Jag fann verklig tröst som änka
Berättat av Lily Arthur
En ung förkunnare bland Jehovas vittnen gick i tjänst från hus till hus inom ett område i Ootacamund i Indien. Kvinnor brukar inte öppna dörren för sådana främlingar. Efter några timmar kände han sig trött och lite missmodig och tänkte därför gå hem. Men han gjorde inte det, för han kände sig manad att besöka även nästa hem. Vad som hände kommer kvinnan som öppnade dörren för honom nu att berätta.
MED min två månader gamla flicka på armen och min 22 månader gamle son bredvid mig öppnade jag genast dörren och såg en främling stå där. Kvällen innan hade jag känt mig ytterligt orolig. Jag sökte tröst och bad: ”Himmelske Fader, ge mig tröst genom ditt ord.” Till min förvåning sade nu främlingen: ”Jag kommer till dig med ett budskap om tröst och hopp från Guds ord.” Jag kände att han måste vara en profet sänd av Gud. Men vad var det för situation som hade fått mig att be till Gud om hjälp?
Jag lär känna bibelns sanningar
Jag föddes år 1922 i byn Gudalur i de vackra Nilgiribergen i södra Indien. Min mor dog då jag var tre år. Min far, som var protestantisk präst, gifte senare om sig. Min far lärde mina syskon och mig att be så snart vi kunde tala. När jag var fyra år, brukade jag varje dag sitta på golvet och läsa i min bibel medan min far satt vid bordet och läste i sin.
Jag växte upp och blev lärare, och när jag var 21 år arrangerade min far mitt giftermål. Min man och jag välsignades med en son, Sunder, och senare med en dotter, Rathna. Vid tiden för Rathnas födelse blev min man emellertid mycket sjuk och dog kort därefter. Vid 24 års ålder blev jag plötsligt änka med ansvar för två små barn.
Det var då jag bad till Gud om tröst från hans ord, och det var dagen därpå som denne Jehovas tjänare kom på besök. Jag bad honom komma in och skaffade mig boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. När jag läste boken den kvällen, såg jag ideligen namnet Jehova, ett namn som föreföll mycket underligt för mig. Senare kom förkunnaren tillbaka och visade mig i bibeln att detta är Guds namn.
Snart fick jag också veta att bland annat lärorna om treenigheten och det brinnande helvetet inte har sin grund i bibeln. Jag fick tröst och hopp när jag fick veta att jorden skall bli ett paradis under Guds rike och att våra kära som dött skall återvända i uppståndelsen. Och det viktigaste av allt var att jag började känna och älska den sanne Guden, Jehova, som hade hört min bön och kommit till min undsättning.
Jag delar med mig av min nyvunna kunskap
Jag började undra hur jag hade kunnat undgå att läsa de verser i bibeln som innehöll Guds namn. Och varför hade jag inte sett det tydligt framställda hoppet om evigt liv på en paradisisk jord när jag läste bibeln själv? Jag undervisade i en skola som drevs av protestantiska missionärer och visade därför dessa bibelverser för skolföreståndarinnan. (2 Moseboken 6:3; Psalm 37:29; 83:19; Jesaja 11:6—9; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Jag sade att vi måste ha hoppat över dem. Till min förvåning verkade hon inte tilltalad av detta.
Sedan skrev jag till skolans rektor som bodde i en annan stad och citerade dessa bibelverser. Jag begärde att få tala med henne. Hon svarade att hennes far, som var en välkänd präst från England, skulle diskutera saken med mig. Rektorns bror var en framstående biskop.
Jag förberedde mig på alla frågor och skriftställen och tog med mig boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och mina barn till den närbelägna staden. Jag förklarade entusiastiskt vem Jehova är, att Gud inte är treenig och andra saker som jag hade lärt mig. De lyssnade en stund utan att säga ett ord. Sedan sade prästen från England: ”Jag skall be för dig.” Sedan bad han över mig och skickade i väg mig.
Gatuvittnande
En dag uppmanade förkunnaren mig att delta i gatuvittnande med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Jag svarade honom att det skulle jag aldrig våga göra. Ni förstår, i Indien skulle människor tro det värsta om en kvinna som stod på gatan eller gick från hus till hus. Hon skulle komma i vanrykte liksom också hela hennes familj. Eftersom jag innerligt älskade och respekterade min far, ville jag inte dra vanära över honom.
