Jag fann alltid något att göra för Jehova
Berättat av Jean Queyroi
DET var år 1939, och sommaren var underbar. Landskapet runt Martigny i den schweiziska kantonen Valais skimrade i augustisolen. Ovanför oss tornade några av de högsta topparna i Alperna upp sig, däribland den snöklädda toppen av Grand Combin, som når en höjd av 4.314 meter. Jag var föremål för en kristen familjs gästfrihet under några dagar, och vi ägnade många sorglösa timmar åt att ströva omkring på bergsstigar tillsammans. Jag kände mig som om jag redan var i paradiset.
Alltför snart var det dags att ta farväl och återvända till Paris. Jag köpte en dagstidning för att läsa på tåget, och de oroväckande nyheterna återförde mig i ett slag till verkligheten. Världssituationen hade i hög grad försämrats, och krig hotade.
Jag återupptog mitt arbete på Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Paris, där jag hade tjänat i drygt ett år. Men några dagar senare fick jag en inkallelseorder med anmodan att inställa mig vid förläggningen för garnisonen i Vincennes, strax öster om Paris. Mitt liv skulle komma att förändras drastiskt.
En neutral ståndpunkt
Den 3 september 1939 förklarade Frankrike och England krig mot Tyskland. Jag inställde mig i Vincennes och klargjorde min ståndpunkt i frågan om kristen neutralitet. Jag fann mig snabbt förpassad till sidovagnen på en militärmotorcykel, körd av en ung soldat som hade order att föra mig till garnisonen i Charenton i närheten. Trots det öronbedövande vrålet från motorcykeln försökte den unge soldaten, som visste varför jag hade skickats dit, resonera med mig. Han bönade: ”Queyroi, håll inte fast vid det du tänker göra. Vägra inte att gå ut i kriget, annars kommer det att gå illa för dig.” Jag skyndade mig att försäkra honom om att jag inte var rädd.
Sedan kom min första natt i en fängelsecell. Cellen mätte 2 gånger 1,5 meter och innehöll endast ett par filtar och en brits att sova på. Det fanns ingen belysning. Jag funderade på vad jag kunde göra för Jehova i min nuvarande situation. När jag vaknade, upptäckte jag att det inte ens fanns en fönsterglugg som kunde ge en stråle dagsljus. En kvart om dagen fick jag komma ut och tvätta mig, och jag beledsagades till tvättstället av en sergeant med en revolver i handen, åtföljd av två soldater med gevär. Jag behandlades som en farlig brottsling!
Olika soldater kom med mat till mig. De var nyfikna över mitt ståndpunktstagande, och det gav mig tillfälle att göra något för Jehova. Jag gav dem ett utmärkt vittnesbörd, och efter en kort tid visade några av dem vänlighet mot mig och försåg mig med tändstickor, stearinljus och till och med extra mat. När jag kom dit hade man beslagtagit min bibel, men tack vare en officer fick jag den tillbaka. Å, vad jag uppskattade att läsa dess dyrbara ord i skenet av stearinljus!
Jag blev senare förflyttad till ett militärfängelse, som nu inte längre finns, på Rue du Cherche-Midi i Paris. Jag sattes i isoleringscell, och därför hade jag gott om tid att begrunda min belägenhet.
Jag var 27 år, och jag hade tjänat Jehova på heltid i två år. Min familjs första kontakt med Jehovas vittnen skedde genom utsändningar från Radio Vitus, en privatstation i Paris. Det var år 1933. Jag tog ståndpunkt för sanningen år 1935, efter det att jag hade avslutat min värnplikt. Jag blev döpt i Luzern i Schweiz i augusti 1936.
Mina föräldrar, min bror, min syster och jag tillhörde den enda församlingen i Paris. Broder Knecht, som då hade ansvaret för verksamheten i Frankrike, uppmuntrade ständigt unga vittnen att träda in i heltidstjänsten. Det ledde till att min bror, min syster och jag i april 1938 bestämde oss för att bli pionjärer, dvs. heltidsförkunnare. Vi blev förordnade att tjäna i Auxerre, en stad omkring 150 kilometer sydost om Paris. Min syster Jeannette vittnade i själva staden, och min bror Marcel och jag cyklade ut till de omgivande byarna inom en radie av omkring 30 kilometer. På den tiden bestod predikoarbetet huvudsakligen i att sprida biblisk litteratur utan att göra återbesök. Jag kommer ihåg att den saken oroade mig mycket.
