Rapport från förkunnare av Riket

Jehova sörjer för hjälp

FÖR en tid sedan fick Jehovas vittnen i Sydafrika kännedom om den svåra situationen för deras andliga bröder i ett närliggande land, där predikoarbetet är förbjudet. De fick rapporter om att deras bröder, på grund av svår torka, överlevde genom att äta vissa rötter. De saknade också lämpliga kläder, och på grund av detta tyckte några vittnen att de inte kunde ta del i tjänsten på fältet.

Vännerna i Sydafrika reagerade omedelbart. Församlingar i Johannesburg med omnejd kontaktades om behovet av kläder. Inom några dagar hade man skänkt tre ton kläder. Frivilliga sorterade sedan upp dessa. Anordningar gjordes för att sända 3 ton bönor, 1 ton olja, 1 ton tvål och 17 ton majsmjöl. När det företag som levererade majsmjölet fick reda på vittnenas situation i det torkdrabbade landet, skänkte de mer än ett ton av detta livsmedel som det var så stort behov av.

Måndagen den 16 april 1990 lämnade en lastbil med en hjälpsändning på 25 ton Sydafrika för en resa på 5.500 kilometer. Men nu behövde man skaffa tillåtelse från myndigheterna för att kunna föra in provianten i deras krigshärjade land.

Personalen vid konsulatet sade att fastän Jehovas vittnen inte var erkända i deras land, var de väl medvetna om att de fanns. Inga invändningar gjordes mot att sända hjälp till våra vänner. Man gav tillstånd. De nödvändiga handlingarna utfärdades, och fredagen den 20 april passerade vittnena gränsen utan problem. De träffade på mer än 30 vägspärrar, där det ofta krävdes att de visade sina handlingar. Först då insåg de hur viktiga dessa var.

Sedan de färdats 140 kilometer in i landet, stoppades de av en stor flod som var översvämmad. Den ursprungliga bron hade förstörts, och en stor lastbil kunde inte använda det provisorium som gjorts som ersättning. De fann emellertid att det mindre fordon som åtföljde konvojen tryggt kunde passera den översvämmade floden. Man beslöt att dela upp sig i två grupper. En grupp slog läger vid den översvämmade floden, medan den andra gruppen fortsatte på sin väg för att sammanträffa med vännerna 260 kilometer längre norrut. Vilken lycka de kände när de till slut fick kontakt med vännerna! De kunde inte sluta med att le, omfamna varandra och skaka hand. Snart var två lastbilar från trakten på väg för att möta den andra gruppen av bröder som väntade vid floden. Där flyttades hjälpsändningen över från den stora lastbilen till de två mindre bilarna.

Rapporter som mottagits vittnar om djup tacksamhet över att Jehova sörjt för materiell hjälp. Trots deras fysiska belägenhet var vännernas rop efter andlig föda ännu mera enträget. En församling hade bara tillgång till ett enda exemplar av Vakttornet, och det måste kopieras till varje familj. Vi är tacksamma mot Jehova att förberedelser nu görs för att förse vännerna i detta land med en jämn ström av andlig föda.