Hur man finner rasharmoni i det oroliga Sydafrika
Berättat av Merlyn Mehl
JAG är sydafrikan, eller som det befängt beskrivs här i landet en färgad sydafrikan. Jag är också professor vid University of the Western Cape, det största till övervägande delen svarta universitetet i landet. Jag har doktorsgrad i fysikundervisningsmetodik. Under de 20 senaste åren har jag också varit ett Jehovas vittne. Vilken av dessa två situationer är det som har hjälpt mig att erfara rasharmoni här i vårt land av motsättningar och konflikter?
Att växa upp i Sydafrika
Kapstaden, vid Afrikas sydspets, har beskrivits som ”den fagraste udden på hela jorden”. Att betrakta stjärnorna en klar natt i Kapstaden är en betagande erfarenhet. En gång när jag gjorde det minns jag att jag sade till en vän: ”Vad är meningen med allt detta? Det är klart att det måste betyda något, men här nere är allting så meningslöst. Hur kan människor vara så diskriminerande mot andra? Varför är allt så orättvist ordnat?”
Att vara född i Sydafrika innebär att redan vid tidig ålder bli medveten om åtskillnad och diskriminering. Rasproblemen tycks vara allestädes närvarande. Alltifrån tidig barndom blir människor åtskilda och klassificerade efter rasen. Vår familj är klassificerad som ”färgad” enligt den sydafrikanska lagen. Som barn fick vi lära oss att de vita var förtryckarna, medan vi befann oss bland de förtryckta. Och eftersom det när vi växte upp nästan aldrig förekom någon kontakt mellan raserna i skolan eller i samhället, är det förståeligt att människor av en annan ras betraktades med misstänksamhet. För oss verkade det som om de vita hade det bästa av allting — hus, resurser och skolor inbegripna. ”Apartheid”, den legala rasåtskillnaden, blev det mest hatade ordet i vår vokabulär.
Innan jag slutade grundskolan, blev vår familj tvungen att lämna huset i det i rashänseende blandade grannskap där min syster och jag föddes. Varför det? På grund av lagen om gruppområden, som tillät att ett särskilt område avdelades för bara en rasgrupp. Vi flyttade till ett annat område, där vi bodde några år tills det också förklarades vara ett ”vitt område”. Då flyttade vi igen.
På grund av de uppenbara orättvisorna uppmanade såväl mina föräldrar som våra lärare oss att studera hårt i skolan. ”Ni måste visa den vite mannen att ni är bättre än han är”, var budskapet. Detta påverkade min inställning till skolan. Fastän jag var smärtsamt blyg, tyckte jag om att lära. Att läsa vad som helst och allting upptog det mesta av min tid. Jag slutade följaktligen skolan som en av toppeleverna i landet. Därför var det naturligt att jag skulle bege mig till universitetet. Eftersom jag tyckte om naturvetenskap och matematik, var det lätt för mig att bestämma mig för en grad inom naturvetenskapen, med fysik och matematik som huvudämnen.
År 1960 (just det år jag började vid universitetet) trädde lagen om åtskilda universitet i kraft, och därför blev jag tvungen att studera vid ett universitet som var avsett för min rasgrupp. Det förekom mycken publicitet kring eleverna vid dessa åtskilda universitet. Jag tog examen varje år med utmärkt beröm godkänd och fick till sist filosofie magister-graden i kärnfysik, och detta väckte mycken uppmärksamhet, särskilt som jag sedan blev förordnad till att ingå i lärarkåren vid University of the Western Cape — den förste färgade elev som blivit förordnad till detta.
Men på det här stadiet var jag mycket nedstämd. Jag saknade svaret på den viktiga frågan om livet: Vad är syftet med allt? Kommentaren till min vän, som jag återgett tidigare, yttrades vid den tiden.
Mina frågor blir besvarade
Så långt hade religionen spelat en mycket liten roll i mitt liv. Som barn hade jag gått i anglikanska kyrkan och blivit konfirmerad vid 16 års ålder. Men där gavs aldrig några svar på mina frågor. Så när jag blev äldre, minskade mina kyrkobesök och upphörde till sist.
Så en dag besökte jag en universitetskollegas hem. Hans hustru, Julia, använde bibeln för att visa att det fanns en lösning på inte bara Sydafrikas, utan hela världens, politiska förvecklingar och rasproblem. Jag var förvånad och skeptisk. Men jag tog emot broschyren Grundvalen för tron på en ny värld, gick hem och började nyfiket läsa den.
Klockan två på natten läste jag fortfarande! Här fanns förnuftsskäl till att bibeln är sann, varför dess profetior är pålitliga, varför människosläktet får utstå så mycket svårigheter, varför 1914 är ett sådant betydelsefullt årtal och varför vi kan hoppas på en rättfärdig, ny ordning här på jorden. Detta måste verkligen vara sanningen!