I juni 1938 blev jag inbjuden att arbeta på Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Paris. På den tiden utgjordes personalen, eller Betelfamiljen, i Frankrike av omkring tio medlemmar, och jag blev förordnad att hjälpa till på lagret. Det var där jag arbetade, när jag inkallades till militärtjänst och fick ett ”nytt förordnande”.
Mitt nya förordnande — fängelset
Redan från början insåg jag att om jag inte sökte finna olika sätt att göra något — hur lite det än var — för Jehova medan jag var i fängelset, så skulle min tro snabbt försvagas. Men jag kunde snart skapa tillfällen att tala om sanningen i Guds ord. Några veckor efter det att jag hade anlänt till Cherche-Midifängelset förflyttades jag till ett gemensamt rum med andra fångar. Där träffade jag en juridikstuderande som hade blivit dömd till fängelse därför att han hade återvänt från sin militära permission några dagar för sent. Det fanns också en katolsk seminariestudent där, som hade blivit dömd för stöld. Vi tre hade många trevliga och långa samtal om bibliska sanningar.
En dag lade jag märke till en fånge som var helt ensam i ett hörn av gården. När jag gick närmare, kunde jag se att han satt och läste. Jag tilltalade honom. Han vände sig om och visade mig sin bibel. Och kan du tänka dig! Han var ett Jehovas vittne! Han var av polsk härkomst och hette Ceglarski, och i likhet med mig satt han i fängelse till följd av sin neutralitet. Äntligen kristen gemenskap! Du kan föreställa dig hur överlyckliga vi båda var. Vi kunde nu glädja oss åt många timmars uppbyggande samtal.
I det här fängelset fick vi komma ut på gården flera timmar om dagen, och jag lyckades därför få tala med några fångar som tyckte om att höra bibelns budskap. Ibland deltog till och med några av fångvaktarna i våra diskussioner. Jag hade funnit något att göra för Jehova. Fängelset hade i själva verket blivit mitt nya predikodistrikt, och jag gjorde nu pionjärtimmar, även om jag inte kunde rapportera dem. Men det bekymrade mig inte.
Flykten
Månaderna förflöt relativt händelselöst — det så kallade skenkriget. Men det blev slut på det i maj 1940, då tyskarna angrep Frankrike. I juni utrymde de franska myndigheterna alla fängelser i Paris på grund av de framryckande tyska trupperna. Vi lastades in i militärlastbilar och fördes till Orleans, en stad drygt 100 kilometer söder om Paris. Efter ett kort uppehåll delades både civila och militära fångar in i grupper och fick anvisningar om att fortsätta till fots åt sydost längs norra stranden av floden Loire. Beväpnade fångvaktare bevakade konvojen. Marschen var krävande i den gassande junisolen.
Det fanns brottslingar bland oss, och fångvaktarna hade fått order om att skjuta alla som stannade, föll eller var ur stånd att fortsätta att gå. På tredje dagen började broder Ceglarski lida av solsting. Att överge honom skulle ha inneburit en säker död för honom. Fångvaktarna tillät mig att med hjälp av några andra fångar lägga honom på en filt, så att vi kunde bära honom. Följande dag kände han sig bättre och kunde fortsätta till fots.
Strax innan vi kom till Briare, en liten stad belägen på norra stranden av Loire, stötte vår grupp ihop med en ström av människor nedlastade med så många av sina ägodelar som de kunde bära eller skjuta på en kärra. De var på flykt söderut undan de framryckande tyska arméerna. Vi kunde i viss mån få ett begrepp om omfattningen av den civila flykten, när vi såg tusentals människor fly för sitt liv.
Sedan upptäckte vi att våra fångvaktare hade försvunnit, och vi var lämnade åt oss själva. Vad skulle vi nu göra? Det var omöjligt att ta sig över den breda floden Loire och fortsätta färden söderut, eftersom alla broar hade sprängts. Vår lilla grupp (det var broder Ceglarski, två andra fångar och jag) beslöt att återvända till Paris.
