Frågor från läsekretsen
Hur betraktar Jehovas vittnen att man köper stöldgods?
De kristna undviker att medvetet ha någon del i att köpa stulna varor eller stulet material.
Det är helt visst orätt att stjäla. Guds lag till Israel förklarade tydligt och klart: ”Du skall inte stjäla.” (2 Moseboken 20:15; 3 Moseboken 19:11) Om en tjuv greps, måste han ge tvåfaldig, fyrfaldig eller femfaldig ersättning, beroende på omständigheterna.
Ända sedan forntiden har tjuvar försökt vidarebefordra stöldgods för att göra snabba förtjänster och inte ertappas med bevis på sin skuld. Därför säljer de ofta stöldgodset till ett så lågt pris att många köpare finner det svårt att låta bli att köpa. En sådan sedvänja kan ha varit inbegripen i det som vi läser i 2 Moseboken 22:1: ”Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer djuret, så skall han ge fem oxar i ersättning för oxen och fyra får för fåret.”
Rabbinen Abraham Chill kommenterar innebörden i sådana lagar och skriver: ”Det är förbjudet att köpa eller ta emot stulen egendom, också om egendomen inte känns igen som sådan. Man får därför inte köpa en get av en herde, eftersom herden antagligen säljer den utan sin arbetsgivares vetskap och ämnar behålla pengarna.” — The Mitzvot—The Commandments and Their Rationale (Mitzvot — buden och deras logiska grund).
Men Guds lag förbjuder faktiskt inte att man köper en get av en herde bara för att man misstänker att han kan komma att behålla sin arbetsgivares pengar och i själva verket säljer en stulen get. Men Jehovas tjänare skulle å andra sidan inte medvetet bli part i en försäljning (av en get eller någonting annat), när det verkar vara uppenbart att säljaren inte äger föremålet eller det kan vara stulet. Guds lag visar att Gud erkänner privat ägande, men en tjuv berövar ägaren hans egendom. Någon som köper det som är känt som stulet kanske inte i sig är en tjuv, men hans köp minskar sannolikheten för att ägaren någonsin skall få tillbaka sin egendom. — Ordspråksboken 16:19; jämför 1 Tessalonikerna 4:6.
Vi inser alla att köpare — det må vara husmödrar eller inköpare på företag — försöker köpa varor till bästa pris. Kvinnor världen över letar efter bra realisationer, försöker skjuta upp sina inköp till den tid på året då priserna är låga eller köper på stormarknader eller i affärer som har låga omkostnader och därför bättre priser. (Ordspråksboken 31:14) Men ett sådant intresse för att göra en bra affär bör ha sina moraliska begränsningar. Lojala personer på Nehemjas tid vägrade att göra inköp på sabbaten, även om de kanske kunde få bättre pris sådana dagar. (Nehemja 10:31; jämför Amos 8:4—6.) Det är på liknande sätt med de kristna. Deras förkastande av stöld hjälper dem att behärska varje frestelse att köpa lågt prissatta varor som uppenbarligen är stulna.
Det kan vara allmänt känt att vissa handlare handlar med stöldgods. Eller ett pris som nämns i hemlighet kan vara så exceptionellt lågt att varje normal människa måste dra slutsatsen att varan antagligen har skaffats illegalt. Till och med landets lag kan erkänna behovet av att tänka på detta sätt. I en bok i juridik heter det:
”Det är inte nödvändigt för kravet, ond tro, att den anklagade vet från vem eller av vem egendomen har stulits, eller när och var den har stulits eller under vilka omständigheter den stals, utan det räcker med att han vet att den har stulits. ... Somliga domstolar bedömer det så att förekomsten av ond tro kan förutsättas med anledning av det faktum i målet att svaranden mottog egendomen under sådana omständigheter som skulle övertyga en människa med ordinär intelligens och försiktighet att den var stulen.”
Detta ger en kristen ett fullgott skäl till att undvika att köpa stöldgods. Om han köpte sådant gods, skulle det antagligen göra honom till lagbrytare. Många människor har inga som helst samvetsbetänkligheter mot att bryta lagen, om de tror att de kan klara sig utan att bli upptäckta. Så är det inte med de sanna kristna, som vill ”underordna sig de överordnade myndigheterna”. Att de är laglydiga skyddar dem mot att åtalas som brottslingar, och det bidrar till att de har ett gott samvete inför Jehova. — Romarna 13:1, 4, 5.
Guds vän, Abraham, var ett fint föredöme, när det gäller samvete. På hans tid besegrade fyra österländska härskare kungarna där Lot bodde och förde bort många värdesaker i form av krigsbyte. Abraham förföljde och besegrade fienderna och förde tillbaka stöldgodset. Då sade kungen i Sodom till Abraham: ”Ta du själv lösöret” som en belöning. Men Abraham lämnade i stället över lösöret till dess rätte ägare med orden: ”Nej, ingenting kommer jag att ta av vadhelst som är ditt, för att du inte må säga: ’Det var jag som gjorde Abram rik.’” — 1 Moseboken 14:1—24, NW.
De kristna är inte intresserade av någon ekonomisk vinst som skulle kunna bli möjlig genom stöldgods. Jeremia skrev: ”Lik rapphönan, som har samlat ihop det som den inte har lagt, är den som förvärvar rikedom, men inte med rätt.” (Jeremia 17:11, NW) Så förutom att de kristna vill ådagalägga vishet genom att inte bryta kejsarens lagar om stulen egendom, vill de hålla fast vid Guds rättvisa genom att vägra att på något sätt bli förknippade med det orätta i att stjäla. David skrev med rätta: ”Bättre är det lilla den rättfärdige har än de många ondskefullas överflöd.” — Psalm 37:16, NW.