Gud glömmer inte ”den kärlek ni har visat mot hans namn”

”GUD är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna dem.” (Hebréerna 6:10) Dessa ord som aposteln Paulus yttrade klingar sannfärdiga för Jehovas vittnen i Östeuropa. De har troget tjänat Guds namns intressen i årtionden och arbetat hårt och länge under de restriktioner som de tidigare sovjetkontrollerade regeringarna lagt på dem. Jehova kommer ihåg deras goda gärningar och låter Rikets välsignelser flöda ner över dem. Vi kan som exempel se på förra årets tjänsterapport från bara tre av dessa länder och områden.

Det forna Sovjetunionens territorier

Länderna och områdena i det forna Sovjetunionen rapporterar att det samlade högsta antalet Rikets förkunnare under tjänsteåret 1992 ökade med 35 procent — från 49.171 till 66.211! Men det är inte allt, för dessa förkunnare har varit mycket verksamma, vilket framgår av att de har lämnat mycket mer biblisk litteratur än tidigare, däribland tidskrifter. De har också gjort gott bruk av broschyrer och lämnat 1.654.559 sådana till intresserade. Det är mer än tre gånger så många som förra året, då de lämnade 477.235! Vad har gensvaret blivit på alla dessa litteraturplaceringar? Antalet bibelstudier har fördubblats. Nu leds det 38.484 bibelstudier.

Det var också 94 procent fler som tog del i hjälppionjärtjänsten. Detta bidrog helt klart till den enastående fina siffran för antalet nyligen döpta lärjungar — 26.986 — jämfört med förra årets antal som var 6.570 — en häpnadsväckande ökning med 311 procent!

Hur fick några av de nyligen döpta sitt intresse väckt för de goda nyheterna? Ibland väcktes det genom det djupa intresse och den omsorg som det vittne som ledde studiet visade. En presiderande tillsyningsman från Moldavien berättar:

”Min hustru och jag besökte en kvinna som tidigare hade visat intresse för Bibelns sanning. Ett bibelstudium sattes i gång med henne. Men hennes man visade inte något som helst intresse. En dag när vi var på väg till henne för att fortsätta studiet, var det bitande kallt och snöoväder. Det var nästan folktomt på gatorna, men vi lyckades ta oss fram till hennes hus i utsatt tid. Hon sade då till sin man: ’Ser du nu hur mycket dessa människor bryr sig om oss? De kommer punktligt, trots snön.’ Denna händelse fick mannen att tänka. Han ändrade sinne och började vara med vid studiet, och nu är han och hans hustru döpta vittnen.”

Vid andra tillfällen kan vittnenas artighet väcka intresset för de goda nyheterna. En äldste, som också är från Moldavien, berättar den här erfarenheten:

”En man som jag besökte på mitt predikodistrikt var inte intresserad av Jehovas vittnen. Han sade att han tillhörde ortodoxa kyrkan, precis som sin far och farfar. Han bad mig därför lämna fastigheten. Men innan jag gick, gav han mig tillfälle att berätta varför jag besökte honom. Jag visade honom då Matteus 28:19, där det heter: ’Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn.’ Sedan gav jag honom adressen till vår möteslokal och gick. Till min stora förvåning kom den här mannen till vårt möte en vecka senare! Han stannade hela mötet ut. Han förklarade att han hade haft så dåligt samvete hela veckan för att han hade varit så ovänlig mot mig. Ett bibelstudium sattes omedelbart i gång med honom, och nu är han en av våra bröder.”