Vi fann några övergivna hästar, och vi sadlade dem så gott vi kunde. Jag hade skadat mig i knät och kunde inte böja på benet, och därför måste mina kamrater hjälpa mig upp på hästryggen. Sedan upptäckte vi att min häst också var halt! Det gick därför långsamt för oss med min häst som linkade fram. I vilket fall som helst fick vår expedition snart ett plötsligt slut. Vi hade avverkat bara några kilometer, när vi kom att stå ansikte mot ansikte med ett tyskt arméförband, och en militärpolis tvingade oss att stiga av hästarna. Allt vi hade lyckats uppnå var att byta fångvaktare!
Krigsfånge
En kort tid efter vårt tillfångatagande blev broder Ceglarski och jag skilda från varandra, och han förblev tyskarnas fånge ända till krigsslutet. Efter några månader i fängelse vid förläggningarna i Joigny i centrala Frankrike blev jag förflyttad till Stettin, en hamnstad i norra Tyskland. Det är nu den polska hamnstaden Szczecin.
Eftersom jag tekniskt sett befann mig i franskt militärfängelse, när tyskarna tillfångatog mig, placerades jag i ett läger för krigsfångar, där förhållandena inte på långa vägar var så svåra som i koncentrationslägren. Lägret var en enorm hangar, där 500 fångar var inhysta, vaktade av beväpnade fångvaktare. Fångarna sysselsattes med olika arbeten i staden under dagen och fördes tillbaka till lägret på kvällen. Hur skulle jag nu kunna finna något att göra för Jehova, eftersom männen var borta hela dagarna?
I hangaren fanns en stor anslagstavla, där meddelanden kunde sättas upp, och jag fick tillåtelse att använda ett litet utrymme på tavlan. Jag hittade lite papper, och sedan jag noggrant hade slätat ut det, skrev jag flera korta texter om bibliska ämnen. Längst ner förklarade jag var jag höll till och på vilken tid alla som var intresserade av budskapet om Guds rike kunde träffa mig.
Jag predikar för alla slags människor
Den här metoden gav goda resultat. Snart kunde jag hålla ett litet möte varje kväll med sex, åtta och ibland till och med tio närvarande. Våra diskussioner varade ofta en timme eller längre, beroende på de frågor som kom upp. Upprepade gånger deltog en tysk fångvaktare som talade franska.
Eftersom jag bara hade en enda bibel, skrev jag till Röda korset i Genève och bad dem sända mig så många biblar de kunde. Tiden gick, men till sist fick jag mitt första paket med begagnade biblar. En dag blev jag anmodad att gå till lägerkontoret därför att en besökare, en representant för Röda korset, önskade träffa mig. Han visade sig vara en protestantisk präst. Han trodde tydligen att även jag var protestant. Han blev lite besviken, när han fick veta att jag var ett Jehovas vittne!
Men han var vänlig och gratulerade mig till och med för det jag höll på med. Han försäkrade mig om att jag kunde fortsätta att beställa biblar och att jag skulle få dem. Det visade sig stämma. På så sätt kunde jag sprida nästan 300 biblar under tiden jag befann mig i det lägret. Efter kriget var det en verklig glädje att få veta att en belgisk fånge, som hette Wattiaux och som jag hade vittnat för i lägret i Stettin, hade tagit ståndpunkt för sanningen!
Under min fångenskap i Tyskland hade jag förmånen att få ta emot matpaket från min familj. Jag upptäckte snart att det i varje paket också låg gömt ett överflöd av dyrbar andlig mat. Min syster maskinskrev artiklar ur Vakttornet på mycket tunt papper och gömde dem i makaronpaket. Fångvaktarna upptäckte dem aldrig. Jag fick till och med ett exemplar av boken Barnen i ett matpaket. Det här visade sig vara mycket värdefullt för mig i min förkunnartjänst.
Jag utvidgar min tjänst
Eftersom jag var mekaniker, fick jag så småningom i uppgift att arbeta i en verkstad där man reparerade traktorer. Omkring 20 tyskar, av vilka de flesta var för gamla att inkallas till militärtjänst, arbetade där. Därför ansträngde jag mig att lära mig lite tyska. Min innersta önskan var att utvidga min tjänst och inte längre vara begränsad till att predika enbart för fransktalande fångar.
Men jag var tvungen att gå försiktigt till väga, för de tyska arbetarna var rädda för att uttrycka sina åsikter inför andra. Jag talade därför med dem enskilt. I regel kände de till bibeln ganska väl och hade hört talas om Jehovas vittnen. Somliga visste till och med att många vittnen hade skickats till koncentrationsläger.
