Lärde den tidiga kyrkan att Gud är treenig?
Del 3 — Förkunnade apologeterna treenighetsläran?
I numren för 1 november 1991 och 1 februari 1992 har Vakttornet visat att varken Jesus och hans lärjungar eller de apostoliska fäderna under senare delen av det första århundradet och början av 100-talet v.t. lärde om treenigheten. Gjorde kyrkofäder under senare delen av 100-talet det?
FRÅN ungefär mitten av 100-talet enligt den vanliga tideräkningen fram till slutet av det århundradet framträdde kyrkofäder som i dag kallas apologeter. De skrev för att försvara den kristendom de kände till mot fientliga filosofier som var förhärskande i den dåtida romerska världen. Deras arbete gjordes mot slutet av och efter den tid då de apostoliska fädernas skrifter kom till.
Bland de apologeter som skrev på grekiska var Justinus Martyren, Tatianos, Athenagoras, Theofilos och Clemens Alexandrinus. Tertullianus var en apologet som skrev på latin. Lärde de ut den nutida kristenhetens treenighet — om tre jämlika personer (Fader, Son och Helig ande) i en gudom, var och en sann Gud, men likväl inte tre Gudar, utan en Gud?
”Sonen är underordnad”
Doktor H. R. Boer skriver i sin bok A Short History of the Early Church (En kort historik över den tidiga kyrkan) om apologeternas argumentering:
”Justinus [Martyren] lärde att före världens skapelse var Gud ensam och det fanns ingen Son. ... När Gud fick önskan att skapa världen, ... frambringade han en annan gudomlig varelse till att skapa världen åt honom. Denna gudomliga varelse kallades ... Son, eftersom han var född; han kallades Logos, eftersom han togs från Guds förnuft eller sinne. ...
Justinus och de andra apologeterna lärde således att Sonen är en skapelse. Han är en högt stående skapelse, en skapelse mäktig nog att skapa världen, men likväl en skapelse. Inom teologin kallas Sonens förhållande till Fadern subordinationism. Sonen är subordinerad, dvs. underordnad, beroende av och frambringad av Fadern. Apologeterna var subordinationister.”1
I boken The Formation of Christian Dogma (Den kristna dogmatikens utformning) skriver dr Martin Werner om den tidigaste förståelsen av Sonens förhållande till Fadern:
”Detta förhållande tolkades entydigt som varande ’subordinerat’, dvs. i betydelsen att Kristus var underordnad Gud. Varhelst Jesu förhållande till Gud, Fadern, avhandlas i Nya testamentet ... formuleras och framställs det kategoriskt som subordination. Och den mest avgjorde subordinationisten i Nya testamentet, enligt den synoptiska redogörelsen, var Jesus själv. ... Denna ursprungliga ståndpunkt, orubblig och uppenbar som den var, vidmakthölls under lång tid. ’Alla de stora förnicenska teologerna företrädde tanken att Logos var subordinerad Gud.’”2
I överensstämmelse med detta säger R. P. C. Hanson i The Search for the Christian Doctrine of God (Sökandet efter den kristna läran om Gud):
”Det finns ingen teolog i den östra eller den västra kyrkan före den arianska kontroversens utbrott som inte i något avseende betraktade Sonen som underordnad Fadern.”3
Doktor Alvan Lamson bifogar i boken The Church of the First Three Centuries (Kyrkan under de tre första århundradena) följande vittnesbörd när det gäller vad kyrkliga auktoriteter lärde före kyrkomötet i Nicaea (år 325 v.t.):
”Att Sonen är underordnad förfäktades allmänt, för att inte säga enhälligt, av de förnicenska fäderna. ... Att de betraktade Sonen som åtskild från Fadern framgår tydligt av den omständigheten att de klart och tydligt förfäktar hans underordnade ställning. ... De betraktade honom som åtskild och subordinerad.”4
Robert M. Grant säger likaledes i boken Gods and the One God (Gudar och den ende Guden) om apologeterna:
”Apologeternas kristologi är, liksom Nya testamentets, i huvudsak subordinationistisk. Sonen är alltid subordinerad Fadern, som är Gamla testamentets ende Gud. ... Det vi finner hos dessa tidiga skribenter är alltså inte någon treenighetslära. ... Före Nicaea var den kristna teologin nästan allmänt subordinationistisk.”5
Enligt kristenhetens treenighetslära är Sonen jämlik Fadern i evighet, makt, ställning och vishet. Men apologeterna säger att Sonen inte var jämlik Gud Fadern. De betraktade Sonen som underordnad. Det stämmer inte med treenighetsläran.