Något annat enastående som hänt under tjänsteåret är det fantastiska gensvar som getts på våra vänners behov i det här området. Under vintern 1991/1992 sändes omkring 400 ton livsmedel och en stor mängd kläder för män, kvinnor och barn till dessa nödställda vänner. Praktiskt taget alla delar av det forna Sovjetunionen fick del av dessa gåvor. De sändes till och med så långt bort som till Irkutsk i Sibirien och till Chabarovsk inte långt från Japan. Det är sannerligen en imponerande indikation på att Jehova inte har glömt den kärlek som våra vänner har visat mot hans namn! Detta tecken på broderlig kärlek som väckts av Jehovas ande har också lett till att de har förenats med sin världsomfattande familj. En syster i Ukraina skrev så här till avdelningskontoret:

”Den hjälp ni gav oss rörde oss djupt i hjärtat. Vi rördes till tårar och tackade Jehova Gud för att han inte hade glömt oss. Det är sant att vi har det svårt materiellt just nu, men tack vare den hjälp som kom från våra vänner i Väst har vi kommit på fötter i materiellt avseende. På grund av er hjälp kan vi i vår familj nu ägna mer tid åt Jehovas tjänst. Om Jehova vill, skall min dotter och jag vara hjälppionjärer under sommarmånaderna.”

Dessutom har hjälpsändningarna blivit till ett vittnesbörd för utomstående, eftersom de har kunnat se att vittnena visar kärlek genom sina handlingar. En familj från en annan församling skrev: ”Vi fick materiell hjälp i form av mat och kläder. Det är så fantastiskt! Ert stöd och er uppmuntran lär oss att vi också bör göra gott mot andra. Denna kärleksfulla handling har inte gått obemärkt förbi icke troende och inte heller intresserade personer och deras familjer. Det har varit ett storslaget vittnesbörd om det sanna brödraskapet.”

De fem områdessammankomster och den internationella sammankomst som hölls i juni och juli i somras, med temat ”Ljusbärare”, var ytterligare ett bevis för att Jehova välsignar det hårda arbete som hans vittnen utför och den kärlek de visar för att göra hans namn känt. Det var 91.673 personer som var med vid dessa sammankomster och 8.562 som blev döpta. De flesta av dessa personer var med vid den internationella sammankomsten i S:t Petersburg, där 46.214 personer var samlade på Kirovstadion. (Inräknade i denna siffra var också delegater från omkring 30 länder spridda över hela världen.)

I Sibirien kom en man som var omkring 60 år gammal till sammankomstplatsen i Irkutsk bara för att ta sig en titt. Han sade: ”Alla som var där var snyggt klädda, log och var glada och vänliga mot varandra. De var som en enda stor familj. Man kan känna att de är vänner inte bara på stadion, utan också till vardags. Jag fick utomordentligt bra biblisk litteratur och lärde på ett mycket bättre sätt känna vilket slags organisation det här är. Jag vill ha kontakt med Jehovas vittnen och studera Bibeln tillsammans med dem.”

Vid samma sammankomst i Irkutsk, där 5.051 personer var samlade, sade en intresserad kvinna från Jakutiska republiken i Sibirien: ”Jag tittade på människorna och ville gråta av glädje. Jag är mycket tacksam mot Jehova för att han har hjälpt mig att lära känna sådana människor. Här vid sammankomsten har jag fått litteratur, och jag vill tala med andra om den. Jag vill mycket gärna bli en tillbedjare av Jehova.”

Chefen för Centralstadion i Alma-Ata i Kazakstan, där 6.605 personer var närvarande vid sammankomsten, sade så här: ”Jag är helt hänförd över er inställning. Nu är jag övertygad om att ni alla, både unga och gamla, är respektabla människor. Jag kan inte säga att jag tror på Gud, men jag tror på de heliga ting som ert brödraskap förmedlar — i er inställning till andliga och materiella värden.”

Ett polisbefäl vid sammankomsten i Alma-Ata konstaterade: ”Jag har kommit i kontakt med er två gånger, bägge gångerna vid en sammankomst. Det är fantastiskt trevligt att få samarbeta med Jehovas vittnen.”

Rumänien

Jehova har inte heller glömt den kärlek som vännerna i Rumänien har visat mot hans namn. Under det gångna tjänsteåret hände mycket som var trevligt för vittnena. Först och främst detta att ett avdelningskontor öppnades igen i Bukarest. Officiellt eller lagligt sett upphörde verksamheten år 1949. Vid avdelningskontoret arbetar omkring 20 bröder och systrar i de nya lokalerna. Avdelningskontoret betjänar 24.752 förkunnare — ett förkunnarrekord som representerar en ökning med 21 procent jämfört med förra årets medeltal.

