Sanningen om helvetet

DEN lära som ligger till grund för tron på ett straff efter döden är naturligtvis uppfattningen att människan i själva verket inte dör när den köttsliga kroppen dör, utan att någonting — ofta kallat själ — överlever kroppens död. Som vi såg i föregående artikel härstammar denna lära från de forntida sumererna och babylonierna i Mesopotamien. Längre fram upptogs den av grekerna, vars filosofer, till exempel Platon, finslipade teorin. Deras raffinerade dualistiska trosuppfattning om ”kropp och själ” assimilerades av den avfälliga judendomen.

När började till bekännelsen kristna anamma tron på ett sådant liv efter döden? Definitivt inte på den tid då Jesus och hans apostlar levde. Det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis förklarar: ”[Den apokryfiska skriften] Petrus’ uppenbarelser (100-talet v.t.) var det första kristna verk som skildrade syndares plågor och kval i helvetet.”

Faktum är att det tycks ha rått stor oenighet beträffande helvetet bland de tidiga kyrkofäderna. Justinus Martyren, Clemens Alexandrinus, Tertullianus och Cyprianus var för ett brinnande helvete. Origenes sökte ge helvetet något av en botgörande funktion och hävdade att syndare som hamnade i helvetet så småningom skulle bli frälsta. Gregorius av Nazians och Gregorius av Nyssa var i stort sett av samma mening. Men Augustinus satte stopp för sådana moderata uppfattningar om helvetet. Oxfordprofessorn J. N. D. Kelly skriver i sin bok Early Christian Doctrines (Tidiga kristna läror): ”På 400-talet var den stränga läran att syndare inte kommer att få någon mer chans efter detta livet och att den eld som skall uppsluka dem aldrig kommer att utsläckas förhärskande överallt.”

Vad beträffar skärselden heter det i ett franskt religionshistoriskt verk: ”Den helige Augustinus hade hävdat att det fanns ett övergångsstadium av provsättning mellan framtida lycksalighet och fördömelse, ett där själarna renas genom eld. Detta är den orfiska [hedniska grekiska] och vergiliska [hedniska romerska] läran om skärselden: det finns inte ett ord om den i evangelierna. ... Läran om skärselden ... utformades på 500-talet och fastställdes som en av kyrkans lärosatser vid kyrkomötet i Florens (år 1439).” New Catholic Encyclopedia erkänner: ”Den katolska läran om skärselden är grundad på traditionen, inte på den Heliga skrift.” Beträffande limbus erkänner den romersk-katolske kardinalen Ratzinger att denna lära endast är ”en teologisk hypotes”.

Inget straff efter döden

Hur är det då med bibeln? Lär den att själen överlever kroppens död och därför kan straffas i ett brinnande helvete eller en skärseld? New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Föreställningen att själen överlever efter döden är inte klart urskiljbar i bibeln. ... Ordet själ i G[amla] T[estamentet] betyder inte en del av människan, utan hela människan — människan som en levande varelse. I N[ya] T[estamentet] betecknar det likaledes mänskligt liv: en enskild individs liv.”

Den grundläggande förutsättningen för ett straff efter döden faller således platt till marken. Bibeln säger klart och tydligt: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hesekiel 18:4, Åkeson) Den förklarar också: ”Syndens lön är döden.” (Romarna 6:23, 1981) När bibeln talar om att obotfärdiga syndare hamnar i ”gehenna”, ”den eviga elden” eller ”eldsjön”, är detta således endast ett symbolspråk som betecknar evig död, ”den andra döden”. — Matteus 23:33; 25:41, 46; Uppenbarelseboken 20:14; 21:8;a jämför 2 Tessalonikerna 1:7—9.

Helvetet skall tömmas genom en uppståndelse

Är då helvetet en het plats? Inte enligt bibeln. De hebreiska och grekiska ord som i vissa bibelöversättningar återgetts med ”helvete” betyder i själva verket endast den döda mänsklighetens gemensamma grav. Det är inte något eldsglödande pinorum. Det är i stället en plats där de döda vilar i väntan på en uppståndelse. (Predikaren 9:10; Apostlagärningarna 24:15) Oscar Cullmann, professor vid den teologiska fakulteten vid universitetet i Basel i Schweiz och vid Sorbonneuniversitetet i Paris, förklarar att ”det är en väsentlig skillnad mellan de kristnas hopp om de dödas uppståndelse och den grekiska tron på själens odödlighet”. Helt korrekt säger han vidare: ”Även om man i den kristna läran senare skapade en länk mellan dessa två trosuppfattningar ... existerar i själva verket inte någon sådan länk, utan man har bara övergett den ena [bibelns lära om en uppståndelse] till förmån för den andra [den hedniska tron på själens odödlighet].” — Kursiverat av oss.

Jehovas vittnen har inte övergett sin tro på uppståndelsen till förmån för tron på själens odödlighet. De kommer med glädje att delge dig sitt lyckliga framtidshopp och med bibelns hjälp bevisa för dig att det sannerligen inte är hett i helvetet.

[Fotnot]