Den värdefulla Papyrus Nash
HUR kan man fastställa från vilken tidpunkt en gammal hebreisk bibelhandskrift härstammar? Det var det problem som dr John C. Trever ställdes inför år 1948, när han såg Jesajarullen, en av Dödahavsrullarna, för första gången. De hebreiska bokstävernas form förbryllade honom. Han förstod att bokstäverna innehöll nyckeln till rullens ålder, men vad skulle han jämföra dem med? Han drog rätt slutsats: Endast med skriften i Papyrus Nash. Varför? Vad är detta för en handskrift, och varifrån kom den?
Papyrus Nash består av endast fyra fragment med 24 rader hebreisk text, vilka är mellan 7,5 och 12,5 centimeter långa. Den har fått sitt namn efter W. L. Nash, sekreteraren i Society of Biblical Archaeology, som förvärvade den av en egyptisk köpman år 1902. Den offentliggjordes följande år av S. A. Cooke i detta sällskaps Proceedings och överlämnades till Cambridge University Library i England, där den fortfarande förvaras. Att detta papyrusfragment är så värdefullt hör samman med dess ålder. Forskare daterade det till 100-talet f.v.t. eller det första århundradet f.v.t., och det var således den äldsta hebreiska handskrift som dittills påträffats.
När dr Trever jämförde en färgdiabild av Papyrus Nash med den skriftrulle han hade framför sig, granskade han minutiöst de enskilda bokstävernas form och utseende. Likheterna var utan tvivel mycket stora. Likväl tedde det sig ofattbart för honom att den stora, nyligen upptäckta handskriften skulle kunna vara av lika tidigt datum som Papyrus Nash. Med tiden visade det sig emellertid att hans tankegång var riktig. Dödahavsrullen med Jesajas bok stammade från 100-talet f.v.t.!
Innehållet i Papyrus Nash
En analys av texten i Papyrus Nash visar att alla dess 24 rader är ofullständiga. I början och slutet av varje rad saknas det bokstäver eller ett eller flera ord. Den innehåller delar av de tio budorden från 2 Moseboken, kapitel 20, samt några verser från 5 Moseboken, kapitel 5 och 6. Detta var alltså inte någon vanlig bibelhandskrift, utan en sammansatt text för ett särskilt syfte. Den ingick troligen i en samling texter som användes i undervisningssyfte för att påminna en jude om hans plikter mot Gud. Ett textavsnitt som man ofta upprepade var det så kallade Shema, som inleddes med 5 Moseboken 6:4. Den versen lyder: ”Lyssna, o Israel: Jehova, vår Gud, är en Jehova.”
Tetragrammet, JHWH, ”Jehova”, i den här versen framträder tydligt två gånger på sista raden i papyren, och det förekommer på ytterligare fem ställen. På ett ställe där det förekommer saknas dess första bokstav.
Shema var i synnerhet avsett att framhäva att ”Gud är en enda person”. Enligt den judiska Talmud (Berakot 19a) skulle det sista ordet, ʼE·chạdh (”En”), ”ges särskilt eftertryck, medan man uttalade det tydligt genom att dra ut på varje stavelse”. (W. O. E. Oesterley och G. H. Box) Med avseende på Gud framhävde detta utdragna ʼE·chạdh också hans unika ställning.
I dag har Papyrus Nash många jämlikar, särskilt bland de skriftrullar som man har funnit i grottor utmed Döda havets stränder nära Qumran. Ingående undersökningar har bekräftat att många av dessa handskrifter härstammar från 100-talet f.v.t. eller från det första århundradet f.v.t.a Även om Papyrus Nash inte längre är den äldsta kända hebreiska handskriften, är den fortfarande av stort intresse. Den förblir den enda hebreiska bibelhandskrift av så tidigt datum som har upptäckts i Egypten.
[Fotnot]