Den vänlige romerske centurionen
DE ROMERSKA centurionerna var inte kända för vänlighet. En centurion, som var förordnad till att föra befälet över en truppstyrka på ett hundra stridshärdade soldater, måste vara en hårdför instruktör i exercis, en som upprätthöll disciplinen och ibland också skarprättare. Det oaktat berättas det i bibeln om en romersk centurion av Augustus’ truppstyrka som visade aposteln Paulus verklig frikostighet och stort medlidande. Vad hette han? Julius.
Bibeln presenterar den mannen för oss i Apostlagärningarnas 27:e kapitel. Aposteln Paulus hade begärt att kejsaren skulle höra hans vädjan i Rom. Paulus tillsammans med flera andra fångar överlämnades därför till att tas om hand av ”en officer vid namn Julius av Augustus’ truppstyrka”. De avseglade från Caesarea, en hamnstad nordväst om Jerusalem som tjänade som högkvarter för romerska trupper. Historieskrivaren Lukas säger: ”Nästa dag lade vi till vid Sidon, och Julius bemötte Paulus med människokärlek och tillät honom att gå till sina vänner och åtnjuta deras omsorg.” — Apostlagärningarna 27:1—3.
Precis vad som fick Julius att visa sådan vänlighet anges inte i bibeln. Han kan ha fått order från landshövding Festus att ägna Paulus särskild behandling. Eller kanske Julius hade blivit förtrogen med omständigheterna i samband med anhållandet av Paulus och helt enkelt kan ha beundrat Paulus’ mod och ostrafflighet. I alla händelser tycks Julius ha insett att Paulus inte var någon vanlig fånge.
Julius valde dock att inte lyssna till Paulus’ varning mot att avsegla från Sköna hamnar. Snart fångades båten av en häftig stormvind, så att den riskerade att grundstöta på sandbankarna utanför Nordafrikas kust. (Apostlagärningarna 27:8—17) Mitt i denna storm stod Paulus upp och försäkrade de skrämda passagerarna att ”inte en själ av er skall gå förlorad, utan bara båten”. Senare försökte likväl några av sjömännen fly. Paulus sade då till Julius och soldaterna: ”Om de där männen inte blir kvar på båten, kan ni inte bli räddade.” — Apostlagärningarna 27:21, 22, 30, 31.
Den gången valde Julius att lyssna till Paulus, och sjömännens flykt omintetgjordes. I överensstämmelse med Paulus’ förutsägelse strandade båten på ett rev och förliste. Rädda för att fångarna skulle komma undan beslöt sig soldaterna ombord för att döda dem alla. Återigen ingrep emellertid Julius och hindrade sina män, varigenom han räddade Paulus’ liv. — Apostlagärningarna 27:32, 41—44.
Bibeln berättar inte för oss vad som hände med denne vänlige centurion eller om han någonsin omfattade den kristna tron. Den vänlighet han visade var ett uppvisande av att det av Gud givna samvetet fungerade. (Romarna 2:14, 15) De kristna går emellertid längre än bara till människokärlek och visar gudaktig omtanke, som kommer av att de har Guds ande. (Galaterna 5:22) Men om en hednisk soldat, som inte kände Gud, kunde visa vänlighet, hur mycket mer bör då inte Guds folk känna sig manade att göra det!