Är tungomålstalandets gåva en del av den sanna kristendomen?

”NÄR jag stod där och lyssnade medan han bad på tungomål, kändes det som om luften var elektriskt laddad”, sade Bill efter det att han och sex andra hade stått framför altaret och hört sin pastor tala i tungor. Är sådana erfarenheter en upprepning av det som hände under den heliga andens inverkan under det första århundradet? Är det ett kännemärke på Bibelns religion? Vi kan få tillförlitliga svar på dessa frågor genom att noga undersöka vad Skriften har att säga om detta ämne.

Den bibliska skildringen visar att minst en av de 12 apostlarna eller aposteln Paulus var närvarande varje gång någon av andens mirakulösa gåvor förmedlades. Det första av de tre fall av tungomålstalande som omtalas i Bibeln inträffade då 120 av Jesu lärjungar var församlade i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t. (Apostlagärningarna 2:1—4) Tre och ett halvt år senare hade en grupp oomskurna från Italien samlats för att lyssna till Petrus. Medan han talade mottog de anden och började ”tala med tungor och förkunna Guds storhet”. (Apostlagärningarna 10:44—48) Och omkring år 52 v.t., 19 år efter det som hände vid pingsten, talade Paulus till en åhörarskara i Efesus och lade händerna på 12 lärjungar, som då ”började tala med tungor och profetera”. — Apostlagärningarna 19:6.

Varför gavs tungomålstalandets gåva?

Strax innan Jesus for upp till himmelen sade han till sina efterföljare: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem ... och till jordens mest avlägsna del.” (Apostlagärningarna 1:8) Lägg märke till att han med dessa ord ger en antydan om vilken gigantisk omfattning vittnandet skulle komma att få — med den heliga andens hjälp.

De moderna kommunikationsmedel som i dag gör det möjligt för oss att förmedla budskap över hela jorden på många olika språk fanns inte på den tiden. De goda nyheterna måste till största delen spridas på muntlig väg, och i det sammanhanget skulle den mirakulösa gåvan att tala främmande språk vara till stor nytta. Så blev det också när de första kristna predikade för judar och proselyter i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. Parter, meder, elamiter, kreter, araber, invånare i Mesopotamien, Judeen, Kappadocien, Pontus och provinsen Asien samt tillresande från Rom fick höra talas om ”Guds storslagna gärningar” på sitt eget språk och förstod det som sades. Detta ledde till att omkring tre tusen av dem snabbt blev troende. — Apostlagärningarna 2:5—11, 41.

Ett faktum som ofta förbises är att förmågan att tala med tungor bara var en av de nio manifestationer av den heliga anden som aposteln Paulus nämnde i sitt brev till de kristna i Korint. Även om Paulus betraktade tungomålstalandet som en av de mindre gåvorna, var det till stor hjälp för den första församlingen när det gällde att sprida de goda nyheterna om Guds himmelska rike. Det var en av de ”gåvor” som bidrog till den nybildade kristna församlingens tillväxt och uppbyggelse. — 1 Korintierna 12:7—11; 14:24—26.

De olika yttringarna av den heliga anden under det första århundradet, däribland tungomålstalandet, var också ett tydligt bevis på att Gud inte längre handlade med den 1.500 år gamla Israels församling som sitt utvalda folk. Det rådde inget tvivel om att hans ynnest nu vilade över den nya kristna församlingen, som hade upprättats av hans enfödde Son. — Jämför Hebréerna 2:2—4.

Dessa manifestationer av anden var mycket viktiga när det gällde att befästa den unga kristna församlingen och hjälpa den att växa upp till mogenhet. Paulus förklarade emellertid att sedan dessa mirakulösa gåvor hade tjänat sitt syfte, skulle de upphöra: ”Vare sig det finns gåvor till profeterande, skall de tas bort, eller tungomål, skall de upphöra.” — 1 Korintierna 13:8.

