Från Jordmoder till fruktbarhetsgudinnor

KÄNNER du igen den gudinna som finns avbildad på framsidan av denna tidskrift? Det är den forntida egyptiska modergudinnan Isis. Om du har varit på ett museum eller bläddrat igenom en bok om antikens historia, har du förmodligen sett den här statyn eller någon liknande. Men tänk efter: Skulle du vilja falla ner inför gudinnan Isis och tillbe henne?

Om du tillhör någon av kristenhetens religioner, kan det tyckas vara en konstig fråga. Du svarar säkert att du tillber Skaparen, honom som vi tilltalar med orden: ”Fader vår, som är i himmelen.” (Matteus 6:9, 1917) Tanken på att falla ner inför en modergudinna kan förefalla egendomlig, ja, rentav motbjudande. Sådan dyrkan har emellertid varit mycket utbredd under historiens gång, och du kanske blir chockerad när du får veta vilka som tillber den stora modergudinnan i våra dagar.

Men innan vi går närmare in på den frågan, skall vi gå tillbaka i tiden och se i hur stor omfattning dessa modergudinnor tillbads i forna tider. Detta slag av tillbedjan tycks ha varit en mycket tidig form av falsk religion. Arkeologer har funnit statyetter och bilder av nakna modergudinnor vid utgrävningar av historiska platser i hela Europa, i Medelhavsländerna och ända borta i Indien.

Jordmodern betraktades som den bestående källan till alla former av liv, den som gav liv och sedan tog det tillbaka vid döden. Som sådan blev hon inte bara dyrkad, utan också fruktad. Hennes reproduktionsförmåga ansågs från början ha varit av icke-sexuell art, men enligt mytologin födde hon sedan sin maskulina motsvarighet, Himlafadern, och blev hans maka. Tillsammans frambragte de ett otal andra gudar och gudinnor.

Den babyloniska prototypen

I den babyloniska gudavärlden var den främsta gudinnan Ishtar, identisk med den sumeriska fruktbarhetsgudinnan Innanna. Paradoxalt nog var hon såväl krigsgudinna som kärlekens och sinnlighetens gudinna. I sin bok Les Religions de Babylonie et d’Assyrie (Babyloniens och Assyriens religioner) säger den franske forskaren Édouard Dhorme beträffande Ishtar: ”Hon var den stora gudinnan, härskarinnan, den barmhärtiga modern som hör bön och intar en medlarställning inför de vredgade gudarna och blidkar dem. ... Hon var upphöjd över alla andra, hon blev gudinnornas gudinna, drottningen bland gudarna, den förnämsta av himmelens och jordens gudar.”

Ishtars tillbedjare tilltalade henne med sådana titlar som ”Jungfrun”, ”Heliga jungfrun” och ”Jungfrumodern”. I den forntida sumerisk-akkadiska dikten ”Klagobön till Ishtar” sägs det: ”Jag ber till dig, o du härskarinnornas härskarinna, gudinnornas gudinna. O Ishtar, drottning över alla folk. ... O du som äger all gudomlig makt, du som bär härskarkronan. ... Heliga platser, helgedomar och tempel ger ära åt dig. ... Var finner man inte avbilder av dig? ... Se till mig, o min härskarinna; ta emot mina böner.”a

Dyrkan av modergudinnan får ökad spridning

Enligt orientkännaren Édouard Dhorme var Ishtardyrkan en mycket expansiv kult. Den spred sig över hela Mesopotamien, och Ishtar själv eller gudinnor med andra namn men liknande attribut dyrkades i Egypten, Fenicien och Kanaan, liksom också i Anatolien (Mindre Asien), Grekland och Italien.

Den mest dyrkade modergudinnan i Egypten var Isis. I H. G. Wells’ Världshistoria sägs det: ”Isis lockade många fromma som helgat sina liv åt henne. Hennes bilder stodo i templet krönta med himmelsdrottningens krona och visande i hennes armar barnet Horus. Ljusen fladdrade och runno framför henne och exvotobilderna [små vaxmodeller av kroppsdelar i behov av vård] hängde kring hennes altare.” Isisdyrkan var oerhört populär i Egypten. Den spred sig också över hela Medelhavsområdet, i synnerhet till Grekland och Rom, och nådde ända upp till västra och norra Europa.

I Fenicien och Kanaan dyrkades modergudinnan under namnet Astarte, som sades vara guden Baals maka. I likhet med sin babyloniska motsvarighet Ishtar var Astarte både fruktbarhetsgudinna och krigsgudinna. I Egypten har man påträffat forntida inskriptioner i vilka Astarte kallas ”himmelens härskarinna” och ”himlarnas drottning”. Israeliterna hade en ständig kamp mot det depraverande inflytande som dyrkan av denna fruktbarhetsgudinna medförde.

I de nordvästra delarna av Anatolien var Ishtars motsvarighet Kybele, känd som den stora gudamodern. Hon betraktades också som alltings upphov och uppehållare och kallades alla ”heligas Moder”. Från Anatolien spred sig Kybelekulten först till Grekland och därefter till Rom, där den levde kvar ett gott stycke in på den kristna eran. Dyrkan av denna fruktbarhetsgudinna inbegrep extatiska danser, självgisslande präster, självkastrering av aspiranter till prästadömet och processioner i vilka bilder av gudinnan bars omkring med stor pompa och ståt.b

De gamla grekerna dyrkade en jord- och modergudinna som kallades Gaia. Men den grekiska gudavärlden kom också att inbegripa gudinnor som liknade Ishtar — till exempel Afrodite, kärlekens och fruktbarhetens gudinna, Athena, krigets gudinna, och Demeter, växtlighetens gudinna.

I Rom dyrkades Venus som kärlekens gudinna och utgjorde som sådan en motsvarighet till grekernas Afrodite och babyloniernas Ishtar. Romarna dyrkade emellertid också gudinnorna Isis, Kybele och Minerva (grekernas Athena), vilka alla i ett eller annat avseende var en avspegling av den babyloniska prototypen Ishtar.

Det är således tydligt att dyrkan av modergudinnor i tusentals år var en mäktig rival till den sanna tillbedjan av den store Skaparen, Jehova. Har dyrkan av den stora modergudinnan dött ut? Eller har den överlevt fram till våra dagar? Du finner svaret i nästa artikel.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 3]

Den babyloniska gudinnan ISHTAR personifierad som en stjärna

[Bildkälla]

Med vänligt tillmötesgående från British Museum

[Bild på sidan 4]

Den egyptiska gudinnan ISIS med gudabarnet Horus

[Bildkälla]

Musée du Louvre, Paris