Men förkunnaren visade mig en vers i bibeln som lyder: ”Bli vis, min son, så gläder du mitt hjärta. Jag kan då ge den svar, som smädar mig.” (Ordspråksboken 27:11) Han sade: ”Du gläder Jehovas hjärta om du offentligt visar att du har valt honom och hans rike.” Jag önskade mer än något annat kunna glädja Jehovas hjärta och tog därför tidskriftsväskan och gick med honom ut i gatutjänsten. Jag kan ännu i dag inte förstå hur jag kunde. Det var år 1946, ungefär fyra månader efter vår första kontakt.
Uppmuntrad att övervinna fruktan
Under år 1947 fick jag tjänst som lärare i utkanten av Madras på Indiens ostkust och flyttade dit med mina barn. En liten grupp av omkring åtta Jehovas vittnen höll regelbundet möten där i staden. För att komma till dessa möten måste jag färdas 26 kilometer. I Indien brukade kvinnor på den tiden inte färdas ensamma. De litade helt på att män tog med och tog hand om dem. Jag visste därför inte hur man kommer med bussen, hur man ber om biljett, hur man kommer av bussen osv. Jag kände att jag borde tjäna Jehova, men hur? Jag bad därför: ”Jehova Gud, jag kan inte leva utan att tjäna dig. Men det är helt omöjligt för mig som kvinna i Indien att gå från hus till hus.”
Jag hoppades att Jehova skulle låta mig dö och därmed befria mig ur denna konfliktsituation. Men jag beslöt att läsa något i bibeln och råkade då slå upp Jeremias bok där det står: ”Säg inte: ’Jag är för ung’, utan gå vart jag än sänder dig, och tala vad jag än befaller dig. Frukta inte för dem, ty jag är med dig och vill hjälpa dig.” — Jeremia 1:7, 8.
Jag kände att Jehova verkligen talade till mig. Jag tog därför mod till mig och satte mig omedelbart vid symaskinen och sydde ihop en väska att använda till tidskrifterna. Efter att ha bett en innerlig bön gick jag ensam från hus till hus och fick lämna all litteratur jag hade och fick till och med sätta i gång ett bibelstudium den dagen. Jag blev fast besluten att ge Jehova främsta rummet i mitt liv och förtröstade och litade fullständigt på honom. Tjänsten på fältet blev en regelbunden del av mitt liv trots alla hårda ord jag fick höra. Jag mötte motstånd, men min verksamhet gjorde också starkt intryck på några.
Ett exempel på detta är vad som hände många år senare då min dotter och jag gick från hus till hus i Madras. En hinduisk man, som var domare i Högsta domstolen, missuppfattade min ålder och sade: ”Jag har känt till de här tidskrifterna sedan långt innan ni föddes. För 30 år sedan var det en kvinna som regelbundet brukade stå och erbjuda dem vid Mount Road.” Han ville ha prenumeration.
I ett annat hus bad en hinduisk brahman oss komma in. Han var pensionerad ämbetsman, och han sade: ”För många, många år sedan brukade en dam erbjuda Vakttornet på Mount Road. Jag skall skaffa mig det ni erbjuder på grund av min aktning för henne.” Jag måste le, för jag visste att jag var den dam som de båda talade om.
Styrkt och välsignad
I oktober 1947 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Jag var då det enda tamiltalande kvinnliga vittnet i hela landet, men nu finns det hundratals tamilska kvinnor som är trogna, verksamma vittnen för Jehova.
Sedan jag blivit döpt mötte jag motstånd från alla håll. Min bror skrev: ”Du har överskridit gränsen för all tillbörlighet och anständighet.” Jag mötte också motstånd i skolan där jag arbetade och från samhället. Men jag sökte mig då ännu närmare Jehova genom att ständigt och innerligt be till honom. Om jag vaknade mitt i natten, tände jag genast fotogenlampan och började studera.
Jag blev styrkt och blev därigenom bättre skickad att ge tröst och hjälp åt andra. En äldre hinduisk dam som jag studerade med tog fast ståndpunkt för tillbedjan av Jehova. När hon dog, sade en annan kvinna i hennes hem: ”Vi var mycket lyckliga över den lojalitet hon visade mot den Gud som hon valde att tillbe ända till slutet.”
