Hur ser du på synd?

”VARFÖR ber hon hela tiden om förlåtelse för våra synder i sin bön?” beklagade sig en hemmafru som studerade Bibeln tillsammans med ett Jehovas vittne. ”Det låter som om jag var någon sorts brottsling.” Ja, i likhet med den här kvinnan är många människor i våra dagar inte medvetna om sin synd, såvida de inte har begått någon brottslig handling.

Detta gäller speciellt i Orienten, där människor inte har något begrepp om nedärvd synd, som man av tradition har haft bland såväl judar som kristna. (1 Moseboken 3:1—5, 16—19; Romarna 5:12) Shintoister, till exempel, förknippar synd med orenhet, som lätt kan sopas bort genom att en präst svänger en pinne med papper eller lin fäst vid spetsen för att rena personen i fråga. Ingen ånger krävs över de handlingar som begåtts. Varför? ”Inte bara onda gärningar, utan också okontrollerbara naturkatastrofer, betecknades som tsumi [synd]”, förklaras det i uppslagsverket Kodansha Encyclopedia of Japan. Sådana naturkatastrofer eller tsumi som människan inte bär ansvaret för betraktades således som synder som kunde utplånas med hjälp av reningsritualer.

Detta ledde så småningom fram till uppfattningen att varje form av synd, även onda gärningar som begås med berått mod (med undantag av rent kriminella handlingar), kan utplånas med hjälp av reningsceremonier. Under rubriken ”Ritualiserad politisk rening i Japan” anspelade The New York Times på denna mentalitet och förklarade att japanska politiker som har varit inblandade i skandaler betraktar sig själva som ”renade” när de blir omvalda. Därför känner de inget behov av att bättra sig, och liknande skandaler kan inträffa igen.

Buddister som tror på samsara (själavandring) och läran om karma (tron att varje handling får antingen positiva eller negativa följder i nästa liv) har en annan uppfattning. Som det uttrycks i The New Encyclopædia Britannica: ”Enligt läran om karma medför ett gott uppförande goda och tillfredsställande resultat och frambringar en benägenhet att utföra liknande goda gärningar, medan ett dåligt uppförande frambringar onda resultat och skapar en benägenhet att begå fler onda gärningar.” Med andra ord: ett syndfullt uppförande frambringar dålig frukt. Läran om karma är nära förbunden med reinkarnationsläran, eftersom somliga gärningar sägs bära frukt först i kommande liv i själavandringen.

Hur påverkar denna lära sina anhängare? En buddistisk kvinna som uppriktigt trodde på läran om karma sade: ”Jag tyckte att det verkade ologiskt att jag skulle behöva lida för något som jag var född med men som jag inte visste något om. Jag var tvungen att finna mig i det som mitt öde. Att recitera sutror och försöka leva ett rättskaffens liv kunde inte lösa mina problem. Jag blev retlig och missnöjd, en som alltid klagade på allting.” Den buddistiska läran om följderna av onda gärningar hade lett till att hon kände sig fullständigt värdelös.

Inom konfucianismen, en annan österländsk religion, har man en annorlunda syn på människans ondska. Enligt Chün-tzu, en av konfucianismens tre stora filosofer, är människan av naturen ond och benägen att vara självisk. För att bevara den samhälleliga ordningen bland människor med syndfulla tendenser framhöll han betydelsen av li, ett begrepp som betyder anständighet, hövlighet, tingens naturliga ordning. Mencius, en annan av konfucianismens stora filosofer, hävdade däremot att människonaturen i grunden är god och att lösningen på alla sociala missförhållanden är att utveckla den egna personligheten. Båda dessa filosofer framhöll således vikten av undervisning och fostran för att komma till rätta med synden i världen. Även om deras läror stämmer överens när det gäller behovet av li, är deras uppfattning om synden och ondskan mycket svävande. — Jämför Psalm 14:3; 51:5.

Ett förbleknande begrepp i Väst

I västvärlden har ”synd” av tradition varit ett klart och entydigt begrepp, och de flesta människor har varit överens om att synden existerar och bör undvikas. Men den västerländska inställningen håller nu på att förändras. Många värjer sig mot alla slags syndkänslor och betecknar samvetets röst som ett ”skuldkomplex”, något man bör försöka undvika. För över 40 år sedan beklagade sig påven Pius XII och sade: ”Detta århundrades stora synd är att man förlorat all känsla av synd.” Enligt en undersökning som publicerades i den katolska veckotidningen Le Pèlerin säger sig hela 90 procent av befolkningen i Frankrike, där de flesta människor bekänner sig till den romersk-katolska tron, inte längre tro på begreppet synd.

Ja, i både Öst och Väst tycks människor nu leva ett självbelåtet liv utan att plågas av någon medvetenhet om synd. Men betyder det att synden inte existerar? Kan vi utan risk ignorera den? Kommer synden någonsin att försvinna?