Efter många års hemligt predikande håller förkunnarna nu på att bli bättre rustade att vittna offentligt från dörr till dörr. En erfarenhet från distriktet Mureş visar hur en del vittnen gör gott bruk av varje tillfälle de får till att predika för andra, till och med då de är på resa. Avdelningskontoret skriver:

”En förkunnare beslöt sig för att predika från kupé till kupé på ett tåg. Människor reagerade i allmänhet gynnsamt, men i den sista kupén uppstod lite svårigheter. Ingen av passagerarna ville ta emot någon av våra tidskrifter. Till sist blev en man så rasande att han ställde sig upp och skrek: ’Jag skall kasta ut alla dina tidskrifter genom fönstret! Varför stör du oss så mycket med din religion?’ Förkunnaren svarade vänligt att om han kastade ut tidskrifterna kunde andra få nytta av dem, till exempel de som plockade upp dem. Mannen blev så imponerad när han såg förkunnarens lugn att han tog tidskrifterna och delade ut dem till de andra passagerarna i kupén. I ren förvåning tog de alla en tidskrift. När han hade delat ut dem, hade han ingen tidskrift kvar åt sig själv. Därför frågade förkunnaren honom: ’Min herre, skulle ni inte själv vilja ha några nummer?’ Då tog mannen en tidskrift av en resenär som hade två nummer och sade: ’Nu har ett exemplar också nått mig!’”

I många länder har Jehovas vittnens predikande ibland väckt opposition bland kristenhetens präster. I Rumänien blir prästerna i ortodoxa kyrkan ofta rasande på vittnena. Men detta kan inte hindra Jehova från att välsigna dem som tillhör hans folk för den kärlek de har visat mot hans namn. En kretstillsyningsman skriver:

”Vi åkte ut i tjänst på landet tillsammans med församlingen vi besökte. I den finns hundra vänner. Vi hyrde en buss och åkte omkring 50 kilometer ut till en liten stad på landsbygden. Vi inbjöd många till det offentliga föredraget som skulle hållas i Kulturhuset. När vårt möte började, kom prästen i ortodoxa kyrkan där på orten för att störa det. Polisen försökte stoppa honom, men han vägrade att lugna ner sig. Han lyckades stoppa mötet, då han krossade rutan i entrédörren. Men många av invånarna i staden gillade inte alls prästens uppförande. Man kunde då avge ett grundligt vittnesbörd för alla närvarande och lämna en stor mängd litteratur.”

I vissa delar av landet finns det tyvärr mycket få vittnen. När en reguljär pionjär först kom till distriktet Olt, fann han bara nio vänner i hela distriktet och ett stort fält att predika på. Efter ett år hade antalet vittnen ökat till 27, varav fem var förkunnare som blivit verksamma igen. Pionjären hittade en bostad i staden Corabia, där det inte fanns några vittnen alls. När vittnena hade varit där i bara 45 dagar protesterade stadens präst i radio Craiova mot deras verksamhet. Han sade att de hade ”invaderat” staden Corabia med sina läror och försökt få människor att byta religion. Angreppen fortsatte i avsikt att stoppa verksamheten och förstöra vittnenas rykte i det området. Kulmen kom då vännerna var i Bukarest på områdessammankomst. Prästen i ortodoxa kyrkan i Corabia meddelade kraftfullt efter gudstjänsten: ”Vi borde allesammans gå ut i en gatudemonstration för att få polisen att ingripa mot vittnena, som har infekterat hela området med sina publikationer och har förgiftat folket.” Men natten precis innan mötet skulle hållas hände något ovanligt. En grupp vandaler förstörde katedralen och Kulturhuset. Därför hölls aldrig något protestmöte!