En annan dam som jag studerade med log aldrig. Hennes ansikte speglade ständig oro och sorg. Men när jag undervisat henne om Jehova uppmuntrade jag henne att be till honom eftersom han känner till våra bekymmer och bryr sig om oss. Påföljande vecka strålade hennes ansikte. Det var första gången som jag någonsin sett henne le. ”Jag har bett till Jehova”, förklarade hon, ”och jag har fått frid i sinne och hjärta.” Hon överlämnade sitt liv åt Jehova och har bevarat sig trogen trots många svårigheter.
Att balansera förpliktelser
Eftersom jag hade två små barn att ta hand om, ansåg jag att det knappast var troligt att jag skulle kunna förverkliga min önskan att tjäna Jehova på heltid som pionjär. Men då öppnade sig en ny möjlighet till tjänst, när det behövdes någon som kunde översätta biblisk litteratur till tamil. Med Jehovas hjälp kunde jag åta mig uppdraget och samtidigt arbeta som lärare, ta hand om mina barn, sköta hemmet, gå på alla möten och ta del i tjänsten på fältet. När barnen blev äldre, blev jag till sist pionjär med särskilt uppdrag och har nu haft privilegiet att vara det i 33 år.
Redan när Sunder och Rathna var mycket små försökte jag hos dem ingjuta kärlek till Jehova och önskan att alltid sätta hans intressen främst i alla livets skiften. De visste att den förste de skulle tala med när de vaknade var Jehova och att han var den siste de skulle tala med innan de somnade. De visste också att förberedelse för de kristna mötena och tjänsten på fältet inte fick försummas för skolläxorna. Jag uppmuntrade dem att göra sitt bästa i skolarbetet men krävde aldrig att de skulle skaffa sig höga betyg, för jag var rädd för att de då skulle sätta detta främst i livet.
När de hade döpts, använde de skolloven till pionjärtjänst. Jag uppmuntrade Rathna att vara modig och inte blyg och försagd som jag själv hade varit. Sedan hon gått ut gymnasiet och handelsskolan började hon som pionjär och blev senare pionjär med särskilt uppdrag. Så småningom gifte hon sig med en resande tillsyningsman, Richard Gabriel, som nu tjänar som samordnare vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Indien. Tillsammans med dottern Abigail arbetar de på heltid vid avdelningskontoret i Indien, och deras lille son, Andrew, förkunnar också de goda nyheterna.
Men när Sunder var 18 år gammal, slutade han till min stora sorg komma tillsammans med Jehovas vittnen. De följande åren var en plågsam tid för mig. Jag bad ständigt till Jehova att han skulle förlåta mig alla mina tillkortakommanden i min fostran av honom och att Jehova skulle bringa Sunder till besinning så att han kunde komma tillbaka. Med tiden förlorade jag emellertid allt hopp. Så en dag 13 år senare kom han till mig och sade: ”Var inte orolig, mamma, det skall nog bli ordning på mig.”
Kort därefter gjorde Sunder allvarliga ansträngningar att komma till andlig mognad. Han gick framåt ända därhän att han fick hand om tillsynen av en församling av Jehovas vittnen. Senare lämnade han sitt välbetalda arbete för att bli pionjär. Nu tjänar han och hans hustru, Esther, tillsammans som pionjärer i Bangalore i södra Indien.
Tröst som varar hela livet
Jag tackar ofta Jehova som under årens lopp låtit mig gå igenom lidanden och svårigheter. Utan dessa erfarenheter skulle jag inte ha haft det dyrbara privilegiet att i sådan utsträckning få smaka på Jehovas godhet, barmhärtighet och uttryck för ömsint omvårdnad och tillgivenhet. (Jakob 5:11) Det värmer hjärtat att i bibeln läsa om Jehovas omsorg och bekymmer om ”den faderlöse och änkan”. (5 Moseboken 24:19—21) Men det är ingenting jämfört med den tröst och den glädje vi i verkligheten får erfara av hans omsorg och bekymmer om oss.
Jag har lärt mig att obetingat förtrösta och lita på Jehova och inte förlita mig på mitt eget förstånd, utan att på alla mina vägar tänka på honom. (Psalm 43:5; Ordspråksboken 3:5, 6) Som ung änka bad jag till Jehova om tröst från hans ord. Nu vid 69 års ålder kan jag sannfärdigt säga att när jag förstod bibeln och tillämpade dess råd, fann jag en tröst som saknar gränser.
[Bild på sidan 26]
Lily Arthur i kretsen av sin familj