En återspegling av första århundradets lära
Apologeterna och andra tidiga kyrkofäder återspeglade i stor utsträckning det som de kristna under det första århundradet lärde om förhållandet mellan Fadern och Sonen. Lägg märke till hur detta kommer fram i boken The Formation of Christian Dogma:
”Under den urkristna eran fanns det inga tecken på något slags problem eller kontrovers kring treenigheten, något som längre fram medförde våldsamma konflikter i kyrkan. Orsaken till detta låg utan tvivel i det faktum att Kristus för urkristendomen var ... en varelse från den upphöjda himmelska änglavärlden, en som skapats och utvalts av Gud för uppgiften att vid tidsåldrarnas slut ... införa Guds rike.”6
Vidare medger verket The International Standard Bible Encyclopedia angående de tidigaste kyrkofädernas läror:
”I kyrkans tidigaste åskådning är tendensen, när man talar om Gud Fadern, inte att först och främst uppfatta honom som Jesu Kristi Fader, utan som källan till allt liv. Sålunda är Gud så att säga Fadern par excellence. Honom tillkommer sådana beteckningar som utan början, odödlig, oföränderlig, obeskrivlig, osynlig och utan upphov. Det är han som har gjort allting, också skapelsens själva materia, av ingenting. ...
Detta tycks tyda på att Fadern ensam i egentlig mening är Gud och att Sonen och Anden är det bara i underordnad betydelse. Många tidiga uppteckningar verkar stödja denna tanke.”7
Uppslagsverket fortsätter med att tona ner dessa sanningar och framhålla att treenighetsläran godtogs under denna tidiga period, men fakta motsäger detta påstående. Begrunda de ord som yttrades av den kände katolske teologen kardinal John Henry Newman:
”Låt oss erkänna att den äldsta kyrkan konsekvent och enhälligt omfattade hela uppsättningen av läror, i vilka vår Herre är temat. ... Men det är helt visst annorlunda med den katolska treenighetsläran. Jag förstår inte i vilken bemärkelse det kan sägas att det råder samstämmighet mellan de äldsta [kyrkliga auktoriteterna] till stöd för den. ...
Trosbekännelserna från dessa forna tider nämner ingenting alls ... om [treenigheten]. Visserligen förekommer det att de nämner tre, men att det förekommer något mysterium i läran, att de tre är ett, att de är jämlika, att de är lika eviga, att ingen av dem är skapad, att alla är allsmäktiga, att alla är omöjliga att förstå, nämns inte, och den slutsatsen kan man aldrig dra av dem.”8
Vad Justinus Martyren lärde
En av de tidigaste apologeterna var Justinus Martyren, som levde från omkring år 110 till 165 v.t. Ingen av hans bevarade skrifter nämner om tre jämlika personer i en Gud.
Så till exempel sägs det om den föremänsklige Jesus i Ordspråksboken 8:22—30 enligt den katolska Jerusalem Bible: ”Jahve skapade mig när hans uppsåt började utveckla sig, före hans allra äldsta verk. ... Djupet fanns inte när jag föddes. ... Före höjderna blev jag till. ... Jag befann mig vid hans [Guds] sida, en mästerlig yrkesman.” Justinus säger i sin ”Dialog med juden Tryfo” när han omnämner dessa verser:
”Skriften har förkunnat att denna avkomma föddes av Fadern före allting skapat; och att det som är fött är numerärt åtskilt från den som föder medger var och en.”9
Eftersom Sonen föddes av Gud, använder Justinus uttrycket ”Gud” i förbindelse med Sonen. Han skriver i sin första apologi: ”Universums Fader har en Son, som också, då han är det förstfödda Ordet från Gud, är likafullt Gud.”10 Även Bibeln omnämner Guds Son med titeln ”Gud”. I Jesaja 9:6 kallas han ”Väldig Gud”. Men i Bibeln kallas också änglar, människor, falska gudar och Satan för ”gudar”. (Änglar: Psalm 8:6; jämför Hebréerna 2:6, 7. Människor: Psalm 82:6. Falska gudar: 2 Moseboken 12:12; 1 Korintierna 8:5. Satan: 2 Korintierna 4:4.) I de hebreiska skrifterna betyder ordet för ”Gud”, ’El, helt enkelt ”en som är mäktig” eller ”en som är stark”. Motsvarigheten i de grekiska skrifterna är the·ós.
