Bör ödet styra ditt liv?
DEN ende av de här uppräknade personerna som inte trodde på ödet var Jesus Kristus. Vad hade han för uppfattning?
De redogörelser för Jesu liv som tillkom under det första århundradet (bibelböckerna Matteus, Markus, Lukas och Johannes) visar tydligt att han trodde att människor kan påverka sin framtid och alltså inte är maktlösa inför det som händer med dem.
Jesus sade till exempel att Gud är villig att ”ge goda ting åt dem som ber honom” och att den som ”har hållit ut till slutet ... skall bli frälst”. Jesus skyllde inte heller på ödet när Jerusalems invånare ignorerade de varningar som hade kunnat rädda deras liv. I stället sade han till dem: ”Ni har inte velat.” — Matteus 7:7—11; 23:37, 38; 24:13.
Något som också visar hur Jesus såg på den här saken är ett uttalande som han gjorde i samband med en dödsolycka som inträffade i Jerusalem: ”De där arton, som tornet i Siloam föll ner på och så dödade dem, föreställer ni er att de bevisades ha större skuld än alla andra människor som bor i Jerusalem? Visst inte, säger jag er.” (Lukas 13:4, 5) Lägg märke till att Jesus inte sade att de artons död berodde på ödet, och inte heller sade han att det berodde på att de var syndigare än andra. Nej, i motsats till fariséerna på den tiden, som försökte få läran om människans fria vilja att stämma överens med fatalistiska uppfattningar, lärde Jesus att en människa kan påverka sin egen framtid.
Jesu apostlar lärde också att alla människor har möjlighet att vinna frälsning. Aposteln Paulus skrev: ”Du ... har känt de heliga skrifterna, som kan göra dig vis till frälsning.” Och aposteln Petrus sade: ”Uppodla, som nyfödda barn, längtan efter den oförfalskade mjölk som hör ordet till, för att ni genom den må växa upp till frälsning.” (2 Timoteus 3:15; 1 Petrus 2:2; se också Apostlagärningarna 10:34, 35; 17:26, 27.) Hastings’ Encyclopædia of Religion and Ethics påpekar att skribenter på 100- och 200-talen, till exempel Justinus, Origenes och Irenaeus, inte alls för fram tanken på att allting är förutbestämt, utan i stället lär att människan har en fri vilja.
Men om så många människor på den tiden, däribland judar, trodde på olika former av fatalism, varför trodde då inte Jesus och de första kristna att människans öde är förutbestämt? En anledning är att en sådan uppfattning för med sig en rad problem. För att bara nämna två: Den är i strid med Jehova Guds egenskaper, och den motbevisas av kända fakta. Dessutom kan den äventyra både ditt nuvarande och ditt framtida liv. En närmare undersökning kommer att visa varför det förhåller sig på det sättet.
Fatalismens konsekvenser och Guds egenskaper
På 200-talet f.v.t. lärde filosofen Zenon från Kition sina lärjungar i Aten att tro att ”ödets vilja på något outgrundligt sätt är bäst”. En dag, när Zenon hade kommit på sin slav med att stjäla, fick han emellertid erfara konsekvenserna av sin egen filosofi. På vilket sätt? När han pryglade slaven, protesterade denne och sade: ”Men det var förutbestämt att jag skulle stjäla.”
Zenons slav kom med en bra tanke. Om man tror att en människas livsmönster är förutbestämt av ödet, då är det lika ologiskt att klandra en man för att han blir tjuv som att klandra en apelsinkärna för att den ger upphov åt ett apelsinträd. Både mannen och kärnan utvecklas ju bara efter ett givet mönster. Men vart leder egentligen ett sådant resonemang?
Om brottslingar bara styrs av sitt öde, då är det ju faktiskt den som har fastställt deras öde som bär ansvaret för deras gärningar. Och vem är det? Enligt fatalisterna är det Gud själv. Om vi för detta resonemang ännu ett steg längre, måste således Gud vara den yttersta orsaken till allt elände, våld och förtryck som någonsin utövats av människan. Tycker du att detta verkar logiskt?
