt sprida biblisk litteratur. En gång lyckades vi på vår lediga tid hinna med en blixtvisit per tåg till vår hemstad Bad Ems, där vi i all hast spred en hel kartong med 240 broschyrer och sedan försvann. På grund av Gestapos trakasserier i Freudenstadt var vi tvungna att flytta till en annan stad, och år 1936 begav vi oss därför till Stuttgart. Där tog jag kontakt med vår underjordiska organisation — och jag fick genast ”arbete” att utföra. Jag fick regelbundet vykort med hälsningar. Dessa hälsningar var i själva verket kodade meddelanden. Min uppgift var att vidarebefordra dem till en hemlig plats i staden. För att inte äventyra denna verksamhet blev jag tillsagd att inte sprida någon litteratur. Allt gick friktionsfritt ända fram till augusti 1938.

En dag fick jag ett kort där jag uppmanades att infinna mig framför en välkänd kyrka en viss kväll. Där skulle jag få ytterligare information. Jag gick till den avtalade platsen. Det var becksvart ute. En man kom fram och presenterade sig som Julius Riffel. Jag visste att detta var namnet på en trogen broder som var engagerad i den underjordiska verksamheten. Han förklarade helt kort att jag skulle bege mig till Bad Ems en viss dag för att möta någon där. Han försvann sedan snabbt.

När jag klev ner på plattformen i Bad Ems, var det emellertid bara Gestapo som väntade på mig. Vad hade gått på tok? Mannen som jag hade träffat utanför kyrkan — i själva verket en före detta broder från Dresden, Hans Müller, som visste allt om den underjordiska verksamheten i Tyskland och hade börjat samarbeta med Gestapo — hade gillrat en fälla för mig. Men den hade inte avsedd verkan. En kort tid dessförinnan hade min mor underrättat mig om att hon hade drabbats av ett mindre slaganfall, och jag i min tur hade lovat att besöka henne i Bad Ems en viss dag. Den råkade av en lycklig händelse sammanfalla med mitt uppdrag, och våra brev blev mitt alibi när jag senare ställdes inför rätta. Till min stora förvåning blev jag frikänd. Ja, i februari 1939, efter att ha suttit häktad i fem och en halv månader, var jag fri igen!

Jag återgäldar Guds vänskap

Jag ville naturligtvis inte vara overksam, i synnerhet som de flesta av bröderna fick utstå lidanden i koncentrationsläger eller avtjänade andra former av frihetsstraff.

Sedan de bröder som hade ansvaret för verksamheten i Tyskland hade blivit arresterade genom medverkan av Müller, tog Ludwig Cyranek över distributionen av den andliga födan. Denne broder, som tidigare hade tjänat på Betel i Magdeburg, hade just blivit frigiven och besökte mig i Bad Ems. ”Nu sätter vi i gång, Maria! Verket får inte upphöra”, sade han. Han tog mig med tillbaka till Stuttgart, där jag skaffade mig ett förvärvsarbete. Mitt verkliga arbete, som började i mars 1939, var emellertid att leverera hela väskor fulla av stencilerade exemplar av Vakttornet till olika adresser i Stuttgart med omgivningar. Andra vittnen tog också frimodigt del i detta arbete.

Under tiden täckte broder Cyranek hela landet utom den nordöstra delen. Eftersom vittnenas bostäder var bevakade, måste han vara mycket försiktig och var ibland till och med tvungen att sova i skogarna. Då och då reste han med expresståg till Stuttgart, där vi träffades och han dikterade speciella rapporter om vår verksamhet i Tyskland. Jag skrev sedan dessa meddelanden med osynligt bläck mellan raderna på vanliga brev och sände dessa, via en täckadress, till Betel i Nederländerna.

Sorgligt nog hade ännu en broder blivit förrädare i hopp om att slippa bli fängslad. Ett år senare avslöjade han verksamheten i Stuttgart och på en del andra platser för Gestapo. Den 6 februari 1940 blev vi arresterade. Ludwig Cyranek begav sig till Müllers lägenhet i Dresden — i tron att Müller fortfarande var ett vittne — och greps där. Broder Cyranek dömdes senare till döden och blev halshuggen den 3 juli 1941.a

Våra fiender trodde nu att de hade lamslagit hela vår organisation i Tyskland. Men anordningar hade redan gjorts för att garantera ett fortsatt tillflöde av sanningens vatten, även om det nu bara var en liten rännil. Gruppen i Holzgerlingen lyckades till exempel hålla i gång verksamheten ända till krigsslutet år 1945.

Han överger aldrig sina vänner

Både Anna och jag hade förts till Stuttgartfängelset, tillsammans med andra trogna systrar. Ofta kunde jag höra hur fångarna blev pryglade. Att sitta i isoleringscell utan att ha något att göra är en fruktansvärd upplevelse. Men eftersom vi aldrig hade försummat ett kristet möte och vi fortfarande var unga, kunde vi minnas nästan alla artiklar i Vakttornet. Vi kunde därför bevara vår tro stark och uthärda denna prövning.

En dag kom två Gestapomän från Dresden för att hämta min medfånge, Gertrud Pfisterer (numera Wulle), och mig för identifiering. I vanliga fall transporterades fångar med långsamma tåg, vilket kunde ta dagar. Men för oss var en hel kupé reserverad på ett expresståg, trots att det var överfullt. ”Ni är alltför viktiga för oss. Vi vill inte förlora er”, förklarade Gestapomännen.