Dessutom visar det hebreiska uttryck som används i Jesaja 9:6 att det är en avgjord skillnad mellan Sonen och Gud. Sonen kallas där ”Väldig Gud”, ’El Gib·bóhr, inte ”Allsmäktig Gud”. Detta uttryck är på hebreiska ’El Shad·dáj och används uteslutande om Jehova Gud.
Det är dock värt att lägga märke till att Justinus, även om han kallar Sonen ”Gud”, aldrig säger att Sonen är en av tre jämlika personer, som var och en är Gud men som tillsammans utgör endast en Gud. I stället säger han i sin ”Dialog med juden Tryfo”:
”Det finns ... ännu en Gud och Herre [den föremänsklige Jesus] underordnad Danaren av allting [den allsmäktige Guden]; en som [Sonen] också kallas en Ängel, eftersom Han [Sonen] förkunnar för människor vadhelst Danaren av allting — över vilken det inte finns någon annan Gud — önskar förkunna för dem. ...
[Sonen] är åtskild från Honom som danade allting, — numerärt, menar jag, inte [åtskild] i fråga om vilja.”11
Ett intressant textavsnitt förekommer i Justinus’ första apologi, kapitel 6, där han försvarar sig mot hedningarnas anklagelse att de kristna är ateister. Han skriver:
”Både Honom [Gud] och Sonen (som utgick från Honom och lärde oss dessa ting och skaran av andra goda änglar som följer och har gjorts lika Honom) och den profetiska Anden tillber och vördar vi.”12
En som översatt detta textavsnitt, Bernhard Lohse, kommenterar: ”Inte nog med att änglar i denna uppräkning nämns som varelser som äras och dyrkas av kristna; Justinus tvekar inte att nämna änglar innan han namnger den heliga Anden.”13 — Se också An Essay on the Development of Christian Doctrine.14
Så även om Justinus tycks ha avvikit från den rena bibliska läran i frågan om vem som skall vara föremål för en kristens tillbedjan, betraktade han tydligen inte Sonen som jämlik Fadern, lika lite som änglarna ansågs vara Guds jämlikar. Angående Justinus citerar vi återigen från Lamsons The Church of the First Three Centuries:
”Justinus betraktade Sonen som åtskild från Fadern och ringare än han: inte åtskild i nutida bemärkelse, att han utgör en av tre hypostaser eller personer, ... utan åtskild i fråga om väsen och natur; med en verklig, konkret, individuell tillvaro, åtskild från Gud, från vilken han erhållit all sin makt och sina titlar; insatt under honom och underställd hans vilja i allt. Fadern är den högste; Sonen är underordnad: Fadern är källan till makten; Sonen är mottagaren: Fadern är upphovet; Sonen är i egenskap av hans tjänare eller redskap den som verkställer. De är två i antal, men är överens, eller är ett, i fråga om vilja; det är Faderns vilja som hela tiden styr Sonen.”15
För övrigt säger Justinus ingenstans att den heliga anden är en person som är jämlik Fadern och Sonen. Så det kan inte på något sätt ärligen sägas att Justinus förkunnade kristenhetens nutida treenighetslära.
Vad Clemens lärde
Clemens Alexandrinus (c:a 150—215 v.t.) kallar också Sonen ”Gud”. Han kallar honom till och med ”Skapare”, ett uttryck som aldrig används om Jesus i Bibeln. Menade han att Sonen på alla sätt var jämlik den allsmäktige Skaparen? Nej. Clemens syftade av allt att döma på Johannes 1:3, där det sägs om Sonen: ”Allting blev till genom honom.”16 Gud använde Sonen som ett verktyg i sitt skapararbete. — Kolosserna 1:15—17.
Clemens kallar den högste Guden ”vår Herre Jesu Gud och Fader”17 och säger att ”Herren är Skaparens Son”.18 Han säger också: ”Allas Gud är endast en god, rättvis Skapare, och Sonen [är] i Fadern.”19 Han skrev alltså att Sonen har en Gud över sig.
Clemens omtalar Gud som den ”förste och ende som förlänar evigt liv, vilket Sonen, som mottog det från Honom [Gud], ger åt oss”.20 Den som från början ger evigt liv är självfallet högre än den som så att säga vidarebefordrar det. Därför säger Clemens att Gud ”är först och högst”.21 Vidare säger han att Sonen ”är närmast Honom som ensam är den Allsmäktige” och att Sonen ”ordnar allting i enlighet med Faderns vilja”.22 Om och om igen visar Clemens att den allsmäktige Guden är högre än Sonen.