En artikel i Nederlands Theologisch Tijdschrift förklarar att en sådan fatalistisk uppfattning ger ”en bild av Gud som, åtminstone för de kristna, är oacceptabel”. Varför det? Därför att den är helt i strid med den gudsbild som ges av de inspirerade bibelskribenterna. Lägg till exempel märke till följande citat från den inspirerade Psaltaren: ”Du är inte en Gud som har behag till ogudaktighet.” ”Den som älskar våld, honom hatar sannerligen Hans själ.” ”Från förtryck och våld skall han [den som Gud utsett till att vara messiansk kung] rädda deras själ.” (Psalm 5:5; 11:5, NW; 72:14) Fatalistiska uppfattningar är uppenbarligen helt oförenliga med Guds egenskaper.
Vad visar fakta?
Men hur är det då med naturkatastrofer? Är inte de ödesbestämda och därför omöjliga att avvärja?
Vad visar egentligen fakta? Lägg märke till vad som framkom vid en undersökning av orsakerna till naturkatastrofer, enligt en rapport i den holländska dagstidningen NRC Handelsblad: ”I gångna tider har jordbävningar, översvämningar, jordskred och cykloner ... alltid betraktats som naturens nycker. När man undersöker saken lite närmare, finner man emellertid att människans drastiska ingrepp i naturen i hög grad har påverkat dess förmåga att skydda sig mot förstörelse. Detta har fått till följd att naturkatastrofer kräver fler människoliv än någonsin tidigare.” — Kursiverat av oss.
Översvämningarna i Bangladesh, som nämndes i förra artikeln, är ett typiskt exempel. Forskarna säger nu att ”skövlingen av stora skogsarealer i Nepal, norra Indien och Bangladesh i betydande utsträckning har bidragit till de översvämningar som har drabbat Bangladesh de senaste åren.” (Tidskriften Voice) I en annan rapport sägs det att skogsavverkningen har ökat översvämningsfrekvensen i Bangladesh från en översvämning vart femtionde år till en vart fjärde år. Liknande ingripanden från människans sida i andra delar av världen har fått lika katastrofala följder — torka, skogsbränder och jordskred. Ja, det är ofta människans eget handlingssätt — inte ett gåtfullt öde — som förorsakar eller förvärrar naturkatastrofer.
Men i så fall bör människan genom sitt agerande också kunna göra motsatsen: minska olycksfrekvensen. Förhåller det sig på det sättet? Ja, absolut. Begrunda följande fakta: Enligt rapporter från UNICEF (Förenta nationernas barnfond) har under en följd av år hundratals barn i de inre delarna av Bangladesh blivit blinda. Berodde detta på ett oföränderligt öde? Inte alls. Sedan UNICEF:s medarbetare lyckats övertyga mödrarna i detta område att inte bara ge sina familjer ris att äta, utan också frukt och grönsaker, började ögonsjukdomen förlora sitt grepp. Denna förändring av kosten har redan räddat hundratals barn i Bangladesh från att bli blinda.
Det förhåller sig på liknande sätt inom andra områden: Människor som inte röker lever i genomsnitt tre till fyra år längre än rökare. Det sker färre dödsolyckor när bilister använder säkerhetsbälten än när de inte gör det. Det är tydligt att ditt eget handlingssätt — inte ödet — påverkar ditt liv.
Fatalismens ödesdigra följder
Som tidigare nämnts kan en fatalistisk inställning också förkorta ditt liv. Hur då? På tal om ”fatalistiska uppfattningar av mer skrämmande slag” sägs det i The Encyclopedia of Religion: ”De japanska självmordsraiderna som vi minns från andra världskriget och självmorden inom SS (Schutzstaffel) under Hitlerregimen motiverades av tron på ett öde (Schicksal) som ansågs vara långt värdefullare än enskilda individers liv.” Samma källa säger beträffande händelser som inträffat på senare tid: ”Religiöst inspirerade självmordsattacker mot mål som betraktats som ett hot mot islam ... har nästan blivit ett stående inslag i nyhetsrapporter från Främre Orienten.” Enligt dessa rapporter har tusentals unga soldater gått ut i striden med övertygelsen: ”Om det inte står skrivet att man skall dö, kommer man inte att lida någon skada.”
