Frågor från läsekretsen
Hur noga bör de kristna vara med att ta reda på om blodbeståndsdelar, exempelvis torkad plasma, kan ha använts som livsmedels-tillsatser?
Om det finns välgrundade skäl att tro att djurblod (eller någon beståndsdel därav) definitivt används i livsmedelsprodukter på den plats där de bor, bör de kristna iaktta vederbörlig försiktighet. Det skulle emellertid vara oförståndigt att oroa sig enbart på grund av misstankar eller att bekymra sig utan anledning.
Tidigt i mänsklighetens historia fastställde vår Skapare att människor inte fick äta blod. (1 Moseboken 9:3, 4) Han förklarade att blodet representerar livet, som är en gåva från honom. Blod som hade tappats av från ett djur fick användas endast i samband med offer, till exempel på altaret. För övrigt skulle avtappat djurblod gjutas ut på marken, vilket på sätt och vis innebar att det återlämnades till Gud. Hans folk fick inte uppehålla livet genom att inta blod. Guds befallning löd: ”Ni skall inte äta blodet av något som helst kött, eftersom varje slags kötts själ är dess blod. Vem det vara må som äter det skall avskäras från livet.” (3 Moseboken 17:11—14) Guds förbud mot att äta blod upprepades senare för de kristna. (Apostlagärningarna 15:28, 29) De första kristna måste därför undvika mat som innehöll blod, till exempel kött från kvävda djur eller blodkorv.
Hur skulle då dessa kristna gå till väga rent praktiskt för att stå fast vid sitt beslut att ”ta sig till vara för ... blod”? (Apostlagärningarna 21:25) Skulle de helt enkelt tillämpa aposteln Paulus’ ord: ”Fortsätt att äta allt som säljs på ett köttorg, utan att göra någon förfrågan för ert samvetes skull”?
Nej. Dessa ord i 1 Korinthierna 10:25 har avseende på kött som kunde ha kommit från ett djur som hade framburits som offer i ett avgudatempel. På den tiden gjorde man sig ofta av med överblivet kött från templen genom att sälja det till köpmän, som sedan bjöd ut det till försäljning i sina butiker tillsammans med annat kött. Vad Paulus ville framhålla var att kött från ett tempel inte i sig självt var dåligt eller förorenat. Tydligtvis var det brukligt att låta blodet från offerdjuren rinna av och använda det på de hedniska altarna. Om något av det överblivna köttet såldes på ett torg, utan någon uppenbar anknytning till ett tempel eller till falska hedniska läror, kunde de kristna köpa det som vanligt kött som var rent och som blodet på tillbörligt sätt hade fått rinna av ifrån.
Det skulle emellertid ha varit en helt annan sak om dessa kristna visste att kött från kvävda djur (eller blodkorv) ingick i sortimentet i traktens butiker. De skulle då behöva vara noga med vilket slags kött de köpte. De kanske skulle kunna känna igen de köttprodukter som innehöll blod, om dessa hade en karakteristisk färg (liksom det även i våra dagar vanligtvis är lätt att känna igen blodkorv i de länder där sådan är vanligt förekommande). Eller också kanske de kristna kunde göra förfrågningar hos en ansedd slaktare eller kötthandlare. Om de inte hade skäl att tro att ett visst kött innehöll blod, kunde de helt enkelt köpa och äta det.
Paulus skrev också: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor.” (Filipperna 4:5) Dessa ord var också tillämpliga när det gällde inköp av kött. Varken den israelitiska lagen eller någon förordning från den kristna styrande kretsen under det första århundradet gav någon antydan om att Guds folk måste göra stora ansträngningar och lägga ner ansenlig tid på att göra förfrågningar beträffande det kött som salufördes eller kanske rentav bli vegetarianer, om det fanns minsta misstanke om att det kött som fanns att få innehöll blod.
En israelitisk jägare som dödade ett djur skulle låta djurets blod rinna av. (Jämför 5 Moseboken 12:15, 16.) Om hans familj inte behövde allt köttet, kanske han sålde en del av det. Även i en djurkropp, från vilken blodet på tillbörligt sätt hade fått rinna av, skulle små mängder blod finnas kvar i köttet, men Bibeln ger inte någon antydan om att en jude som köpte kött måste gå till ytterligheter för att ta reda på sådana fakta som hur många minuter som hade förflutit från det att djuret dödades till dess blodet fick rinna av, vilken artär eller ven som hade skurits av för att blodet skulle rinna ut eller på vilket sätt djuret hade varit upphängt och hur länge. Den styrande kretsen skrev inte heller att de kristna måste vidta extrema försiktighetsåtgärder i detta avseende, som om de behövde få definitiva svar, innan de åt något kött.
I många länder i våra dagar är det enligt lag, praxis eller religiös sedvänja så att köttprodukter (utom speciella varor, exempelvis blodkorv) kommer från djur från vilka blodet har fått rinna av vid slakten. De kristna i de områdena behöver därför normalt sett inte bekymra sig så mycket om slaktsätt och framställningsmetoder. I utsträckt betydelse kan man därför säga att de kan ”äta allt som säljs på ett köttorg, utan att göra någon förfrågan”, och de kan ha ett rent samvete när det gäller befallningen att avhålla sig från blod.
