Är världsfred i sikte?

UNDER historiens lopp har det inte rått någon brist på fredsplaner och fredsdeklarationer av olika slag. Dessvärre tycks det ha förekommit precis lika många krig som gjort dessa planer om intet. De flesta människor har därför lärt sig att inte sätta alltför stor tilltro till sådana fredsfördrag och fredsproklamationer.

Under de senaste åren har emellertid många observatörer och nyhetsanalytiker haft en känsla av att något helt nytt håller på att hända. De har framkastat tanken att det, trots lokala problem, äntligen kan vara bäddat för världsfred. ”Hoppet om fredliga konfliktlösningar tycks vara mer välgrundat än under något annat år sedan andra världskrigets slut”, förklarade en representant för Fredsforskningsinstitutet i Stockholm. De snabba förändringar som skett i Östeuropa föranledde en känd korrespondent att skriva: ”Utsikterna till fred på jorden tycks vara större nu än vid någon annan tidpunkt sedan andra världskriget.” Denna positiva anda återspeglades till och med i tidskriften The Bulletin of the Atomic Scientists. År 1988 flyttade man tillbaka visarna på dess berömda ”domedagsklocka” från tre minuter före midnatt till sex minuter före midnatt och i april 1990 till tio minuter före midnatt.

Allt detta gav upphov åt stor glädje och optimism innan kriget i Mellersta Östern bröt ut. Men också sedan dess betraktar somliga kapprustningen mellan supermakterna och det kalla kriget som ett avslutat kapitel. Somliga spekulerade om vad man skulle göra med alla de pengar som regeringarna hoppades kunna spara in på de minskade militärutgifterna. Är det möjligt att tiden för verklig och varaktig fred nu har kommit? Håller nationerna äntligen på att lära sig att ”smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar”? (Jesaja 2:4) Vad visar fakta?

De glömda krigen

”Slutet på det kalla kriget och den nya avspänningen mellan Öst och Väst har gjort att somliga känner sig frestade att tro att fred är ordningen för dagen”, förklarar londontidningen The Economist och fortsätter: ”Men så är inte fallet. Även om världen har blivit av med en stor oroskälla, finns det fortfarande många små kvar.” Vilka är dessa ”små” oroskällor eller konflikthärdar?

Lentz Peace Research Laboratory, en oberoende fredsforskningsorganisation i Förenta staterna, rapporterar att minst 15 krig rasade i världen i september 1990. Och då är Iraks invasion i Kuwait inte medräknad, eftersom rapporten endast omfattade krig som dittills haft minst tusen dödsoffer om året. Somliga av dessa krig har pågått i 20 år eller ännu längre. Tillsammans har dessa krig krävt 2.900.000 människoliv, de flesta av dem civila. Denna siffra inbegriper inte dem som dödats i de blodiga krig som hade upphört så sent som föregående år, till exempel konflikterna i Uganda och Afghanistan och kriget mellan Iran och Irak.

Nära tre miljoner krigsoffer, när världen sägs befinna sig i fred! Detta är i sig självt oerhört tragiskt, men vad som gör tragiken ännu större är att de flesta av dessa krig har försiggått praktiskt taget obemärkta — och obeklagade — av den övriga världen. De är vad man skulle kunna kalla glömda krig, eftersom de flesta av dem — till exempel flertalet militärkupper, inbördeskrig och revolutioner — utkämpas i någon av tredje världens nationer. För de flesta människor i de rika i-länderna tycktes en halv miljon döda i Sudan eller 300.000 dödade i Angola inte betyda särskilt mycket. Många menar faktiskt att världen sedan andra världskriget befunnit sig i en fredsperiod som saknar motstycke, eftersom det inte har förekommit några krig bland de industrialiserade länderna och supermakterna inte har börjat krig mot varandra trots kapprustningen och de oerhörda spänningarna.

Finns det något hopp om fred?

Om fred inte innebär något annat än frånvaron av ett globalt kärnvapenkrig, då kan man kanske säga att världens nationer redan har haft en viss framgång i sina fredssträvanden. Den policy som går under namnet Mutual Assured Destruction (Ömsesidig garanterad förintelse) har hittills hållit supermakterna i schack. Men är detta verkligen fred? Hur skulle det kunna vara det, när människor lever i ständig skräck för en omedelbar och fullständig förintelse? Hur kan man tala om fred, när så många människor världen utöver får sina liv förstörda, sina utkomstmöjligheter omintetgjorda och sina utsikter till en meningsfull och tillfredsställande tillvaro utplånade av stora och små krig?

Nobelpristagaren Elie Wiesel skrev en gång: ”Sedan urminnes tider har människor talat om fred utan att lyckas uppnå det. Beror det helt enkelt på att vi saknar erfarenhet? Vi talar om fred, men utkämpar krig. Ibland utkämpar vi till och med krig i fredens namn. ... Krig är kanske en alltför integrerande del av historien för att någonsin kunna avskaffas.”

Och nyligen har kriget i Mellersta Östern på nytt krossat illusionen om fred. Skulle det kunna vara så att mänskligheten helt enkelt har vänt sig till fel källa för att få fred?

[Bild på sidan 3]

”Denna generation av människor på jorden kan komma att bevittna den första bestående fredsperioden i civilisationens historia.” — Den sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov, vid toppmötet i Washington i maj 1990

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

[Bilder på sidan 4]

”En ny värld av frihet ligger framför oss , en värld där fred är rådande, där handeln har samvete och där allt som verkar möjligt är möjligt.” — Den amerikanske presidenten George Bush, vid ett världsekonomiskt toppmöte i Houston i Texas i juli 1990

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos

”De murar som en gång begränsade människor och idéer håller nu på att störta samman. Europas folk avgör nu sitt eget öde. De väljer självständighet. De väljer ekonomisk frihet. De väljer fred.” — Officiell deklaration vid NATO:s toppmöte i London i juli 1990

[Bildkälla på sidan 2]

(Omslagsfoton. U.S. Naval Observatory (stjärnor; NASA (jorden)