Inte försäljare av Guds ord
”VI SÅLDE vår tjänst för pengar.” Så yttrade sig en före detta ”telefonpräst” som intervjuades i ett dokumentärprogram om amerikanska TV-evangelister på senhösten 1991.
Programmet riktade uppmärksamheten på tre ”TV-kyrkor” i Förenta staterna och avslöjade att allmänheten årligen skinnas på tiotals miljoner dollar enbart av dessa tre. En ”kyrka” beskrevs som en ”veritabel donationsfabrik”. Alla tre var inblandade i ett flertal svindlerier och skumraskaffärer. Tycker du att detta verkar chockerande?
Religionen synas i sömmarna
Inte bara TV-evangelister, utan också mer vedertagna och traditionella religioner, synas nu i sömmarna av statsmakterna, privata aktionsgrupper och allmänheten. I en del fall har kyrkornas aktieportföljer, religiöst finansierade politiska intressen och välbetalda prästers överdådiga vanor väckt undran och indignation.
Lever flertalet religiösa ledare upp till den upphöjda beskrivning av den kristna tjänsten som gavs av aposteln Paulus för närmare 2.000 år sedan? Han skrev: ”Vi är inte försäljare av Guds ord såsom många är, utan av uppriktighet, ja, såsom sända av Gud, talar vi i Guds åsyn, i sällskap med Kristus.” (2 Korinthierna 2:17) Vilka passar in på den beskrivningen i våra dagar?
För att bättre kunna besvara den frågan skall vi först se lite närmare på hur Paulus och hans medförkunnare finansierade den kristna tjänst som de utförde. På vilket sätt skilde de sig från andra på den tiden?
Kringresande förkunnare under det första århundradet
Som kringresande predikant var Paulus ingalunda unik. På den tiden var det många som for land och rike runt för att propagera för sina uppfattningar beträffande religion och filosofi. Bibelskribenten Lukas talar till exempel om ”vissa av de kringströvande judarna som ägnade sig åt demonutdrivning”. (Apostlagärningarna 19:13) När Jesus Kristus fördömde fariséerna sade han bland annat: ”Ni färdas över havet och torra landet för att göra en enda proselyt.” (Matteus 23:15) Jesus var själv en kringresande förkunnare. Han övade sina apostlar och lärjungar för att de skulle följa i hans fotspår och uppmanade dem att predika inte bara i Judeen och Samarien, utan till ”jordens mest avlägsna del”. — Apostlagärningarna 1:8.
Under sina resor kom Jesu efterföljare i kontakt med icke-judiska förkunnare. I Athen råkade Paulus i ordskifte med epikureiska och stoiska filosofer. (Apostlagärningarna 17:18) Kyniska filosofer reste runt i hela romarriket och vann anhängare genom sin övertalningskonst. Tillbedjare av Isis och Serapis vann inflytande över kvinnor och slavar genom att lova dem religiös och social jämlikhet med fria män. Österländska fruktbarhetskulter blev en grogrund för de många mysteriereligioner som florerade i den grekisk-romerska världen. Löften om syndaförlåtelse och en önskan att få del av gudomliga hemligheter lockade människor att tillbe de falska gudarna Demeter, Dionysos och Kybele.
Hur finansierades deras verksamhet?
Att resa var emellertid inte billigt på den tiden. Förutom tullavgifter och utgifter för transporter till lands och sjöss behövde resenärer pengar till mat, husrum, bränsle, kläder och hälsovård. Predikanter, lärare, filosofer och mystiker täckte dessa utgifter på huvudsakligen fem sätt: 1) De undervisade mot betalning; 2) de försörjde sig själva genom att utföra enklare arbeten; 3) de fick del av andras gästfrihet och frivilliga gåvor; 4) de slöt sig till rika mecenater, ofta som lärare; 5) de tiggde. För att vänja sig vid att bli avsnäst lär den berömde kyniske tiggarfilosofen Diogenes till och med ha bett livlösa statyer om allmosor.
Aposteln Paulus kände till vissa personer som påstod sig vara kristna Ordets förkunnare men som i likhet med en del grekiska filosofer befryndade sig med de rika och stal från de fattiga. Han tillrättavisade församlingen i Korinth med orden: ”Ni har fördrag med ... vemhelst som glupskt förtär vad ni har, vemhelst som roffar åt sig vad ni har.” (2 Korinthierna 11:20) Jesus Kristus roffade aldrig åt sig något, och det gjorde inte heller Paulus och hans medarbetare. Men de där giriga evangelisterna i Korinth var ”falska apostlar, svekfulla arbetare” och tjänade i själva verket Satan. — 2 Korinthierna 11:13—15.