Ja, Bibeln visar tydligt att tungomålstalandets gåva skulle upphöra. Men när? Som framgår av Apostlagärningarna 8:18 förmedlades andens gåvor ”genom apostlarnas handpåläggning”. I och med den siste apostelns död kunde följaktligen andens gåvor inte längre vidarebefordras — således inte heller tungomålstalandet. När de som hade fått dessa gåvor av apostlarna också hade försvunnit från den jordiska scenen, skulle alltså den mirakulösa gåvan försvinna. Men vid det laget skulle den kristna församlingen ha hunnit bli fast grundad och skulle ha spritt sig till många länder.

”Okända tungomål” och deras uttolkning

Tungomålstalandet i dess moderna tappning har ”av somliga betraktats som känslomässiga överdrifter av labila exhibitionister, medan andra anser att det rör sig om samma fenomen av tungomålstalande som på apostlarnas tid”. Vid de religiösa möten i våra dagar där tal på ”okända tungomål” förekommer är det vanligtvis fråga om extatiska utbrott av obegripliga ljud. En person erkänner till exempel: ”Jag använder tungomålstalandets gåva främst för min egen enskilda meditation. ... Jag tycker att det känns genant att göra det inför andra människor.” En annan säger: ”Jag hör mina egna ord, men jag förstår dem inte, utan känner bara att min tunga tvingas att tala.”

Vilket värde har egentligen sådana ”okända tungomål”, och hur förhåller det sig med uttolkningen? De som påstår sig kunna uttyda sådant tal framlägger ibland olika förklaringar till samma obegripliga uttalanden. Hur kan det komma sig? Ofta försöker de bortförklara detta genom att säga: ”Gud gav den ene en uttydning av talet och den andre en annan uttydning.” En person medger: ”Jag har varit med om tillfällen då uttolkningen inte har varit särskilt lyckad.” D. A. Hayes relaterar i sin bok The Gift of Tongues (Tungomålstalandets gåva) ett fall där en man vägrade att uttyda det som sades av en kvinna som talade på ett okänt tungomål, därför att ”språket var det mest avskyvärda man kunde tänka sig”. Hur skiljer sig inte detta från det tungomålstalande som förekom under det första århundradet och som verkligen tjänade till att bygga upp församlingen! — 1 Korintierna 14:4—6, 12, 18.

Somliga personer i våra dagar påstår sig ha fått höra underbara uttolkningar och kanske uppriktigt tror att Gud använder sig av denna gåva när han ”direkt vill ge ett budskap till människorna”. Men behöver vi verkligen något annat budskap från Gud än det som Jesus Kristus och hans apostlar redan försett oss med? Paulus, som själv hade fått den heliga andens gåva, sade: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.” — 2 Timoteus 3:16, 17.

Den kristna församlingen befinner sig inte längre i sin barndom, och därför behövs det inte längre några gudomliga uppenbarelser eller mirakulösa gåvor för att bekräfta dess ställning. Som Bibeln varnande säger: ”Även om vi eller en ängel från himmelen förkunnade för er såsom goda nyheter något utöver [”i strid mot”, 1917] vad vi har förkunnat för er såsom goda nyheter, så må han vara förbannad.” — Galaterna 1:8.

Att mirakulöst kunna tala främmande språk är inte längre nödvändigt, och det finns ingen biblisk grund till att tro att den förmågan är en del av den sanna kristendomen i våra dagar. Nu när Bibeln är färdigskriven och spridd över hela världen, har vi allt vi behöver i Guds ord. Genom det kan vi skaffa oss exakt kunskap om Jehova och hans Son, kunskap som leder till evigt liv. — Johannes 17:3; Uppenbarelseboken 22:18, 19.

Redan under det första århundradet var aposteln Paulus tvungen att skriva till församlingen i Korint för att rätta till deras uppfattning om orsaken till att en del kristna på den tiden fick tungomålstalandets gåva. Somliga hade tydligen blivit så fascinerade av tungomålstalandets gåva att de uppförde sig på ett barnsligt och andligt omoget sätt. De lade alltför stor vikt vid förmågan att ”tala med tungor”. (1 Korintierna 14:1—39) Paulus framhöll att inte alla kristna under det första århundradet hade fått den mirakulösa gåvan att tala med tungor. Den var inte nödvändig för deras frälsning. Även på den tid då den förekom var tungomålstalandets gåva inte lika viktig som det mirakulösa profeterandet. Tungomålstalandet var inte ett krav för de kristna för att vinna evigt liv och är det inte heller i våra dagar. — 1 Korintierna 12:29, 30; 14:4, 5.