Dagen därpå gick jag tillbaka till min kollegas hem. ”Har ni mer sådan här litteratur?” frågade jag hans hustru. Jag gick därifrån med en stapel med böcker som behandlade bibelns grundläror, förklaringar över Daniels och Uppenbarelsebokens profetior, de sex skapelsedagarnas art och mycket, mycket mer. Av mycket stor vikt var att de visade att ingenstans i bibeln finns det något berättigande för rasdiskriminering, eftersom ”Gud inte är partisk”. (Apostlagärningarna 10:34) Jag slukade all litteraturen. Här fanns svaren på de frågor som alltid hade plågat mig. Sedan jag i omkring ett år hade tagit del i ett bibelstudium, som jag samtyckt till, blev jag döpt som ett av Jehovas vittnen. Det skedde den 21 november 1967.
Som organisation är Jehovas vittnen verkligen icke-rasistiska och opolitiska. De skänker sin undersåtliga tro och lydnad åt en enda regering, Guds rike. För dem är social ställning verkligen oväsentligt. Men i Sydafrika är det alltid problem beträffande rasfrågor. På grund av lagen om gruppområden avspeglar församlingarna rassammansättningen i de områden där de befinner sig. I Claremontförsamlingen, som jag var med i, var därför de flesta färgade. De få vita som var med där var endera missionärer eller män som hade tillsyn över olika angelägenheter.
Jag kommer fortfarande, efter alla dessa år, ihåg två fall som visar hur svårt det är att göra sig fri från rasattityder. Vid sammankomsterna brukade de vita som var med gå längst fram i cafeteriaköerna, hämta sin mat och gå i väg för att äta den på ett avskilt ställe, medan vi övriga stod och väntade. Detta förtretade mig. De vita vittnena hade också en tendens att presentera sin hustru ungefär så här: ”Får jag presentera dig för Merlyn. Det pågår bibelstudium med honom.” ”Merlyn, det här är min fru, syster Så-och-så.” De tilltalade mig med mitt förnamn, men jag måste använda ”syster” eller ”broder”. Jag blev upprörd!
Men sedan började jag tänka på saken. Problemet är att man alltid tycker att det är den person man talar med som är rasist. Och ändå måste ett sådant vad rasen beträffar strängt åtskilt samhälle som Sydafrika påverka alla som bor här. Visst behövde en del vita arbeta på sitt förhållande till människor med en annan hudfärg. Men det behövde jag också. I det här fallet ges följande goda råd i bibeln: ”Var icke hastig i ditt sinne till att harmas, ty harmen bor i dårars bröst.” (Predikaren 7:10, Åkeson) Ja, jag måste arbeta på att vara mindre känslig och undvika att anlägga rassynpunkter på handlingar som kunde uppfattas som tecken på ringaktning.
Jag måste också nämna att den allmänna situationen i landet har förändrats något sedan dess. Tidigare om åren fick bara ett begränsat antal vita tillåtelse att vara med vid religiösa sammankomster för andra raser, och de måste äta skilda från de övriga. Så är inte längre fallet.
Det viktigaste var dock att här fanns en organisation av människor som fritt blandade sig med varandra, som var välkomna i varandras hem och som kallade varandra broder och syster och verkligen menade det! Dessa åsikter satt djupt och var grundade på bibelns principer. När rasincidenter uppkommer — och i Sydafrika är de nästan oundvikliga — mildras därför alltid mina känslor när jag tänker på dessa fakta. Allteftersom åren går, lär jag mig att bättre tillämpa bibelns principer och därigenom känna större frid i rasangelägenheter. Men man måste arbeta på det!
Heltidstjänsten
Kort efter det att jag blivit döpt kände jag behovet av att utöka min tjänst. Jag var ogift och hade få ansvarsåligganden, så den 1 oktober 1968 började jag som reguljär pionjär. Detta vållade en hel del uppståndelse, eftersom det betydde att jag lämnade universitetet och övergav vad många hade betraktat som en lysande karriär. En tidningsartikel om vad jag hade företagit mig var rubricerad: ”Toppvetenskapsman blir väckelsepredikant”. Snart ledde jag mer än tio bibelstudier med olika personer eller familjer. Vid en sammankomst blev två av dessa personer döpta, vid nästa fyra, sedan sju och så vidare.