Men även respekterade muslimska lärare opponerar sig mot ett sådant lättsinnigt handlande. En kalif säger till exempel: ”Den som befinner sig i strid bör underkasta sig Guds vilja; men den som ännu inte är med i striden bör inte ge sig in i den.” Ett stort antal muslimska soldater har sorgligt nog inte följt kalifens råd. Under nära åtta års krig stupade uppskattningsvis 400.000 iranska soldater, vilket är fler krigsoffer än Förenta staterna hade under andra världskriget! Det är således tydligt att en fatalistisk inställning kan förkorta ditt liv. Det kan till och med äventyra ditt framtida liv. På vilket sätt?
Eftersom en fatalist tror att framtiden är lika oundviklig och bestämd som det förflutna, kan han lätt utveckla ett mycket farligt karaktärsdrag. Vilket då? Encyclopedia of Theology ger svaret: ”Individen ... känner sig hjälplös, betraktar sig som en obetydlig, försumbar faktor i en social process som tycks vara oundviklig. Detta ger upphov åt en passivitet som gör att individen tacksamt klamrar sig fast vid den vidskepliga förklaringen att allt beror på ett ovisst men allenarådande öde.”
Vad gör passiviteten så farlig? Jo, den leder ofta till en förlamande känsla av maktlöshet. Detta kan hindra personen i fråga från att ta några som helst initiativ och från att ge gensvar på Guds underbara inbjudan: ”Hallå där, alla ni törstiga! Kom till vattnet. ... Böj ert öra och kom till mig. Lyssna, och er själ kommer att förbli vid liv.” (Jesaja 55:1—3, NW) Om tron på ödet gör att en människa underlåter att ”komma” och ”lyssna”, kommer detta att leda till att hon går miste om möjligheten att få ”förbli vid liv” för evigt i det kommande återupprättade paradiset på jorden. Vilket högt pris!
Var står då du i den här frågan? Om du har vuxit upp i ett samhälle där tron på ödet styr människors tänkesätt, kanske du har accepterat denna lära utan att ifrågasätta den. De argument som dryftats i den här artikeln kan emellertid ha hjälpt dig att inse att ditt nuvarande och framtida liv i stor utsträckning formas genom ditt eget handlingssätt.
Som du har sett visar sunda förnuftet, kända fakta och framför allt den Heliga skrift att du inte bör duka under för en fatalistisk inställning. Du bör i stället följa Jesu uppmaning: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.” (Lukas 13:24, 1981) Vad menade han med detta? Så här säger en bibelkommentator: ”Ordet [kämpa] är hämtat från de grekiska idrottstävlingarna. I sina kapplöpningar ... bemödade de sig, kämpade, ansträngde sig till det yttersta för att vinna seger.” I stället för att ge upp kampen bör du således följa Jesu råd och inte nöja dig med mindre än seger!
Gör dig därför kvitt all fatalistisk passivitet. Ta del i det kristna tävlingsloppet, som Guds ord uppmanar dig till, och låt inte tron på ödet få dig att sakta farten. (Se 1 Korintierna 9:24—27.) Öka i stället takten genom att snabbt ge gensvar till följande inspirerade uppmaning: ”Du måste välja livet för att du må förbli vid liv, du och dina avkomlingar.” Hur kan du då göra detta val? ”Genom att älska Jehova, din Gud, genom att lyssna till hans röst och genom att hålla dig till honom.” Om du gör det kommer du att vinna seger, för Jehova kommer att visa sig vara ”ditt liv och dina dagars längd”. — 5 Moseboken 30:19, 20, NW.
[Bild på sidan 7]
Mose trodde inte på ödet, utan uppmanade människor: ”Du måste välja livet för att du må förbli vid liv.”