Då och då har det emellertid förekommit tekniska rapporter om kommersiell användning av blod som har oroat vissa kristna. Somliga inom charkuteriindustrin menar att stora mängder blod från slaktade djur kan tillvaratas och användas i kommersiella sammanhang, till exempel som gödselmedel eller djurfoder. Forskare har undersökt om sådant blod (eller beståndsdelar därav) skulle kunna användas i charkuteriprodukter. En del fabrikanter har även framställt begränsade mängder flytande, djupfryst eller torkad plasma (eller preparat av avfärgade röda blodkroppar) som skulle kunna användas som ersättning för en viss mindre procent kött i korvliknande produkter eller pastejer. Andra undersökningar har rört användningen av torkade blodbeståndsdelar som utdrygningsmedel eller som bindemedel i malet kött, i bageriprodukter, eller i andra livsmedel för att tillsätta protein eller järn.
Det är emellertid värt att lägga märke till att trots att den här forskningen har pågått i decennier, tycks användningen av sådana produkter ha varit mycket begränsad, eller rentav obefintlig, i de flesta länder. Anledningen till detta framgår av följande typiska rapporter:
”Blod är en källa till nutritivt och funktionellt protein. Blod från nötkreatur har emellertid använts endast i begränsad omfattning för direkt mänsklig konsumtion, och detta beror på dess starka färg och karakteristiska smak.” — Journal of Food Science, årgång 55, nummer 2, 1990.
”Plasmaprotein har flera fördelaktiga egenskaper, såsom god löslighet, emulgeringsverkan och absorptionsförmåga ..., och dess användning inom livsmedelsindustrin har stora fördelar. Något effektivt sätt att göra plasman hygieniskt godtagbar, i synnerhet i torkad form, har emellertid inte utvecklats i Japan.” — Journal of Food Science, årgång 56, nummer 1, 1991.
Somliga kristna kontrollerar emellanåt etiketterna på paketerade livsmedel, eftersom myndigheterna i många länder kräver att alla ingredienserna skall deklareras. Och de kanske väljer att göra så regelbundet med varje produkt som de har skäl att tro kan innehålla blod. Om innehållsdeklarationen tar upp sådana beståndsdelar som blod, blodplasma, plasma, torrplasma, blodprotein, hemoglobin, hemjärn, hemejärn eller köttbiprodukter, skall en kristen naturligtvis undvika produkten i fråga. I en informationsfolder från ett europeiskt företag i branschen sägs det: ”Upplysningar beträffande användningen av globin [som utvinns ur hemoglobin] som ingrediens måste anges på förpackningen på ett sådant sätt att konsumenten inte får en felaktig uppfattning om livsmedlets sammansättning eller värde.”
Men även när det gäller granskning av etiketter eller förfrågningar hos charkuterister, är det viktigt att vara resonlig. Det är inte så att varje kristen världen utöver måste kontrollera etiketter och innehållsdeklarationer på alla paketerade livsmedel eller förhöra de anställda på restauranger och i livsmedelsbutiker. En kristen måste först fråga sig själv: Finns det välgrundade bevis för att blod och blodprodukter används i livsmedel i det här området eller landet? På de flesta platser är svaret nej. Många kristna har därför dragit den slutsatsen att de personligen inte behöver ägna en hel del tid och uppmärksamhet åt att kontrollera en så ytterst liten risk. En person som inte känner det så bör handla i överensstämmelse med sitt eget samvete utan att döma andra som kanske fattar ett annat beslut, men som ändå har ett gott samvete inför Gud. — Romarna 14:2—4, 12.
Även om det förekommer att livsmedelsprodukter innehåller blod, kan det mycket väl vara så att detta bruk inte är så utbrett, beroende på myndigheternas bestämmelser, tillverkningskostnader eller andra faktorer. I tidskriften Food Processing (september 1991) sades det till exempel: ”För de tillverkare som har problem med att inte överskrida gränsen 1 % (i den färdiga köttfärsen) hydrolyserad plasma från nötkreatur i blandningen finns det en annan blandning, i vilken denna har ersatts med vassleproteinkoncentrat och som kan klassas som koscher [ritualenlig, för judar tillåten föda].”
Det förtjänar att påpekas att lagen, sedvänjan eller smaken i många länder är sådan att man normalt låter blodet rinna av från djuren vid slakten och inte använder sådant blod i andra livsmedelsprodukter. Om det inte finns vägande skäl att tro att det förhåller sig annorlunda på den plats där vi bor eller att en förändring har inträffat på senaste tiden, bör vi som kristna akta oss för att låta oss oroas av blott och bart en risk eller rykten. Men om det är säkert eller mycket troligt att blod används i stor utsträckning — vare sig det gäller i livsmedel eller medicinsk behandling — bör vi vara fast beslutna att lyda Guds befallning att vi skall avhålla oss från blod.