Beträffande Clemens Alexandrinus läser vi i The Church of the First Three Centuries:
”Vi skulle kunna citera talrika textavsnitt av Clemens där Sonens ringare ställning tydligt slås fast. ...
Vi är förvånade över att över huvud taget någon kan läsa Clemens med sedvanlig uppmärksamhet och för ett endaste ögonblick föreställa sig att han betraktade Sonen som numerärt identisk — som ett — med Fadern. Att han till sin natur är underlydande och ringare erkänns överallt, som det verkar för oss. Clemens trodde att Gud och Sonen var numerärt åtskilda; med andra ord två varelser — den ene överordnad, den andre underordnad.”23
Dessutom kan det återigen sägas: Även om Clemens ibland tycks gå utöver vad Bibeln säger om Jesus, talar han ingenstans om en treenighet sammansatt av tre jämlika personer i en Gud. Apologeter som Tatianos, Theofilos och Athenagoras, som levde i tiden mellan Justinus och Clemens, hade liknande uppfattningar. Lamson säger att de ”var inte mer treenighetsanhängare än Justinus själv; det vill säga de trodde inte på någon odelad, inbördes jämlik treenighet, utan förkunnade en lära som var fullständigt oförenlig med denna tro”.24
Tertullianus’ teologi
Tertullianus (c:a 160—230 v.t.) var den förste som använde det latinska ordet trinitas. Som Henry Chadwick påpekar väckte Tertullianus tanken att Gud är ”ett väsen bestående av tre personer”.25 Men det betyder inte att han tänkte på tre personer som alla var inbördes jämlika och eviga. Hans tankar utvecklades emellertid längre fram av skribenter som arbetade hänemot treenighetsläran.
Tertullianus’ uppfattning om Fader, Son och helig ande var fjärran från kristenhetens treenighet, för han var subordinationist. Han betraktade Sonen som subordinerad, eller underordnad, Fadern. I verket Adversus Hermogenem skrev han:
”Vi bör inte förmena att det finns någon annan varelse än Gud själv som inte är född och inte är skapad. ... Hur skulle något, förutom Fadern, kunna vara äldre, och av det skälet förnämligare, än Guds Son, den enfödde och förstfödde, Ordet? ... Den [Gud] som inte behövde en Danare för att bli till är långt mer upphöjd i rang än den [Sonen] som hade en upphovsman som frambringade honom.”26
Även i Adversus Praxean visar han att Sonen är åtskild från och underordnad Gud, när han säger:
”Fadern är hela väsendet, men Sonen är ett utskott från och en del av helheten, alldeles som han själv erkänner: ’Min Fader är större än jag.’ ... Sålunda är Fadern åtskild från Sonen och är större än Sonen, såtillvida som han som frambringar är en, och han som blir frambringad är en annan; likaså är han som sänder en, och han som blir sänd är en annan; och återigen, han som skapar är en, och han genom vilken tingen är skapade är en annan.”27
Tertullianus säger vidare i Adversus Hermogenem att det fanns en tid då Sonen inte existerade som person, vilket visar att han inte betraktade Sonen som en evig varelse i samma mening som Gud var.28 Kardinal Newman sade: ”Tertullianus måste betraktas som heterodox [en som tror på oortodoxa läror] vad gäller läran om vår Herres eviga frambringande.”29 Beträffande Tertullianus framhåller Lamson:
”Detta förnuft, eller Logos, som det kallades av grekerna, omformades sedermera, enligt vad Tertullianus trodde, till Ordet, eller Sonen, det vill säga en verklig varelse, som hade existerat från evighet endast som ett attribut hos Fadern. Tertullianus tillskrev honom emellertid en ställning som var subordinerad Fadern. ...
Det är hopplöst att försöka rädda Tertullianus från fördömelse [som kättare] med utgångspunkt från vilken som helst i dagens läge allmänt omfattad förklaring till treenigheten. Han skulle inte bestå provet för ett ögonblick.”30
Ingen treenighet
Om du fick i uppdrag att läsa allt det apologeterna hade skrivit, skulle du finna att även om de i vissa avseenden avvek från Bibelns läror, var det ingen av dem som lärde att Fadern, Sonen och den heliga anden var jämlika i evighet, makt, ställning och vishet.