Att undervisa mot betalning var oförenligt med de anvisningar som Jesus hade gett sina lärjungar. Ett råd som han hade gett dem var: ”Ni har fått för intet, ge för intet.” (Matteus 10:8) Och även om tiggeri var vanligt på den tiden, betraktades det i regel med ogillande. I en av sina liknelser låter Jesus en viss förvaltare säga: ”Tigga skäms jag för.” (Lukas 16:3) Följaktligen finner vi ingenstans i den bibliska skildringen att Jesu trogna efterföljare tiggde pengar eller ägodelar. De levde efter principen: ”Om någon inte vill arbeta, så må han inte heller äta.” — 2 Thessalonikerna 3:10.
Jesus uppmanade sina lärjungar att sörja för sina behov på två sätt. För det första kunde de, som aposteln Paulus uttryckte det, ”leva av de goda nyheterna”. På vilket sätt? Genom att ta emot den gästfrihet som frivilligt visades av andra. (1 Korinthierna 9:14; Lukas 10:7) För det andra kunde de sörja för sig själva i materiellt avseende. — Lukas 22:36.
Hur Paulus tillämpade dessa principer
Hur tillämpade aposteln Paulus de principer som vi här har nämnt? Låt oss till exempel se hur det gick till under apostelns andra missionsresa. Lärjungen Lukas skriver: ”Vi [lade] ut från Troas och kom raka vägen till Samothrake, men följande dag till Neapolis, och därifrån till Filippi, en koloni, som är den främsta staden i provinsen Makedonien. Vi stannade i den staden, där vi uppehöll oss några dagar.” Alla kostnader för resor, mat och husrum bestreds av dem själva. — Apostlagärningarna 16:11, 12.
Så småningom kom en kvinna vid namn Lydia att omfatta ”det som sades av Paulus”. Lukas fortsätter: ”När nu hon och hennes hushåll döptes, sade hon bönfallande: ’Om ni har bedömt mig vara trogen mot Jehova, kom då in i mitt hus och stanna kvar.’ Och hon nödgade oss helt enkelt att komma.” (Apostlagärningarna 16:13—15) Kanske delvis på grund av Lydias gästfrihet kunde Paulus sedan skriva till sina medtroende i Filippi: ”Jag tackar alltid min Gud var gång jag nämner er i all min ödmjuka bön för er alla, i det jag frambär min ödmjuka bön med glädje, på grund av det bidrag ni har gett till de goda nyheterna från första dagen ända till detta ögonblick.” — Filipperna 1:3—5.
Lukas berättar om många fall då andra gästfritt tog emot dessa kringresande kristna förkunnare. (Apostlagärningarna 16:33, 34; 17:7; 21:7, 8, 16; 28:2, 7, 10, 14) I sina inspirerade brev gav Paulus uttryck åt erkänsla och tacksamhet för den gästfrihet som visats honom och de gåvor han fått ta emot. (Romarna 16:23; 2 Korinthierna 11:9; Galaterna 4:13, 14; Filipperna 4:15—18) Men varken han eller hans missionärskamrater gav minsta antydan om att de förväntade sig att få gåvor eller ekonomiskt understöd. Jehovas vittnen kan uppriktigt säga att denna fina inställning fortfarande är rådande bland deras resande tillsyningsmän.
Inte beroende av andras gästfrihet
Aposteln Paulus var inte beroende av andras gästfrihet. Han hade lärt sig ett hantverk som var hårt och tidskrävande men ändå inte gav någon hög lön. När aposteln på en av sina missionsresor kom till Korinth, sägs det att ”han träffade på en viss jude vid namn Aquila ... och hans hustru Priscilla. ... Han gick till dem, och eftersom han hade samma yrke, stannade han i deras hem, och de utförde arbete, för de var tältmakare till yrket.” — Apostlagärningarna 18:1—3.
Längre fram finner vi Paulus i Efesos, fortfarande upptagen med hårt arbete. (Jämför Apostlagärningarna 20:34; 1 Korinthierna 4:11, 12.) Han kanske hade specialiserat sig på att arbeta i cilicium, ett kraftigt tältmaterial av gethår, som framställdes i hans hemtrakt. Vi kan föreställa oss hur Paulus satt på en pall, böjd över sin arbetsbänk, och klippte och sydde till långt fram på natten. Eftersom bullernivån i verkstaden förmodligen var mycket låg, var det säkert lätt att samtala under arbetet, och Paulus kan därför ha fått möjlighet att vittna för ägaren, hans anställda, slavar, kunder och vänner. — Jämför 1 Thessalonikerna 2:9.
Som missionär vägrade Paulus att kommersialisera sin tjänst eller på något sätt ge intrycket att han slog mynt av Guds ord. Han skrev till thessalonikerna: ”Ni vet ju själva hur ni bör efterlikna oss, eftersom vi inte har burit oss oordentligt åt bland er, inte heller har vi ätit mat hos någon gratis. Tvärtom har vi under slit och släp arbetat natt och dag för att inte bli en kostsam börda för någon av er. Inte för att vi inte har rättighet, utan för att kunna erbjuda oss som exempel för er till att efterlikna oss.” — 2 Thessalonikerna 3:7—9.
