Washingtonkodexen med evangelierna
EN FÖRMÖGEN amerikansk industriman och konstsamlare, Charles L. Freer, köpte i december 1906 en del gamla handskrifter av en arabisk köpman som hette Ali i Gize i Egypten. Ali sade att de hade kommit från Vita klostret nära Sohâg, men det verkar troligare att man funnit dem i ruinerna efter Vingårdsmannens kloster, nära tredje pyramiden vid Gize intill Nildeltat.
Man räckte Freer tre handskrifter och ”en svartnad, multnad pergamentklump lika hård och bräcklig på utsidan som lim”. Den var omkring 17 centimeter lång, 11 centimeter bred och 4 centimeter tjock och såldes tillsammans med handskrifterna bara därför att den åtföljde dem, inte för att man menade att den hade något eget värde. Det var ett mödosamt, känsligt företag att åtskilja de fragmentariska arken i den stelnade massan, men till sist hade man fått fram 84 ark, alla från en kodex från 400- eller 500-talet v.t., vilken innehöll Paulus’ brev.
En av de tre återstående handskrifterna innehöll böckerna 5 Moseboken och Josua. En annan innehöll Psaltaren, ur den grekiska Septuagintaöversättningen. Men den tredje och viktigaste av dem alla var en handskrift som innehöll de fyra evangelierna.
Denna senare handskrift består av 187 ark fint pergament, mest fårskinn, skrivna med lutande grekiska uncialer (stora bokstäver). Interpunktion är sällsynt, men det är ofta små mellanrum mellan fraserna. Handskriftens kanter var alla illa åtgångna, men det mesta av skriften var bevarad. Den gavs senare åt Freers konstgalleri vid Smithsonian Institution i Washington. Eftersom den kallas Washingtonkodexen med evangelierna, har den fått den identifierande bokstaven ”W”.
Pergamentet har daterats till sent 300- eller tidigt 400-tal v.t., varför det inte kommer långt efter den viktiga trion med den sinaitiska handskriften, Vatikanhandskriften och den alexandrinska handskriften. Evangelierna (fullständiga förutom de två sista arken) är i den så kallade västliga ordningen, Matteus, Johannes, Lukas och Markus.
När man läser handskriften, finner man en ovanlig blandning av skrivstilar, var och en representerad av långa, fortlöpande avsnitt. Den tycks ha blivit avskriven från kvarvarande fragment av olika handskrifter, var och en med en skrivstil som är annorlunda. Professor H. A. Sanders gissade att detta kunde gå tillbaka till kejsar Diocletianus’ plötsliga förföljelse av de kristna år 303 v.t., genom vars förordning alla exemplar av Skriften skulle brännas offentligt. Av historiska vittnesbörd vet vi att en del handskrifter blev gömda vid den tiden. En okänd person tycks årtionden senare ha skrivit av kvarvarande delar av olika handskrifter, så att Washingtonkodexens text frambringades. Senare gick det första lägget i Johannes (Johannes 1:1—5:11) förlorat vid någon tidpunkt och måste skrivas om på 600-talet v.t.
Det finns en del intressanta variationer i texten och ett ovanligt, men betvivlat, tillägg till kapitel 16 i Markus, vilket sannolikt började som en marginalanteckning. Handskriftens speciella värde ligger i dess anknytning till den gammallatinska översättningen och de syriska översättningarna. Fläckar vållade av droppande talgljus på pergamentet antyder att handskriften var väl begagnad.
Trots förföljelse och motstånd och tidens tand har bibeln blivit underbart bevarad åt oss i många handskrifter som till formen skiljer sig från varandra. Det är verkligen så att ”Jehovas uttalande består för evigt”. — 1 Petrus 1:25; Jesaja 40:8.
[Bildkälla på sidan 15]
Genom vänligt tillmötesgående från Freers konstgalleri, Smithsonian Institution