Den 17 september 1969 gifte jag mig med Julia, det vittne som hade fört sanningen till mig. Hon hade fått skilsmässa på lagliga och skriftenliga grunder någon tid före vårt giftermål. Detta betydde att jag genast ärvde en familj, eftersom hon hade två pojkar, John och Leon. Vi bestämde oss för att fortsätta i pionjärtjänsten så länge som möjligt, vilket visade sig bli en god underbyggnad för pojkarna och hjälpte mig att lyckas bra med vår styvfamilj.
Första delen av 70-talet var en mycket spännande tid att vara i heltidstjänsten, som följande erfarenheter visar. Medan vi predikade från hus till hus, träffade vi en dam som hette Annabel. Hon skaffade sig genast boken Sanningen som leder till evigt liv och en bibel. (Vi fick senare veta att hon betalade för litteraturen med de sista pengar hon hade — den som levererade mjölken fick komma tillbaka veckan därpå för att få sina pengar!) Alltifrån början förberedde hon sig väl för det varje vecka återkommande bibelstudiet trots ett otåligt barn. Hon satte också i gång med att berätta för familjen om vad hon fick lära sig. Snart följde hennes man, Billy, med henne till mötena. Annabels föräldrar hade gett namn åt sina fem barn i alfabetisk ordning. Hennes syster Beattie började studera. Charlie och hans hustru ville inte bli lämnade utanför. Daphne visade också intresse, och Edna och hennes man anslöt sig. Nu har hela familjen tjänat troget i många år. Männen är äldste eller biträdande tjänare, och många av kvinnorna har tjänat som pionjärer.
Och vidare har vi Stanley. Vi träffade honom i arbetet från hus till hus, det sista besöket en kall måndagskväll. Men vilket mottagande! Hans hustru bjöd oss stiga in, och det stod genast klart att vi hade att göra med en vördnadsfull man. Ja, han hade just bett om hjälp att förstå bibeln. Vårt första samtal kretsade kring treenighetsläran. Efter en timmes samtal tycktes han övertygad. Veckan därpå hälsade han oss med orden: ”Ni har rätt. Jag har läst igenom hela Nya testamentet, och där finns ingen treenighet. Jag gick till prästen för att fråga honom varför han hade vilselett mig. Han vägrade att träffa mig, och därför lämnade jag tillbaka de kollektkuvert som jag brukade samla kollektpengar från andra kyrkomedlemmar i.” Allt detta utan att han hade skaffat en enda publikation från oss! Han ville vara med vid mötena, och vi lovade att hämta honom. Men den söndagen kom vi fem minuter senare än vi hade lovat. Vi mötte honom komma cyklande till mötet! ”Jag trodde att ni hade glömt mig”, sade han. Vi studerade tre gånger i veckan, och han blev döpt tre månader efter vår första kontakt. Stanley har tjänat i många år med samma nit som han hade i början.
Julia och jag har räknat ut att vi under årens lopp har haft privilegiet att få hjälpa omkring 50 personer att bli Jehovas vittnen.
En återgång till förvärvsarbete
Sedan vi tagit del i pionjärtjänsten i fyra år, var våra pengar nästan slut. Levnadskostnaderna hade stigit, och pojkarna växte och blev större. Med smärta och tveksamhet bestämde vi oss därför för att lämna heltidstjänsten. Det var i september 1972. Vad skulle nu följa? Lite mer än ett år senare, den 1 januari 1974, återvände jag till att hålla föreläsningar vid universitetet, när en post i fysik hade blivit tillgänglig. Detta betydde en hel del återanpassning och även att man måste skydda sig mot att bli modfälld. Men med fast stöd från Julia lyckades jag göra anpassningarna. Det visade sig vara mycket nyttigt att förbli ytterst verksam i tjänsten och i församlingen, att verkligen ”först söka riket”. — Matteus 6:33.
Eftersom alla universitetslärare förväntas utföra forskning, uppstod frågan om att återvända till kärnfysiken. Jag fann det mycket svårt att tänka mig att jag skulle ägna mig åt denna svårbegripliga forskning, när jag använde min tid utanför universitetet till att försöka lära människor sanningen från bibeln. Det tycktes så gagnlöst att bli engagerad i forskning bara för dess egen skull. Och forskning i kärnfysik skulle ju kunna komma till militär användning, och det skulle föra med sig problem beträffande kristen neutralitet. — Jesaja 2:2—4.
I Sydafrika har ett sådant universitet som Western Cape många elever som betecknas som ”handikappade”. De kommer till universitetet otillräckligt förberedda på grund av klen skolutbildning och andra socioekonomiska faktorer. I många fall saknar de inte möjligheter, de har bara helt enkelt inte haft tillfälle. Under de 13 senaste åren har jag som en del av mitt universitetsarbete undersökt sådana elevers inlärningssvårigheter och ordnat med alternativa undervisningsmetoder. Denna forskning har förskaffat mig en doktorsgrad i fysikundervisningsmetodik och fick till följd att jag befordrades till professor. Samverkande forskningsprogram leds nu med universitet i Förenta staterna och Israel. Det är intressant att se vad man kommit till vid denna forskning och jämföra det med Jehovas vittnens undervisningsmetoder.