Kraften bakom våra dagars okända tungomål

Somliga hävdar att den drivande kraften bakom våra dagars tungomålstalare är karismatiska religiösa ledare, som sporrar sina församlingsmedlemmar att tillägna sig denna gåva. I vissa fall bottnar den i känslosamhet och överspändhet. Cyril G. Williams skriver i sin bok Tongues of the Spirit att den ”i många fall har blivit ett tecken på elitism inom gruppen”, något som ger en person en viss ”status och auktoritet i andras ögon och även i hans egna”. Motivet kan därför vara en önskan att få tillhöra en elitgrupp av tungomålstalare.

Dåvarande rektorn vid Loyola University i USA, Donald P. Merrifield, framhöll att ”tungomålstalandet kan vara en hysterisk upplevelse eller, enligt somliga, en djävulsk upplevelse”. Teologen Todd H. Fast sade: ”Tungomålstalandet är omtvistat. Djävulen har många sätt att arbeta med oss.” Bibeln själv gör oss uppmärksamma på att Satan och hans demoner har förmåga att påverka människor och styra deras tal. (Apostlagärningarna 16:17, 18) Jesus ingrep mot en demon, en ande, som hade fått en man att skrika och falla omkull på golvet. (Lukas 4:33—35) Och Paulus sade varnande att Satan själv omskapar sig till ”en ljusets ängel”. (2 Korintierna 11:14) De som i våra dagar söker få del av tungomålstalandets gåva, som Gud inte längre ger sitt folk, blottställer sig i själva verket för att bli vilseledda av Satan som — vi har blivit varnade — skulle använda sig ”av varje kraftgärning och av lögnaktiga tecken och förebud”. — 2 Tessalonikerna 2:9, 10.

Tungomålstalandets roll i den sanna kristendomen

De kristna som fick tungomålstalandets gåva under det första århundradet använde den till att förkunna om Guds storslagna gärningar. Man framhöll vikten av att tydligt tolka det som meddelades genom tungomål, så att alla kunde förstå det och många kunde bli uppbyggda. (1 Korintierna 14:26—33) Paulus förmanade och sade: ”Om ni inte med tungan frambringar ett tal som är lätt att förstå, hur kan man då få veta vad som talas? Ni kommer ju att tala i vädret.” — 1 Korintierna 14:9.

Även om Guds ande förlänade somliga av de första kristna tungomålstalandets gåva, drev den dem aldrig att tala en obegriplig och oöversättlig rotvälska. I överensstämmelse med Paulus’ råd frambringade den heliga anden ett tal som ledde till att de goda nyheterna snabbt kunde predikas ”i hela skapelsen under himmelen”. — Kolosserna 1:23.

Med avseende på de yttersta dagarna för den nuvarande världsordningen gav Jesus Kristus befallningen: ”De goda nyheterna [om Guds upprättade rike] måste först predikas i alla nationerna.” (Markus 13:10) Precis som under det första århundradet måste ”hela skapelsen” få höra budskapet om Riket. Detta har blivit möjligt därför att Bibeln nu har blivit tillgänglig, helt eller delvis, på närmare 2.000 språk. Samma ande som drev de första kristna att tala frimodigt och oförskräckt understöder nu det stora och underbara predikoverk som bedrivs av Jehovas vittnens nutida församling. Muntligen och med hjälp av moderna tryckerimetoder, som gör Bibelns sanningar tillgängliga i skriven form, talar de alla sanningens rena språk. Detta budskap har nu nått ut till över 200 länder och öar. Ja, Jehovas vittnen är det enda folk som drivs av Guds ande till att bekantgöra alla Guds storslagna gärningar. — Sefanja 3:9, NW; 2 Timoteus 1:13.

[Bilder på sidan 7]

Vittnande från hus till hus i Japan

Vittnande från båt till båt i Colombia

Nedan: Bibelstudium i Guatemala

Nedersta bilden: På lantdistrikt i Nederländerna