Rapport från förkunnare av Riket
De förtröstade på Jehova
JEHOVA har befallt sina vittnen att predika de goda nyheterna om Riket i hela världen, så att människor ur alla nationer skall ha möjlighet att få kunskap om Guds nya värld. I vissa länder utförs arbetet under restriktioner, många gånger på anstiftan av kristenhetens prästerskap. Så är det i ett visst land i Afrika. Men Jehovas vittnen där gör likt kung David. Han sade: ”På Gud förtröstar jag och skall inte frukta.” (Psalm 56:12) Våra bröders erfarenheter i det landet visar att de förtröstar på Jehova och fortsätter i hans viktiga verk.
Ett vittne som är rektor för en skola förklarade att han var neutral i förhållande till statens angelägenheter och höll fast vid att lyda ”Gud såsom härskare mer än människor”. (Apostlagärningarna 5:29) Han blev svårt slagen och kunde räkna med att bli dömd för förräderi. Alla trodde att han skulle bli dödad. Men vittnet förtröstade på Jehova. Han förblev trogen och klargjorde sin på samvetet grundade ståndpunkt. Vad blev resultatet? Han frikändes och fick återvända till sin hemstad, där statens representanter som slagit honom bad om ursäkt. Det här trogna vittnet fick återgå till läraryrket och befordrades till skolinspektör!
En skolledare lät avskeda en lärare som var ett Jehovas vittne. En månad senare skaffade skolledaren boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden av en pionjär med särskilt uppdrag och tackade ja till ett bibelstudium. Efter att ha studerat de sex första kapitlen sade han upp sig som skolledare och började besöka alla Jehovas vittnens möten med sin hustru. En söndagsförmiddag blev den avskedade läraren angenämt överraskad när han träffade den man som avskedat honom och fick veta att han var på väg att bli en andlig broder.
En annan erfarenhet från samma land visar hur Jehovas vittnen ingjuter respekt för Jehovas anordningar och håller organisationen ren. En pionjär med särskilt uppdrag som bearbetade ett isolerat distrikt mötte mycket motstånd. Eftersom han var från en annan stam och trakt, ville de som motstod sanningen förvisa honom från byn. Men byhövdingen framhöll hans goda uppförande och de goda resultat som hans verksamhet lett till och tillät inte att han blev förvisad. Hövdingen hade märkt att befolkningen börjat hedra de styrande myndigheterna genom att betala sina skatter och utföra vägarbete åt samhället en gång i veckan sedan pionjären med särskilt uppdrag kommit till platsen. — Romarna 13:1, 7.
Men så en natt ertappades ett annat vittne med att begå äktenskapsbrott med en kvinna som inte var ett vittne. Det blev skandal, och hövdingen kallade till sig pionjären, grälade på honom och sade: ”Din [tros]broder har ertappats med att begå äktenskapsbrott. Ni Jehovas vittnen är inte annorlunda än andra religioner.” Men pionjären förklarade: ”Även om också vi är ofullkomliga, är vi annorlunda än andra religioner, för vi ser inte genom fingrarna med allvarliga synder.”
Vittnet som begått äktenskapsbrott fick sitta en tid i fängelse och sedan betala böter. Dessutom blev han utesluten ur församlingen som en förhärdad syndare. Det gjorde intryck på hövdingen och tystade dem som drev gäck med Jehovas vittnen. Hövdingen sade: ”Säg inget ofördelaktigt om Jehovas vittnen. De har sanningen. Andra religioner skulle aldrig vidta sådana åtgärder.”
Trogna vittnen i det landet följer uppmaningen i Psalm 37:3: ”Förtrösta på Herren [Jehova], och gör vad gott är, förbli i landet och bemöda dig om redbarhet.” Förtröstar vi på Jehova på samma sätt som dessa kristna gör?