Diocletianus angriper kristendomen
VID den romerske guden Terminus’ fest den 23 februari år 303 v.t. i Nikomedia i Mindre Asien, det romerska imperiets nya huvudstad, tävlade män med varandra för att ge uttryck åt sin patriotism. Men den ansenliga kristna sammanslutningens frånvaro var påfallande.
Från sin observationsplats i palatset betraktade kejsar Diocletianus och underkejsar Galerius den kristna mötesplatsen i staden. På en given signal trängde soldater och statliga ämbetsmän in i de kristnas byggnad, plundrade den och brände de exemplar av Bibeln som de hittade. Slutligen jämnade de byggnaden med marken.
Så inleddes en period av förföljelse som befläckade Diocletianus’ styre. Historiker betecknar den som ”den sista stora förföljelsen”, ”den våldsammaste förföljelsen” och till och med som ”inget mindre än utplånandet av benämningen kristen”. En närmare granskning av bakgrunden till dessa dramatiska händelser visar sig vara högst klarläggande.
Hedendom kontra kristendom
Diocletianus, som föddes i Dalmatia, ett område som har ingått i Jugoslavien, steg i bemärkthet i den romerska hären. Sedan han hälsats som kejsare år 284 v.t. blev han känd för sina politiska reformer. Han upprättade en tetrarki, ett kollektivt ledarskap bestående av fyra, för att leda imperiet. Diocletianus utnämnde Maximianus, en tidigare vapenbroder, till att fungera som medkejsare, en andre augustus, med speciellt ansvar för den västra delen av imperiet. Både Diocletianus och Maximianus hade en underkejsare som fick successionsrätt. Constantius Chlorus fungerade som underkejsare till Maximianus, och Galerius från Trakien fick makten under Diocletianus.
Galerius var, liksom Diocletianus, en ivrig dyrkare av de hedniska gudarna. I sin lystnad efter att efterträda kejsaren låtsades Galerius frukta för förräderi i armén. Det växande inflytandet från soldater som påstod sig vara kristna misshagade honom. Från kejsarens synpunkt sett utgjorde deras vägran att delta i hednisk gudsdyrkan ett ifrågasättande av hans myndighet. Galerius uppmanade därför Diocletianus att vidta åtgärder för att utrota kristendomen. Till slut, under vintern år 302/303 v.t., gav Diocletianus vika för underkejsarens antikristna känslor och gick med på att rensa ut dessa individer från armén och hovet. Diocletianus godkände emellertid inte blodsutgjutelse, eftersom han fruktade att detta att några blev martyrer för den kristna saken skulle sporra andra att bli mer beslutsamma i sitt trots.
Men Diocletianus, som inte var nöjd med detta sätt att angripa problemet, konsulterade militära befälhavare och ämbetsmän, däribland Hierocles, styresman över Bitynien. Denne ivrare för hellenismen stödde våldsaktioner mot alla kristna. Det stöd Roms traditionella gudar fick av Diocletianus ledde till konflikt med kristendomen. Resultatet blev, enligt Diocletian and the Roman Recovery (Diocletianus och Roms återhämtning) av Stephen Williams, ”totalt krig ända till slutet mellan Roms gudar och de kristnas gud”.
Edikten
För att kunna genomföra sin förföljelsekampanj utfärdade Diocletianus fyra på varandra följande edikt. Dagen efter angreppet i Nikomedia befallde han att alla kristna mötesplatser och all kristen egendom skulle förstöras och påbjöd att heliga böcker skulle överlämnas och brännas. Kristna som innehade statliga befattningar skulle fråntas dessa.
När två bränder bröt ut inne i själva kejsarpalatset, föll skulden på de kristna som var anställda där. Detta gav upphov åt ett andra edikt, som gick ut på att alla biskopar, presbyterer och diakoner skulle arresteras och fängslas. Det tredje ediktet, som bemyndigade tortyr när så var nödvändigt, var ett försök att få dessa män att avsäga sig sin tro. I ediktet befalldes de att offra till de romerska gudarna. Det fjärde dekretet gick längre och stadgade dödsstraff för vemhelst som bekände sig till kristendomen.
Den våg av grymhet som följde frambringade en klass som stämplades som traditores (vilket betyder ”de som överlämnade sig eller gav sig”), förrädare mot Gud och Kristus som försökte rädda sitt liv genom att överlämna sina exemplar av de heliga skrifterna. Enligt historikern Will Durant var det ”tusentals kristna [som] avsade sig sin tro. ... Men de flesta som blev förföljda stod fasta, och de som vacklade styrktes i sin tro av att få se eller höra om heroisk trohet under tortyr, något som också vann nya medlemmar för de hårt ansatta församlingarna.” Kristna i Frygien, Kappadocien, Mesopotamien, Fenicien, Egypten och de flesta andra delar av romarriket fick lida martyrdöden.