Nutida efterliknare
Än i dag följer Jehovas vittnen aposteln Paulus’ fina exempel. Äldste och biträdande tjänare får inte någon lön eller ens något bidrag från de församlingar som de betjänar. I stället försörjer de sina familjer precis som alla andra, i de flesta fall genom att förvärvsarbeta. De som tjänar som pionjärförkunnare på heltid är också självförsörjande — många av dem arbetar bara så mycket att de får sina mest elementära behov tillgodosedda. Varje år beger sig somliga vittnen på egen bekostnad i väg till avlägsna platser för att predika för sådana som sällan får möjlighet att höra de goda nyheterna. Om familjer där i trakten bjuder dem på mat eller husrum, tar de tacksamt emot detta, men de missbrukar inte deras gästfrihet.
Allt predikande och undervisningsarbete som Jehovas vittnen utför är frivilligt, och de tar aldrig betalt för sina tjänster. Blygsamma bidrag till det världsvida predikoverket tas emellertid emot och vidarebefordras till Sällskapet Vakttornet för detta syfte. (Matteus 24:14) Jehovas vittnens verksamhet är icke-kommersiell i varje avseende. I likhet med aposteln Paulus kan var och en av dem sanningsenligt säga: ”Kostnadsfritt [förkunnade jag] med glädje ... Guds goda nyheter för er.” (2 Korinthierna 11:7) Jehovas vittnen är inte ”försäljare av Guds ord”.
[Ruta på sidan 27]
HUR SOMLIGA GER BIDRAG TILL RIKETS VERK
◻ BIDRAG TILL VERKSAMHETEN: Varje församling har en bidragsbössa. De inkomna medlen används i första hand till att bestrida församlingens omkostnader månad för månad. Men eftersom det ofta kan bli överskott av medel från denna bidragsbössa, är det vanligt, men helt frivilligt, att församlingen sänder dessa medel till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor som bidrag till den världsvida verksamheten.
◻ GÅVOR: Penningbidrag kan sändas direkt till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 21 ARBOGA (postgiro 459457-8). I Finland kan bidrag sändas till Vakttornet, PB 68, 01301 VANDA 30. Läsare i övriga länder kan sända bidraget till avdelningskontoret i det land där de bor — adresser finns upptagna på sidan 2 i denna tidskrift och i flertalet av våra inbundna böcker. Ett kort brev (eller några ord på postgiroblanketten) som förklarar att pengarna är avsedda som ett frivilligt bidrag bör alltid åtfölja sådana gåvor. Aktier och statsobligationer som löper med ränta kan överlåtas som gåva åt Sällskapet. Man kan även välja att överlåta endast avkastningen av sådana värdepapper åt Sällskapet. Man kan också skänka annan egendom, fast eller lös, men bör då först ta kontakt med Sällskapet innan man gör en sådan donation.
◻ FÖRSÄKRINGAR: Sällskapet Vakttornet kan också göras till förmånstagare för livförsäkringar och bör då meddelas om detta.
◻ TESTAMENTEN: Egendom kan också testamenteras till Sällskapet Vakttornet genom ett i laga form upprättat testamente. Sällskapet bistår med utformningen av sådana testamenten, om testatorn så önskar.
Det går att få ytterligare upplysningar eller råd angående dessa angelägenheter genom att skriva till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor.
[Ruta på sidan 29]
HON VILLE HJÄLPA TILL
ELVAÅRIGA Tiffany är en skolflicka i Baton Rouge i Louisiana i Förenta staterna. Det här unga vittnet för Jehova skrev nyligen en uppsats över ämnet ”Utbildning i Amerika”. Följden blev att hennes föräldrar, som är Jehovas vittnen, fick följande brev från skolans rektor:
”Under veckan Utbildning i Amerika läser vi via lokaltelefonerna upp en framstående uppsats från varje årskurs. Jag hade nöjet att få använda Tiffanys uppsats i morse. Hon är verkligen en anmärkningsvärd ung dam. Hon har självförtroende, är balanserad, begåvad och älskvärd. Jag har sällan sett en sjätteklassare med så många av de här egenskaperna. Tiffany är en tillgång för vår skola.”
Tiffany vann första pris i uppsatstävlingen. Hon skrev därefter till Sällskapet Vakttornet och sade: ”Förmodligen vann jag tävlingen bara tack vare boken Ungdomar frågar — svar som fungerar. ... Jag använde kapitlen om utbildning. ... Tack så mycket för att ni ger ut den här nyttiga och inspirerande boken. För min vinnande uppsats fick jag sju dollar. Jag ger de här 7 dollarna och 13 till, sammanlagt 20 dollar, som ett bidrag till det världsvida predikoarbetet. ... När jag blir stor hoppas jag få anmäla mig till tjänst vid Betel.”
[Bild på sidan 26]
Ibland försörjde sig Paulus som tältmakare