I Dresden konfronterade Gestapo mig med en tredje förrädare från våra egna led. Jag kände på mig att något var på tok, så jag sade inte ett ord, hälsade inte ens på honom. Därefter ställdes jag öga mot öga med en storväxt man i militäruniform: förrädaren Müller, som jag hade träffat utanför kyrkan. Jag lämnade rummet utan att säga ett ord. Gestapo fick inte ur mig några upplysningar.

Det gick illa för dessa trolösa bröder. Som nazisterna själva sade gillade de förräderiet men inte förrädaren. Alla tre sändes till östfronten och kom aldrig tillbaka. Hur annorlunda blev det inte för dem som aldrig gav upp sin vänskap med Gud och hans folk! Många av de lojala, bland andra Erich Frost och Konrad Franke, som fick lida mycket för Herrens skull och som senare blev landstjänare i Tyskland, kom levande ur förföljelsens brinnande ugn.b

Gestapo i Stuttgart — som kände stor stolthet över sitt ”byte” — bad i maj 1940 sina kolleger i Dresden att skicka oss tillbaka till dem. Vi skulle ställas inför rätta i Sydtyskland. Men Gestapo i norr och Gestapo i söder stod tydligen inte på särskilt god fot med varandra, för myndigheterna i Dresden vägrade, varpå deras kolleger från Stuttgart kom och hämtade oss personligen. Vad skulle hända nu? Färden till järnvägsstationen blev en angenäm färd utmed floden Elbe; i våra celler hade vi inte sett grönska och blå himmel på långa tider. Precis som förra gången var en hel kupé reserverad för oss, och vi fick till och med sjunga Rikets sånger. När vi bytte tåg, blev vi bjudna på mat i stationens restaurang. Kan man tänka sig! På morgonen hade vi bara fått ett torrt brödstycke, och så nu denna fest!

Jag ställdes inför rätta i Stuttgart den 17 september 1940. Genom att skriva och vidarebefordra Ludwig Cyraneks brev hade jag informerat människor i andra länder om vår underjordiska verksamhet och vår förföljelse. Detta var högförräderi, ett brott som bestraffades med döden. Det verkade därför som ett mirakel att jag, den värsta brottslingen vid denna rättegång, fick en så mild dom som tre och ett halvt år i ensamcell! En Gestapoofficer vid namn Schlipf, som var välvilligt inställd till oss och vars samvete oroade honom, hade tydligen använt sitt inflytande till vår fördel. Han hade en gång nämnt att han inte längre kunde sova på grund av oss ”flickor”. I Dresden skulle jag inte ha sluppit så lindrigt undan.

Välsignelser av en bestående vänskap

Även om maten i fängelset inte var så dålig som den var i koncentrationslägren, gick jag ner mycket i vikt och var till sist bara skinn och ben. Åren 1940 till 1942 förgick, och jag tänkte ofta: När du har avtjänat ditt straff, kommer de att skicka dig till ett koncentrationsläger, där du kan vara tillsammans med andra systrar och inte behöver vara ensam längre. Föga anade jag vad som skulle hända.

Till vakternas stora förvåning blev en nådeansökan, som inlämnats av mina katolska föräldrar, beviljad. (Jag hade själv upprepade gånger vägrat att göra en sådan ansökan.) Medan mina medtroende hade kastats i koncentrationsläger, skulle jag — som dömts för högförräderi och inte hade kompromissat — slippa undan så lätt! År 1943 var jag alltså fri igen och kunde därför, efter att ha vidtagit alla tänkbara försiktighetsåtgärder, ansvara för att hämta teokratiskt material från Holzgerlingen. Efter att ha kopierat det gömde jag det mellan väggarna på en termos full med kaffe och vidarebefordrade det till bröder som bodde utmed floden Rhen och i Westerwaldområdet. Från min frigivning och ända fram till krigsslutet kunde jag arbeta utan hinder. Senare fick jag veta att välvilliga personer inom polisen hade fått klagomål om oss men inte vidarebefordrat dem till Gestapo.

Vad skulle nu hända efter år 1945? Min önskan var att börja i pionjärtjänsten igen så snart som möjligt. Helt oväntat fick jag den finaste inbjudan jag någonsin mottagit. Inte ens i mina vildaste drömmar hade jag kunnat tänka mig att bli erbjuden att arbeta vid Betel i Wiesbaden!

Och på Betel (nu i Selters/Taunus) har jag varit sedan den 1 mars 1946. I många år hade jag glädjen att arbeta under förre landstjänaren Konrad Franke. Jag har också glatt mig åt att kunna arbeta inom andra avdelningar, till exempel i tvättinrättningen. Ännu i dag, vid 87 års ålder, arbetar jag fortfarande där många timmar i veckan med att vika handdukar. Om du någon gång har besökt vårt Betelhem, kanske vi har träffat varandra.

Under årens lopp har jag fått privilegiet att hjälpa många människor att ta emot sanningen, däribland min mor och en annan av mina köttsliga systrar. Min mors ord: ”Han känner dig också och har dig kär”, har jag funnit vara sanna, liksom också psalmistens ord: ”Han skall uppehålla dig.” (Psalm 55:23) Vilken glädje har det inte varit att få älska Jehova, som har uppehållit mig som en vän!

[Fotnoter]