Varför är människor så förtvivlade?

ÄNTLIGEN skulle hoppet om ett bättre liv infrias! Det var vad många människor i det dåvarande Östtyskland trodde när Berlinmuren föll i november 1989. Drygt ett år senare klagade de emellertid bittert och sade att de ”fann den bistra verkligheten i en kapitalistisk demokrati svårare att klara av än det skyddade livet bakom Berlinmuren”. Vad blev följden? En allt starkare känsla av besvikelse och hopplöshet.

Det växande våldet i familjen och i samhället kan få människor att ge sig av hemifrån för att söka trygghet någon annanstans. Somliga råkar ur askan i elden och sällar sig till städernas uteliggare. I somliga länder går många av dessa sedan vilse i byråkratins labyrinter. De kan inte få tag i en bostad därför att de inte har något arbete, och de kan inte få något arbete därför att de inte har någon fast adress. De sociala myndigheterna sätter in hjälpåtgärder, men det tar tid att reda ut problemen. Känslan av missräkning och förtvivlan blir allt starkare.

Många kvinnor tar i sin förtvivlan till verkligt desperata åtgärder. En docent i juridik, dr Susan Edwards, förklarar i rapporten Women and Crime in the 1990s (Kvinnor och brott på 1990-talet): ”Att unga kvinnor blir involverade [i prostitution] är en direkt följd av ekonomiskt nödtvång och beror inte på familjeförhållanden eller bristande självdisciplin.” Det finns likaså unga män som flyttar hemifrån för att söka arbete men inte lyckas finna något. För att få mat och husrum inlåter sig somliga av dessa i sin förtvivlan på homosexuell prostitution och blir brickor i händerna på ligor med moraliskt fördärvade brottslingar.

En besvärlig politisk situation, våld, ekonomiska problem — allt sådant kan ge upphov till en känsla av hopplöshet och förtvivlan. Inte ens de bättre bemedlade är immuna mot sådana bekymmer, när de strävar efter att bibehålla sin överdådiga livsstil samtidigt som de kämpar med växande ekonomiska problem. Vad blir följden? ”Förtryck, det kan få den vise att handla som en galning”, förklarade den forntida kung Salomo.a (Predikaren 7:8, NW) Ja, hopplöshet och förtvivlan har fått ett växande antal människor att ta till den mest drastiska utvägen — självmord.

Den mest drastiska utvägen

De många självmordsfallen bland unga människor visar att även de hemsöks av hopplöshet och förtvivlan. En brittisk kolumnist ställde frågan: ”Vad är det med vår tid som gör att så många tonåringar känner sig förtvivlade?” I en studie rörande barn i åldrarna 8—16 år som förts till sjukhus sedan de försökt ta livet av sig genom att inta olika sorters gift skriver dr Eric Taylor vid Institute of Psychiatry i London: ”Ett påfallande drag var att så många av barnen kände förtvivlan och hopplöshet inför sin situation.” I Storbritannien förekommer årligen omkring 100.000 överlagda men misslyckade försök att begå självmord genom förgiftning. I de flesta fall är detta inte något annat än ett desperat rop på hjälp.

En brittisk välgörenhetsinrättning startade för en tid sedan en kampanj för att ge förtvivlade människor ett hörande öra. På detta sätt menade sig initiativtagarna kunna erbjuda ett ”alternativ till döden”. De medger emellertid att de inte kan lösa de problem som ger upphov till människors förtvivlan.

Självmordsfrekvensen avspeglar ”graden av främlingskap och bristen på social samverkan i samhället”, förklarar tidningen The Sunday Correspondent. Varför är då självmordsfrekvensen så hög i våra dagar? Tidningen framhöll att ”hemlöshet, tilltagande dryckenskap, aidshotet och nedläggningen av mentalsjukhus” är några av de faktorer som driver människor till en sådan djup förtvivlan att de menar att självmord är den enda lösningen på deras problem.

Finns det då något hopp som kan förjaga människors förtvivlan? Ja! ”Räta ... upp er och lyft upp era huvuden”, är Jesu uppmuntrande appell. (Lukas 21:28) Vad menade han? Vad finns det för hopp för förtvivlade människor?

[Fotnot]