Jag avslutade varje dag i verkstaden med att gå en runda och tala med mina arbetskamrater om sanningen. En del var gynnsamt inställda till budskapet, men inte den man som var chef. Jag gick utan tvivel för långt, när jag med krita skrev Jehovas Zeugen (Jehovas vittnen) på hans arbetsbänk för att hjälpa honom förstå vem jag var. Mannen verkade förskräckt när han såg det och suddade snabbt bort det. Men han straffade mig inte. Allteftersom tiden gick blev andra arbetare vänligt sinnade. De skaffade mig faktiskt så mycket mat att jag kunde dela med mig av den till flera andra fångar i lägret.
Jehova, ett starkt torn
Under årens lopp har jag lärt mig att vi alltid kan göra något för Jehova och för våra medmänniskor, hur svåra omständigheterna än är. Stettin blev vid flera tillfällen kraftigt bombat av de allierade styrkorna. Vi försökte ta skydd i skyttegravar täckta med plankor och jord. Dessa gav endast ett skenbart skydd, för dussintals fångar miste livet i dessa skyttegravar. Under flyganfallen brukade jag ibland känna en hand gripa tag i mig i mörkret, en hand som släppte greppet så snart anfallet var över. Jag visste aldrig vem det var. Tydligen trodde en del av fångarna att jag hade ett speciellt beskydd, eftersom jag talade om Gud.
Under ett flyganfall brändes vårt läger ner till grunden av brandbomber. Utlämnade åt oss själva på stadens gator blev vi vittnen till många skräckscener. Civilpersoner som ådragit sig svåra brännskador hoppade i de kanaler till floden Oder som flyter genom Stettin. När dessa brännskadade personer kom upp ur vattnet, fortsatte fosforn att brinna på dem. Många dog.
Till följd av de ryska truppernas framryckning blev vi beordrade att lämna Stettin och ge oss i väg västerut till Neubrandenburg och sedan vidare till Güstrow. Vi satt på en stor traktor och färdades längs en väg där sovjetiska granater då och då slog ner. De ryska stridsvagnarna hann slutligen upp oss i Güstrow. De sovjetiska stormtrupperna var herrar över staden i en vecka. De brittiska trupperna närmade sig, och medan den sovjetiska stridsledningen väntade på att arméerna skulle nå kontakt, skilde man militärfångarna från de civila fångarna. De behöll en del av fångarna och överlämnade de övriga (däribland mig) till engelsmännen.
Det innebar att mardrömmen var slut. Några veckor senare stod jag åter på plattformen på Gare du Nords järnvägsstation i Paris. Gryningen var på väg. Det var i mitten av maj 1945, och jag var äntligen tillbaka, efter 69 månaders fångenskap.
Jag finner mer att göra för Jehova
År 1946 inbjöd Sällskapet mig att åter tjäna vid Betel, som då låg i Montmorency, en förstad norr om Paris. Några månader senare blev broder Paul Dossman och jag förordnade att besöka församlingarna i Frankrike som kretstillsyningsmän. På den tiden fanns det knappt 2.000 vittnen i hela landet. I dag, mer än 40 år senare, finns det drygt 100.000 förkunnare.
Senare kallades jag åter till Betel, som då hade flyttat till ett bostadsområde i Paris. År 1949 började jag, uppmuntrad av två missionärsbröder från England, att lära mig engelska — inte utan viss svårighet, det måste jag medge. Följande år blev jag inbjuden till Vakttornets Bibelskola Gilead.
När jag kom tillbaka till Frankrike tjänade jag en tid i kretsarbetet, och därefter bad Sällskapet mig att tjäna som missionär i Afrika. Under tiden hade jag gift mig med Titica, en syster av grekisk härkomst. Vi vistades i Senegal i fem år och hade privilegiet att få se den första församlingen bildas i Dakar. Av hälsoskäl blev vi senare tvungna att återvända till Frankrike.
Jag är nu inne på mitt femtionde år i heltidstjänsten och har haft glädjen att under alla dessa år få hjälpa drygt ett hundra personer att ta ståndpunkt för sanningen. Jehova har verkligen oavbrutet varit god och frikostig mot mig. Jag har lärt mig av livets erfarenheter att hurdan vår situation än är, kan vi alltid finna något sätt att prisa och ära vår Gud, Jehova.
[Bild på sidan 23]
Jean Queyroi med sin hustru, Titica