Områden i det forna Jugoslavien

Tjänsteåret 1992 har varit ett mycket svårt år för vännerna i Jugoslavien men samtidigt ett år då de har haft en del glädjande erfarenheter. Tack och lov glömmer Jehova inte det arbete de utför och den kärlek de visar mot hans namn.

Kriget började först i Slovenien, därefter i Kroatien och senare i Bosnien-Hercegovina. Av en republik har det inom ett år blivit fem nya stater som var och en strävar efter att upprätta sina gränser, sina lagar och sin valuta. Hundratals Jehovas vittnen har varit tvungna att fly från sina hem och finna en tillflykt hos sina vänner på andra platser. Liksom i andra länder i Östeuropa har man i större städer fått tillsätta kriskommittéer, som ordnat med logi, mat och kläder åt våra nödlidande vänner. Under tjänsteåret delades omkring 55 ton livsmedel ut till vänner i församlingar inom de oroliga områdena. Efteråt fick man många uppskattande brev.

Vännerna i Dubrovnik berättade hur tacksamma de var för den hjälp de fick. När en syster gick hem med sitt livsmedelspaket, frågade en granne var hon köpt äggen. Systern berättade för henne att hennes andliga bröder i ett annat område hade skickat dem. Grannen blev förvånad. I ett annat fall ringde en obekant man från Slovenien till en äldste och sade: ”Jag har hört att Jehovas vittnen delar ut de livsmedel som de får från sina vänner rättvist. Jag har sänt åtskilliga paket till folk, men de har aldrig kommit fram dit de var ämnade. Om jag skickar sådana hjälpsändningar till er, kan ni då dela ut dem?” Även tidningar och radio rapporterade positivt om vår hjälpverksamhet.

En broder som blev döpt vid den internationella sammankomsten i Zagreb år 1991 var medveten om att svårigheterna kunde öka och köpte därför en hel livsmedelsaffär. Han förde livsmedlen till sitt hem nära krigsområdet. Då livsmedelsbristen blev ännu svårare, visade sig det förrådet bli till verklig välsignelse för vännerna.

Det blev möjligt att få tillstånd att föra baslivsmedel med en stor lastbil till de belägrade vännerna i Sarajevo. Vi är glada att kunna meddela att leveransen kom fram lyckligt och väl.

Striderna har krävt många offer bland de civila. Vid slutet av tjänsteåret hade tyvärr sex av våra bröder och systrar och två intresserade förlorat livet, och några hade skadats.

Men många erfarenheter visar att det på det hela taget är ett skydd att vara ett Jehovas vittne. I ett fall färdades vännerna till en områdessammankomst i Belgrad, då deras buss stoppades av soldater som frågade om det bland dem fanns några medlemmar av en viss religion. Vännerna svarade att det inte gjorde det. De fick visa sina identitetskort, och en del av dem bar namn som antydde att de kunde tillhöra den religionen. Soldaterna beskyllde vännerna för att ljuga, men de hade med sig sina utträdeserkännanden från kyrkan. De förklarade att de visserligen var födda i den religionen, men att de nu var Jehovas vittnen och för tillfället var på väg till sin sammankomst. Med det beskedet lät soldaterna dem åka vidare.

Pionjärerna fortsätter att tjäna med oförminskat nit, och detta har visat sig vara till verklig stimulans för verksamheten. Vakttornet, med dess glada, trevliga omslag i fyrfärgstryck, översätts samtidigt till alla de större språken i området. De som älskar sanning och rättfärdighet får genom den tidskriften regelbundet sin andliga ”tillmätta kost i rätt tid”. (Lukas 12:42) Under tjänsteåret 1992 blev 674 nya bröder och systrar döpta.

Gud har förvisso inte glömt det arbete som vännerna i Östeuropa har utfört och den kärlek som de har visat mot hans namn. Vidare önskar han att alla hans tillbedjare, var de än bor, skall följa det fina råd som Paulus därefter gav i Hebréerna 6:11, där det heter: ”Vi önskar att var och en av er skall visa samma flit, så att ni kan ha hoppets fulla visshet ända till slutet.”