Kyrkohistorikern Eusebios från Caesarea bedömde att tusentals kristna dog under förföljelsen. Å andra sidan nämner Edward Gibbon, författare till boken Romerska rikets nedgång och fall, en siffra på mindre än två tusen. ”Gibbon betraktar många av dessa berättelser med viss skepticism, då de kommer från starkt färgade kristna källor som föresatt sig att glorifiera martyrerna och bygga upp de troende”, förklarar en skribent. Han fortsätter: ”Det förekommer utan tvivel överdrifter hos skribenter, som lätt ändrar ett fåtal döda till ’skaror’, som inte skiljer på oprovocerat martyrskap och sådant som var ett resultat av överlagd provokation och som berättar om hur vilda djur på amfiteatrarna i raseri massakrerade alla andra brottslingar men av en ’övernaturlig kraft’ hindrades från att röra de kristna. Men även om man räknar med att en viss del av berättelserna är uppdiktade, är det som återstår fruktansvärt nog.” Helt visst förekom det en mycket brutal förföljelse med sträckbänkar, bål, hudflängning och tänger som användes till tortyr.
En del auktoriteter har uppfattningen att det var Galerius, snarare än Diocletianus, som hade anstiftat förföljelsen. ”Det saknar inte djup moralisk betydelse”, hävdar professor William Bright i The Age of the Fathers (Fädernas tidsålder), ”att den hedniska världsmaktens största ansträngning att stampa livet ur det rike som inte är av den här världen skulle bära Diocletianus’ namn i stället för namnet på dess verklige upphovsman, Galerius.” Diocletianus behöll emellertid den suveräna makten också inom tetrarkin, som skribenten Stephen Williams framhåller: ”Det råder inget tvivel om att Diocletianus hade kontrollen över varje viktigare politisk åtgärd i imperiet fram till år 304 och att han hade huvudansvaret för förföljelsen fram till den tidpunkten.” Diocletianus blev sjuk och avsade sig till sist makten år 305 v.t. I omkring sex år därefter återspeglade den fortsatta förföljelsen Galerius’ bittra hat mot allt vad kristendom hette.
Trehundratalets kristendom
Dessa fasansfulla händelser i början av 300-talet bestyrker det som hade förutsagts av apostlarna Paulus och Petrus, såväl som av andra inspirerade skribenter. Den förutsagda ”laglöshetens människa”, den härskande prästklassen bland de till bekännelsen kristna, hade redan etablerat sig, vilket Diocletianus’ edikt, i synnerhet det andra, vittnar om. (2 Tessalonikerna 2:3, 4; Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Petrus 2:12) På 300-talet var avfälliga sedvänjor redan vanligt förekommande. Inte så få till bekännelsen kristna hade gått med i den romerska hären. Fanns det inga kristna på den tiden som var trogna mot ”mönstret av sunda ord” som hade mottagits av apostlarna? — 2 Timoteus 1:13.
Eusebios namnger några av offren för förföljelsen och beskriver till och med i detalj tortyren, lidandet och slutligen den martyrdöd de fick genomgå. Huruvida alla dessa martyrer dog i ostrafflighet gentemot den uppenbarade sanning som då fanns tillgänglig vet vi för närvarande inte. Säkert fanns det somliga som hade tagit till hjärtat Jesu varningar att undvika sekterism, omoraliskhet och varje slag av kompromiss. (Uppenbarelseboken 2:15, 16, 20—23; 3:1—3) En del trogna som överlevde kom förmodligen aldrig fram i historiens ljus. (Matteus 13:24—30) De åtgärder som vidtogs för att undertrycka den offentliga kristna tillbedjan var faktiskt så framgångsrika att ett spanskt minnesmärke från denna period hyllar Diocletianus för att ha ”utplånat vidskepelsen om Kristus”. De ansträngningar som gjordes för att beslagta och förstöra exemplar av Bibeln, ett viktigt inslag i Diocletianus’ angrepp på kristendomen, medförde dock inte att Guds ord helt och hållet utplånades. — 1 Petrus 1:25.
Då Satan, djävulen, denna världens härskare, inte på detta sätt lyckades fullständigt utplåna kristendomen, fortsatte han med sina sluga handlingar genom kejsar Konstantin, som regerade från år 306 till år 337 v.t. (Johannes 12:31; 16:11; Efesierna 6:11, fotnot i Referensbibeln) Den hedniske Konstantin bekämpade inte de kristna. I stället fann han det lämpligt att sammansmälta hedniska och kristna trosuppfattningar till en ny statsreligion.
Det här utgör verkligen en varning för oss alla. När vi ställs inför brutal förföljelse, hjälper oss vår kärlek till Jehova att inte kompromissa bara för att få tillfällig fysisk lättnad. (1 Petrus 5:9) Likaså låter vi inte en fridfull period undergräva vår kristna vitalitet. (Hebréerna 2:1; 3:12, 13) Att vi strikt följer Bibelns principer hjälper oss att vara lojala mot Jehova, den Gud som kan befria sitt folk. — Psalm 18:26, 49.
[Bildkälla på sidan 28]
Kapitolinska museet, Rom