En teori som utvecklats av professor Reuven Feuerstein och hans medarbetare i Israel kallas Mediated Learning Experience (Vuxenstyrd inlärning). Kontentan i denna teori är att barnen utvecklar tankeförmåga inte bara genom yttre stimulans, som når dem genom sinnena, utan också genom en mänsklig förmedlare, som uttyder stimulansen för dem. Om detta inte sker, utvecklar barnen inte sin tankeförmåga så mycket som de skulle kunna.
Jehovas vittnen lägger stor vikt vid förälderns roll som den förnämste undervisaren av barnet. Föräldrarna bland vittnena använder många timmar till att undersöka illustrerade bibelstudiehjälpredor tillsammans med sina barn, frågar dem om vad de ser och hjälper dem att fatta innebörden i de bibliska berättelserna. De betonar inte bara behovet av bibelstudium varje vecka, utan också av ständig undervisning, särskilt i fråga om bibelns principer. (5 Moseboken 6:6—8) Den forskning som omtalas här ovan tycks ange att när föräldrarna gör detta, utvecklar de i själva verket sina barns intelligens.
Konstruktivism är en annan teori, som går ut på att undervisningen inte bara är ett överförande av upplysning från lärarens till elevens sinne. I stället formar varje människa sina egna konstruktioner eller föreställningar från vad som ses, hörs eller erfars. Det är därför som två människor kan lyssna på samma upplysning och dra olika slutsatser. Om en människa skall lära sig effektivt, måste hon själv arbeta med upplysningen.
Jehovas vittnens möten uppmuntrar till just detta. Det förväntas att var och en förbereder sig för det som skall dryftas ur den litteratur som finns tillgänglig. Under själva mötet efterlyses kommentarer från de närvarande beträffande det förberedda stoffet. Därigenom uppmuntras människor att inte bara ge uttryck åt vad de har lärt sig, utan också att dra nytta av de förberedelser andra har gjort.
Att vi nu har fått tillgång till utbildning som grundar sig på datorer har hälsats som medlet till att personifiera undervisningen. Men den bibelstudieverksamhet som Jehovas vittnen har ägnat sig åt under många år i människors hem har överträffat detta! En undervisare hjälper en, två eller tre personer (sällan fler) att begrunda det tryckta stoffet i ett bibliskt ämne, som den som studiet hålls med har förberett sig för. Den som studiet hålls med uppmuntras att förklara vad han förstår, paragraf för paragraf, och sedan dryftas detta, verkligen ett personligt bibelstudium. Eftersom Jehovas vittnen har fått lära sig att använda sådana sunda undervisningsprinciper, är det inte att undra på att de har sådan framgång som de har. De behöver givetvis inte lära sig dessa principer vid ett universitet. De förvärvar dem från en överlägsen källa, bibeln. — Matteus 28:19, 20; Johannes 6:45.
Rasharmoni ersätter spänning mellan raser
Mer än 20 år har förflutit sedan jag blev ett av Jehovas vittnen. John och Leon, mina styvsöner, som nu är vuxna, är båda döpta och tjänar troget. År 1976 föddes vår son Graeme. Det är ett privilegium att uppfostra honom också på sanningens väg. Vår familj har blivit välsignad, eftersom Julia återigen kan vara pionjär, medan jag är hjälppionjär åtminstone tre gånger om året. Omkring oss här i Sydafrika har det blivit en dramatisk upptrappning i fråga om spänningen mellan raserna. Man ser det genom klottret på väggarna och känner det i luften. Men mitt i all denna skärpning av rasmotsättningarna sker ett nutida under. Genom att staten mildrat lagarna om umgänge, kan Jehovas vittnen nu tämligen fritt komma tillsammans, särskilt vid större sammankomster. Jag har haft privilegiet att få ta del i att organisera en del av dessa sammankomster för alla rasgrupper. Här ser vi icke-rasism i verksamhet, folk som undervisats av bibelns höga normer till att vara verkligt ”färgblinda”! Här är människor som ser till vad andra är invärtes och inte bara till deras hudfärg.
Jehovas vittnen bildar nu mänsklighetens enda sanna brödraskap. I sin nya tingens ordning skall Jehova snart ”torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer”. Tillsammans med miljoner av mina bröder och systrar världen runt ser jag framåt mot denna behagfulla, rättfärdiga, icke-rasistiska nya värld. — Uppenbarelseboken 21:3—5.