Det är likadant med andra skribenter på 100- och 200-talen, till exempel Irenaeus, Hippolytos, Origenes, Cyprianos och Novatianus. Även om somliga av dem jämställde Fadern och Sonen i vissa avseenden, betraktade de i andra avseenden Sonen som underordnad Gud Fadern. Och ingen av dem spekulerade ens om att den heliga anden var jämlik Fadern och Sonen. Origenes (c:a 185—254 v.t.), till exempel, säger att Guds Son är ”den förstfödde av all skapelse” och att Skriften ”omtalar honom som det äldsta av alla skapelsens verk”.31
En objektiv läsning av dessa tidiga kyrkofäder visar att kristenhetens treenighetslära inte existerade på deras tid. Som det heter i The Church of the First Three Centuries:
”Den nutida populära treenighetsdogmen ... får inget stöd av Justinus’ framställning; och denna iakttagelse kan utsträckas till alla förnicenska fäder, det vill säga till alla kristna skribenter under tre hundra år efter Kristi födelse. Visserligen talar de om Fadern, Sonen och den profetiska eller heliga Anden, men inte som jämlika, inte som ett enda väsen, inte som tre i ett, inte i något avseende så som treenighetsanhängarna nu förfäktar. Förhållandet är det rakt motsatta. Treenighetsdogmen, så som den förklaras av dessa fäder, var i grund olik den nutida dogmen. Detta slår vi fast som ett faktum lika väl bekräftat som vilket faktum som helst i de mänskliga uppfattningarnas historia.”32
Före Tertullianus var treenigheten inte ens omnämnd. Och Tertullianus’”heterodoxa” treenighet var mycket olik den man tror på i dag. Hur uppstod då treenighetsläran, så som den uppfattas i dag? Var det vid kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t.? Vi skall granska dessa frågor i Del 4 i denna serie i ett kommande nummer av Vakttornet.
Referenser:
1. Harry R. Boer: A Short History of the Early Church, 1976, sidan 110.
2. Martin Werner: The Formation of Christian Dogma, 1957, sidan 125.
3. R. P. C. Hanson: The Search for the Christian Doctrine of God, 1988, sidan 64.
4. Alvan Lamson: The Church of the First Three Centuries, 1869, sidorna 70, 71.
5. Robert M. Grant: Gods and the One God, 1986, sidorna 109, 156, 160.
6. The Formation of Christian Dogma, sidorna 122, 125.
7. The International Standard Bible Encyclopedia, 1982, band 2, sidan 513.
8. Kardinal John Henry Newman: An Essay on the Development of Christian Doctrine, sjätte utgåvan, 1989, sidorna 14—18.
9. The Ante-Nicene Fathers, redigerad av Alexander Roberts och James Donaldson, amerikansk omtryckt upplaga av Edinburgh-upplagan, 1885, band I, sidan 264.
10. Samma verk, sidan 184.
11. The Ante-Nicene Fathers, band I, sidan 223.
12. Samma verk, sidan 164.
13. Bernhard Lohse: A Short History of Christian Doctrine, översatt från tyska av F. Ernest Stoeffler, 1963, andra pocketupplagan, 1980, sidan 43.
14. An Essay on the Development of Christian Doctrine, sidan 20.
15. The Church of the First Three Centuries, sidorna 73, 74, 76.
16. The Ante-Nicene Fathers, band II, sidan 234.
17. Samma verk, sidan 227.
18. Samma verk, sidan 228.
19. Samma verk.
20. Samma verk, sidan 593.
21. Samma verk.
22. Samma verk, sidan 524.
23. The Church of the First Three Centuries, sidorna 124, 125.
24. Samma verk, sidan 95.
25. Henry Chadwick: The Early Church, 1980 års upplaga, sidan 89.
26. The Ante-Nicene Fathers, band III, sidan 487.
27. Samma verk, sidorna 603, 604.
28. Samma verk, sidan 478.
29. An Essay on the Development of Christian Doctrine, sidorna 19, 20.
30. The Church of the First Three Centuries, sidorna 108, 109.
31. The Ante-Nicene Fathers, band IV, sidan 560.
32. The Church of the First Three Centuries, sidorna 75, 76.
[Bild på sidan 27]
Clemens
[Bildkälla
Historical Pictures Service
[Bild på sidan 28]
Tertullianus
[Bildkälla
Historical Pictures Service